På Record Store Day 21 april kommer en efterlängtad återutgivning, en samlings-LP med Lea Riders Group – sextiotalsbandet från Öland med Hawkey Franzén som frontman. Deras singlar tillhör de svåraste att få tag i för skivsamlarna, speciellt ”Dom kallar oss mods” – filmmusiken till filmen med samma namn.
Franzén blev efter åren med Lea Riders en inflytelserik artist som var med överallt kring 1970. Claes Olsson hade möjlighet att hänga med på en filminspelning under en helg förra året.
Nära Färjestaden på västra Öland spelar Hawkey Franzén dragspel vid en skurkvarn med Blå Jungfrun i horisonten. Det är maj 2017 och några veckor efter att jag fått ett samtal från vännen Anders:
– Vill du köra Hawkey Franzén och mig till Öland en helg i maj? Jag ska filma hans uppväxtplatser, du kan ta ljud och snacka skivor.
– Självklart, svarade jag. Som skivsamlare och älskare av svensk rock i vid mening var detta en perfekt helg. Att få träffa Hawkey från tuffa Lea Riders Group med fyra fina skivor från runt 1970 i sin katalog. Dessutom var de med i svenska versionen av Hair (Hår) och Hawkey var flitigt anlitad som textförfattare och studiomusiker. Vad har egentligen hänt sedan dess?
Vi hämtar upp Hawkey utanför huset i Ödeshög, en liten, lätt sliten femtiotalsvilla i ett typiskt svenskt villaområde med grannar påtande i rabatterna. Återkommer till hur han hamnade här. Hawkey är smal, har grått skägg och grått halvlångt hår, ser ganska tunn ut men har ett fast handslag. Fyllde 71 år i mars. Vi kör mot Öland. Vi småpratar och frågar, Hawkey svarar. Vi passerar Gränna där han bott. I Målilla fikar vi, det blir kaffe och fabriksmazarin. Vi kör över Högsby för att hinna stanna på Systemet.
”Vi var de närmaste som hade telefon så artisterna kom till oss för att ringa”
Var kom musikintresset ifrån?
– Farsan spelade fiol och dragspel, farföräldrarna var baptister och det var mycket sång i kyrkan. Farsan och jag spelade ihop. Jag på dragspel, han på fiol. Jag hade en vanlig, enkel uppväxt. Pappa arbetade som plåtslagare, sotare och byggmästare i mindre sammanhang. Han byggde vårt hus. Mamma var hemmafru, byggde upp en fin köksträdgård med släke, tång från Östersjön, för att få bra jord. Vi bodde granne med Böda festplats. Precis som runt om i Sverige uppträdde artister här. Det var allt från Carli Tornehave och Jerry Williams till den tidens jazzband. Vi var de närmaste som hade telefon så artisterna kom till oss för att ringa. Då fick jag autografer.
– Jag började lyssna på Radio Luxemburg, i svensk radio kunde man möjligtvis höra en hyfsad låt i Grammofontimmen eller Bilradion. Elvis och de första rockidolerna grep tag i mig. Vi cyklade till bion i Löttorp och såg Elvis tidiga filmer som Jailhouse Rock och Ung man med gitarr.
Första skivan du köpte?
– Minns inte, jag tror det var Elvis eller kanske en EP med Rock-Ragge.
– Jag var mycket av en ensamvarg, gillade inte idrott och fotboll. Jag sommarjobbade på Böda camping där farfar hade tältplats. Jag tog emot betalning och tog hand om skittunnorna som vi grävde ner på stranden. Det fanns ett mindre varuhus i Böda, där stal jag serier och jeans. Mitt första framträdande inför publik var på IOGT-logen i samhället, där jag sjöng ”Peggy Sue” och kompande mig själv på dragspel. Efter sjuan började jag på läroverket i Borgholm. Min enda drivkraft var att hitta kompisar till ett band. Föräldrarna hoppades väl på att man skulle bli gymnasieingenjör? Skolan gick sådär, men jag tog realen.
