HYMNs Alina Blommegård och Christoffer Jonsson var på Umeå Open i helgen. Nedan rapporterar de från några av konserterna de såg.
Linn Koch-Emmery
Det är som bekant inte en helt lätt uppgift att vara festivalens öppningsakt. I år tilldelas denna roll unga och lovande Linn Koch-Emmery. Dessutom spelar hon på ett nytt ställe som heter Balder och som till vardags är en vanlig restaurang.
Scenen är gömd vid sidan av matsalen, och när det blir dags att börja lämnar publiken sina bord utan större engagemang. Ingen förutom fotograferna vågar närma sig den knappt synliga scenkanten.
Trots detta ser Koch-Emmery med band ganska självsäkra ut när de börjar med spretiga ”Bby Nevermind”. En svag känsla av blygsam nervositet märks bara i mellansnacket, då sångerskan även erkänner att hon försökte komma på ett tal speciellt för Umeå.
I stort sett är det en stabil spelning utan några överraskningar. Förra årets EP Boys framförs i sin helhet, likaså den relativt nysläppta singeln ”Wires” tillsammans med debutspåret ”Come Back”.
Slutet känns lite abrupt eftersom giget bara varar runt 20 minuter. Och kanske är det tidsfaktorn eller publiken som inte är tillräckligt peppig, eller kombinationen därav, men Koch-Emmerys gitarrdrivna pop serverad med en dos nonchalans lyckas inte växa stort just denna kväll.
Jag föreställer mig att det hade varit mer passande om Koch-Emmery fått spela någonstans på en fullsatt klubb sent på kvällen, där hon hade fått den uppmärksamhet hon verkligen förtjänar.
Indiekid Aurelia
Jag kan erkänna att jag först var ganska misstänksam mot prefixet ”indiekid”, som sticker ut och även känns lite töntigt. Men ödet var tydligen på bandets sida, då de i sista minuten fick ersätta ett annat Umeåkollektiv jag tänkte se, Stina och Arktis, och därmed fick en spelning i fullt format förutom det redan inplanerade gratisgiget på dagen.
Orangeriet heter stället som i år huserar mindre lokala akter och där scenen styrs upp av Studiefrämjandet. Personligen tycker jag inte att det känns som helt rätt ställe för att upptäcka nya talanger, då själva Orangeriet redan erbjuder för mycket av distraherande aktiviteter, såsom boule och biljard, för att inte nämna den enorma bistrosalen. Oväsen som byggs upp av ”random” människor som inte bryr sig om vad som händer på scenen hindrar ibland från att fånga den välbehövliga festivalstämningen.
Så är också fallet med Indiekid Aurelia. Tack vare att jag hamnade på den ovannämnda dagsspelningen märker jag avsevärd skillnad. De flesta låtarna, även fast det bara är två som är officiellt släppta, börjar med ett lugnare tempo som sedan växer till orkaner av känslor. Trion turas om att sjunga, och innan ”Regnet” börjar läser trummisen Mark von Niman ett slags predikan som öppnar sig som en mörk ridå före själva låten.
Men mest av allt sticker ”Lugnet” ut. Texten är på gränsen till poetisk, och tillsammans med Amanda Lindbergs mäktiga röst, som är omöjlig att inte bli berörd av, blir lyriken tydlig och skarp. För en stund får några av de mest emotionella fragmenten mig att tänka att den låten kanske hade kunnat få plats på Solens första skiva med sina instrumentala slingor och dramatiska omsvängningar?
Helt plötsligt känns Indiekid Aurelia som ett intressant kollektiv att hålla ögonen på och som uppmanar öronen att lyssna, vilket tyvärr kräver en intimare stämning än det kan vara en glad festlig fredagskväll på Orangeriet.
HOLY
HOLY är en av de akter som får äran att avsluta första festivaldagen, han gör det med råge, och motsvarar projektets namn.
Studion där Hannes Ferm med band ska uppträda fylls snabbt med glad och peppande publik, och det är inget konstigt med detta då projektet bildades just här i Umeå för några år sedan. Bland publiken skådar jag flera artister som kommit för att se och stötta sin kollega.
Från första tonerna uppstår det en drömmig stämning. Scenen blir försjunken i lätt dimma, medan färgglada ljusstrålar bryter ner utrymmet.
Hannes Ferm, sittande bakom synth, ser ut som en utomjording som med sin fantastiska röst tar publiken med sig på en resa, långt upp till stjärnorna.
Nora Karlsson, som också är aktuell med sitt projekt Boys, ackompanjerar honom på en tolvsträngad gitarr, och när det uppstår problem med att stämma den backar Ferm upp henne i äkta laganda.
Låtlistan består till största delen av spår från årets platta All These Worlds Are Yours. När ”Who’s Got A Black Tongue” från debutskivan Stabs spelas låter den som något helt annat än den garagerockiga albumversionen: det nya arrangemanget blir meditativt och psykedeliskt i stil med de senast släppta verken.
Avslutningsvis byter Ferm och Karlsson med varandra bakom instrumenten och kör titelspåret från ovannämnda All These Worlds Are Yours, och den högtidliga känslan håller sig kvar en stund i Studion.