– Och band blev det, först kallade vi oss Red River Band, sättningen var trummor, dragspel och trumpet. Från -63 blev vi Lea Riders Group, efter jeansmärket och med avsiktlig felstavning enligt tidens anda. Från spelningar på kalas och skoldanser på Öland blev det sedan spelningar runt om i södra Sverige. Vid en spelning i Kalmar som förband till Manfred Mann skrev Barometern en artikel om de bägge banden. Journalisten hade kontakter i huvudstaden och hjälpte oss dit. 1966 kom vi till Stockholm och sen fram till -68 spelade vi hela landet. Folkparker, popklubbar och galor.
”Min enda drivkraft var att hitta kompisar till ett band”
Medlemmar kom och gick men Hawkey var med hela tiden.
– Sommaren -64 diskade jag mig över till New York på Gripsholm, fick fick bo några dagar hos en brevvän från Elvis musikförlag. Var i Harlem, såg Jimmy Smith Trio och blev serverad av Count Basie på hans egen bar. Det var Beatlemania med jätteaffischer överallt.
Lea Riders Group spelade in fem singlar på Philips. De första påminner om tidiga Kinks och Pretty Things. ”Got No Woman” har en snygg tempoväxling och ett fräckt solo. Singlarna är tight garagerock, det är förståeligt att Garageland gav ut dem på nytt 1989. ”Ain’t it Strange” är en countryballad om morden på Kennedy och Lincoln.
Influenser?
– Beatles och Rolling Stones. När jag hörde ”It’s All Over Now” första gången blev jag helt tagen. Sen tyckte jag nog att Stones var ojämna. Genom dem hittade vi dock som alla andra till den riktiga bluesen. En av de bästa konserter jag sett var BB King i slutet av sextiotalet.
– Vi hade ingen manager, det var mest jag som fixade spelningar. En reklamkille på skivbolaget hjälpte till med presskontakter.
Hur bodde du när du flyttade till Stockholm?
– Minns inte, i början bodde vi mest hos kompisar och tjejer. Ibland fick man låna en lägenhet.
Han fortsätter att berätta:
– 1967 spelade vi i Spanien, på Mallorca, bokade av Club 33. Det kändes inte så bra med tanke på Franco. Vi spelade på en restaurang ute i Magaluf. Efteråt kom Eric Burdon och Chas Chandler från Animals fram och tyckte vi var bra. Sånt minns man. Tillbaka i Sverige skulle vi spela på Pop In på Liseberg. Vi körde från Spanien i vår turnébil, en kanadensisk Cheva. Vi kom in mot Göteborg natten till den 3 september. Hela stan var avstängd. Högertrafikomläggningen. Efter en stunds parlamenterande släppte polisen fram oss.
Efter sista spelningen på Gyllene cirkeln upplöste Hawkey bandet. Jojje Wadenius hade spelat med bandet på detta sista engagemang. Lea Riders utan Hawkey blev Made in Sweden.
”Efteråt kom Eric Burdon och Chas Chandler från Animals fram och tyckte vi var bra”
Vi kör över Ölandsbron och tar vägen norrut. Hawkey pekar på ställen han spelat. Vi talar om Öland, Alvaret och kommer in på kroppkakor.
– Vi måste smaka kroppkakor.
Det visar sig att det finns flera ställen där man säljer dessa bollar med stekt fläsk och kryddpeppar innanför ett tjockt skal av potatismassa. Vi äter och njuter i vår lånade sommarstuga. Hawkey tycker om kroppkakorna men morsans var bäst. Sedan ger oss iväg för att filma. Vi besöker Hawkeys BB som nu är en privatvilla, skolor, barndomshemmet, IOGT-logen där han spelade ”Peggy Sue”, varuhuset där han snodde jeans (inga Lee utan Algots), tältplatsen där han grävde ner latrin. Vi käkar på ett gästgiveri och samtalar vidare i stugan i sällskap av öl och whiskey.
– Stefan Jarl och Janne Lindqvist hade sett Lea Riders Group och hade med oss i en film som de gjorde på sin filmskola. Vi lärde känna varann så när Dom kallar oss mods gjordes, fick vi göra filmmusiken. Vi improviserade till de rörliga bilderna, och det blev inspelat live. Jag skrev en text “They Call Us Misfits” och la på sång på filmmusiken. Resultatet blev en singel som så småningom blev en av de mest eftertraktade psykedeliska sextiotalssinglarna.
– Efter att Lea Riders hade upplösts fick jag vara med i ensemblen i den svenska uppsättningen av Hair – Hår som var den första i Europa. Allt var på svenska och jag var en i Stammen, The Tribe, och spelade gitarr. Mecki Mark Men utgjorde bandet. Bruno Wintzell, Bill Öhrström, Kisa Magnusson var med. Vi spelade hela säsongen 1968-69. Det var kul men gav inga pengar. Skivan från föreställningen är märklig, låtarna har man ju hört tusen gånger men att höra dem på svenska blir en lite märklig upplevelse. Texterna blir tydligare och mer explicita. Fast bandet är tight och svängigt. Innehållet med fri sex och en positiv syn på knark gjorde att vi blev uppmärksammade i medierna. På efterfesten lurade någon i oss stark cannabis. Annars har jag hållit mig ifrån knark.
– 1969 totalvägrade jag. Det blev en happening, tidningarna skrev. Jag var den förste som brände min inkallelseorder. Jag är inte pacifist men ville inte delta i militärapparaten. Jag hamnade på en anstalt som hette Djupvik. Där träffade jag Björn J:son Lindh och han gillade mitt självlärda sätt att skriva låtar. Han var ju skolad och hade gått på musikhögskolan.
”Jag är inte pacifist men ville inte delta i militärapparaten”
De bägge skrev och spelade in Visa från Djupvik, en temaplatta om att sitta på kåken och vapenvägran. Den blev uppmärksammad och sålde hyfsat. Också här har Hawkey med toppmusiker precis som på alla de fyra första skivorna.
– Jag hade pengar till att sticka till USA, men inte så mycket mer. I New York fick jag låna en lägenhet av Julie Arenal som varit koreograf och regissör på Hår. Jag hängde med Hairs Broadwayensemble. Fick låna en bil, körde till Washington. Bodde hos SR korrespondent Göran Byttner… Jag hade börjat frilansa på SR, på ungdomsredaktionen. Man gick till fiket på radion och fick uppdrag. Fortsatte via New Orleans till Mexico City, där några av tjejerna från Hår uppträdde, bl.a. Kisa Magnusson.
På skivan Visor av och med finns en längre text bl.a. om den resan som blev mycket strapatsrik och slutade med krock utanför Chicago. Hawkey blev allvarligt skadad, spräckte mjälte och skadade lungor. Radiokorrespondenten Byttner ställde upp med hjälp till advokat och boende under konvalescensen.
– Tillbaka i Sverige satte vi ihop ett band, Jason’s Fleece. J:son, Sam Ellison och jag plus några duktiga musiker bl.a. Jojje Wadenius, Janne Bandel och Göran Lagerberg.
Jason’s Fleece-plattan är ett mästerverk. Bra låtar, fina arrangemang och toppmusiker. Det låter sena Beatles, en del psychedelia, engelsk progg. Den fina instrumentala ”Swedish Maternity Hospital” (bara titeln!) är grym. Hawkey har skrivit en del och sjunger ofta i stämmor med Sam Ellison.
Det blir söndag. Vi filmar Hawkey spelandes dragspel vid stranden. Vi åker till Borgholm, filmar läroverket och kollar på fik och biograf. Vi kör genom ett soligt Småland, käkar pannbiff på Tindereds värdshus.
Berätta om tidigt sjuttiotal.
– Jag var ju fortfarande vapenvägrare, överklagade och sökte nåd. Lagen hade ändrats men jag hamnade mitt emellan. Jag gjorde radioprogram om min situation och fick träffa justitieminister Lennart Geijer som inte kunde göra något. Det skulle blivit ministerstyre. Vi höll på att spela in. Två civila poliser kom och hämtade mig. De var hyggliga, precis som fängelsedirektören i Lärbro på Gotland där jag fick sitta två månader.
Nästa skiva blev Visor från gungor och sand, ett projekt med barn och ungdomar som byggde på intervjuer. En låt sticker ut – ”Varför då?” – som Tomas Forssell har med i Häjkån Bäjkån. Inspelad på MNW och enligt konvolutet trodde inget annat bolag på idén. Det gjordes även ett TV-program om hur man gör en skiva.