Även om jag kan tänka mig att HOLYs musik hade fungerat bäst inom Vasakyrkans akustiska väggar, så är det jag nyss upplevde en fröjd både för ögat och örat, vackert både estetiskt och ljudmässigt.
Text: Alina Blommergård
Mattias Alkberg
Stämningen på en Mattias Alkberg-spelning går inte att förklara, den måste upplevas. Det vilar något väldigt teatraliskt i luften och Alkberg framför ett poetiskt skådespel för varje låt. Med svartmålade ögon gestikulerar han dramatiskt och lever sig in i alla spår.
Fokus ligger självklart på Åtminstone artificiell intelligens men det är en bra blandad setlist, och förvånande nog bjuds vi på ”Skända flaggan” redan efter någon låt. Jag förstår dock på en gång varför den kommer så tidigt som den gör. Hela lokalen dånar då publiken trallar med till de inledande tonerna och det behövs inte mer för att få igång folkmassan.
Sen omvandlas alla låtar till en något punkigare och lite råare version. Ta till exempel ”Jag speglar mig”, ”Relativt Norrbotten” eller ”Obeskjuten” som på skiva är lagom lugna och harmoniska, men som nu tillsammans med strobljus och de svartmålande ögonen är betydligt mer ösiga.
Bäst blir det nog när gitarristen byter ut gitarren mot en mandolin och går fullständigt Jimi Hendrix på scenen. På nåt sätt lyckas hon ha mandolinen bakom huvudet samtidigt som hon spelar, och jag har nog aldrig sett någon rocka mandolin så hårt förut.
Alkberg lyckas också med att balansera tempot under spelningen. Mellan låtarna passar han på att skämta lite smått om att vara tjock, berätta om kärleken till Norrland och hans förhållande med Umeå, samtidigt som han vackert väver in det i låtarna.
Jag har missat Alkberg när han varit i Umeå tidigare, det händer aldrig mer…
Vulkano
Vulkano är ett av de band jag ser mest fram emot under fredagen. Under senaste tiden har jag lyssnat otroligt mycket på Peach Punch men jag har aldrig sett dem eller hört något live förut, så jag vet inte riktigt vad jag kan förvänta mig.
Denna spelning blir över någon förväntning jag kunnat ha.
Vulkano är definitionen av liveband. Jag blir smått chockad när Cissi Efraimsson – som står bakom sitt trumset bestående av golvpuka, virvel och cymbaler – sätter igång och ja, bankar skiten ur trummorna.
Varenda låt, hur bra jag än tycker den är i vanliga fall, förbättras tio gånger nere på Studions scen. Speciellt de spår som i vanliga fall har ganska mycket puka i sig. Som låten ”Darkest Mind” där Efraimsson går bananas på pukorna. Det låter nästan som att ett marching band står bakom skynket i smyg och hjälper till med trycket från trummorna.
Jag hade nog aldrig kunnat tänka mig att jag ikväll skulle stå och headbanga till Vulkano, men här står jag nu med en gnutta ångest över hur min gamla nacke ska må imorgon. Det är dock skitsamma för öset i låten ”Uh Oh” måste headbangas till.
Självklart är ”C’est bon” och ”Stars In The Sky” två av favoriterna – men låten som överraskar mest är nog ”Hero”, som jag inte riktigt fallit för tidigare. Live är den så otroligt bra.
Bäst för kvällen är ändå ”Uh Oh”. Oförglömlig stund.
Linnea Henriksson
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte är den mest involverade i Popsverige; min relation med svensk pop är att man hör den i provhytter i någon klädaffär. Men jag känner ändå att jag vill ta chansen och se Linnea Henriksson när jag väl kan, och vad kan jag säga mer än att jag nog måste dra på fler popspelningar?
Henrikssons relation med publiken känns som en gammal vänskap, hon sätter sig nere vid vid staketet som utgör avgränsningen till fotogropen och pratar en stund med de som står där. Som om vi alla känt henne sen högstadiet och jag tänker: “jag måste umgås mer med Linnea”.
När Henriksson väl är uppe på scenen är det med en sprudlande glädje som smittar av sig. Hon har genuint roligt på scenen. Låtar om kärleksproblem har aldrig haft en sådan här positiv aura tidigare. Hon dansar, hoppar och jag tror hon nästan går ner i brygga under låten ”Tänker på dig”.
Samtidigt som det är väldigt glatt och positivt känns det ändå otroligt intimt. Speciellt under de lite mer lugna låtarna som t.ex. ”SMS” som nästan får en tårögd på gamla dar.
Mellan låtarna passar Henriksson på att prata lite om innebörden av hennes musik och frågar gång på gång om folk kan relatera till texterna, vilket i princip alla kan. Vem har inte haft kärlekstrubbel liksom? Och det blir en slags gemenskap framför scenen.
Bäst för kvällen blir även den låt som jag sett mest fram emot: ”Säga mig”. Den är med brist på andra ord väldigt mäktig och pampig.
Och jag är otroligt glad att jag faktiskt tog chansen att se Henriksson.
Text: Christoffer Jonsson