Hawkey spelade in två skivor till; Visa av och med och Visa från och till som gavs ut av Mercury och Viking. Den första har ett speciellt utviksomslag med massor av bilder, texter och annat från USA-resan. Anders Henriksson producerade. Carl-Axel Dominique, Jan Allan och SR:s symfoniorkester spelar. Carsten Regild har varit med och gjort omslaget. Flera fina tolkningar är med, såsom Wolf Biermans ”Uppmuntran” och Eltons Johns ”Country Comfort” som blir ”Lantlig luft”.
”Skulle vara lite ”lärd och poetisk” och ville att folk skulle förstå att visa i äldre betydelse också är berättelse”
Av de tidiga skivorna är Visor från och till den bästa, även den med Anders Henriksson, stråkar, J:son och Ola Brunkert. Kofi Ayivor spelar congas. Texterna handlar om kärlek och längtan. Flera av låtarna svänger funkigt med congas, flöjt och gitarrer.
Varför kallade du skivorna för något med Visa …?
– Skulle vara lite ”lärd och poetisk” och ville att folk skulle förstå att visa i äldre betydelse också är berättelse. Så egentligen ”Berättelse från Djupvik”. Liksom ”viv” betyder ”hustru”, vilket jag sjunger i ”Anna”.
Vilka influenser hade du som soloartist?
– Josh White, Joni Mitchell, CSN&Y, James Taylor.
Svenska då?
– Visor och schlagermusiken på femtiotalet, på senare år tycker jag Eva Dahlgren och Cajsa-Stina Åkerström är bra.
Hawkey började som så många andra göra svenska tolkningar av internationella original. Hans översättningar tolkades i sin tur av Sven Ingvars, Sylvia Vrethammar, Monica Törnell, Ann-Louise Hansson, Lill Lindfors, Siw Malmqvist och många andra.
– Något år i mitten sjuttiotalet fick jag 30 000 av STIM. Jag jobbade till och från på radion, började göra teatermusik och fick skådespelarjobb. På Riksteatern och TurTeatern. 1977 flyttade jag till Skillingaryd, till ett stort hus. Gick med i VPK året innan. I Stockholm hade det blivit för mycket kotterier och åttiotalet var för mycket satsa på dig själv.
Hawkey fortsatte jobba med musik, radio och teater. I början av nittiotalet satt Hawkey ensam i det stora huset. Det blev dags att röra på sig efter kärleksförhållanden som spruckit. Han blev inte av med huset, nittiotalskrisen gjorde att han förlorade pengar. Han hamnade i Ödeshög och drabbades av ytterligare husförsäljningar med förlust. Det blev sämre med jobb och olika arbetsmarknadsåtgärder.
– Jag bodde i en källare under Vuxenskolans lokal i 19 år. Blev vräkt för att det var olämpligt att bo där.
Ett arv gjorde att han kunde köpa huset han nu bor i. Efter femtio år som kulturarbetare har Hawkey idag låg pension.
Ångrar du dina livsval? Skulle du blivit gymnasieingenjör?
– Aldrig att jag skulle bli gymnasieingenjör! Jag hade fått ”ett kall”. Glad att det kom, men var kom det ifrån? Jag anser mig vara ateist men har inga problem med andlighet, inkännande och empati. Kommer ihåg att jag undrade över mina kompisar och klasskamrater som snackade om att de skulle bli lastbilschaufförer eller nåt, som pappa. Och de var osäkra. Jag visste vad jag ville och tyckte lite synd om dem.
”Jag anser mig vara ateist men har inga problem med andlighet, inkännande och empati”
För en skivsamlare och allmänt musikintresserad försvann Hawkey nångång i mitten av sjuttiotalet.
Vad hände sen?
Han förstår inte riktigt frågan. Hawkey har jobbat på med teater, radio, lärare och varitarrangör i tusen olika sammanhang. På senare år ofta lokalt. Gjort flera egenproducerade skivor. Spelat på Visfestivalen i Västervik med Sture Nordin.
Jag skäms när jag senare kollar in hemsidan. Där finns allt noggrant förtecknat. En kulturarbetare som framträtt och coachat andra år ut och år in. En radikal och progressiv musiker. Det senaste är en låt – “Ej dansar tranor”- i protest mot försvarets (och Natos) krav att utöka skjutfältet i Vättern. Men när man inte är i mediabruset blir det inga pengar och ingen pension.
Tillbaka i Ödeshög lastar vi ur dragspelet och en trubadur som fortfarande har mycket att ge.
