Foto: Anna Brånhede
Sveriges främste singer/songwriter Thomas Jonsson släpper i dag sitt sjätte album, det tredje under namnet I’m Kingfisher. HYMN bad Thomas att ta oss i genom Transit, låt för låt.
1. ”What Good World Loving Do Me Now?”
– Det var en av de sista låtarna jag skrev för skivan. Först hade jag faktiskt tänkt att stryka den. Men Carl Edlom, som producerar, stod på sig och ville ha med den. Jag insåg efter ett tag att min motvilja helt berodde på svårigheter att sätta den live. När jag till slut fick till den kändes det läge att sätta den både som öppnare och första singel. Det kändes som den här låten skulle passa som en lite maffigare sak och jag tänkte först lägga den allra sist för att få folk att vilja slänga på skivan igen. Men med den tanken rotad i huvudet, så är det ju bättre att försöka få folk att börja lyssna från första början. Alla inblandade fick göra lite vad de ville bara de fick feeling, vilket gav ett grymt syntflås i outrot av Klabbe (Klas-Henrik Hörngren) från Klabbes Bank. Och så tycker jag att titeln blev lång och soulig och lite tidlöst smäktande.
2. ”The Sinking Ship”
– Min första skiva som I’m Kingfisher – Arctic – var ett temaalbum om nordpolsexpeditioner. Den låtcykeln ledde vidare till den här eftersläntrande arktiska låten som har hängt med och fått forma till sig på spelningar. Helena Arlock (Me and My Army, HAW) som spelat cello på mina senaste skivor blev så glad och började prata om Black Sabbath när hon spelade på den här. Stor stund för en kille med undertryckt metallkomplex. Den gick länge under namnet ”PJ Harvey-låten”.
Cellon är verkligen magnifik! Låten känns lite sentida Damien Jurado, tycker jag.
– Han är ju lite av en mentor för mig. Jag turnerade med honom 2003, då vi gjorde nära 20 spelningar, och sedan blev det några till 2011 – i höst blir det tre till. Jag måste säga att jag suger åt mig rätt mycket av vad den mannen gör. Första gången var jag ganska oinvigd men blev väldigt drabbad. 2011 hade han precis gett ut sin fantastiska Saint Bartlett och jag blev väldigt inspirerad av soundet, både tyst och med mycket ljud, gärna avvikande. Jag blev också kittlad av hur han spelade in det – alltså snabbt.
Foto: Helena Arlock
3. ”The Oaks Rule”
– Det här var den första låten som jag skrev med tanke på ett avskalat album, redan 2008-2009. Det är en låt med hopp om att förändras till det bättre över tid, för ett album om att saker förändras över tid, som blev till under år som förändrade mig. Jag kände nog hela tiden att den här var startskottet för skivan och jag tycker det är föredömligt när låtar kan ligga och skvalpa runt länge och forma till sig – det brukar komma små punchlines med tiden. Jag har väl tvekat på de flesta av låtarna, men ”The Oaks Rule” har varit ganska självskriven, det är något med ”You haven’t seen the best of me still” som känns bra att sjunga då och då.
4. Luck Underwhelms Me
– Jag hade en idé med denna om göra en Dwight Yoakam-möter-Godspeed You! Black Emperor. Jag blev också helt hänförd av geniet Maria Larsson som spelar stråkar på denna.
Hon är verkligen helt fantastisk.
– Jag kollade precis igenom lite av vår mejlväxling inför inspelningarna och hittade denna fråga från henne: ”Jag är lite osäker på hur du tänker dig övergången mellan peaken och ’det läskiga partiet’. Är det ’fullt ös rätt in i ravhoggs-febermardrömmen’ eller är det mer ’jädrar nu släckte mamma lampan undrar om det ligger en yxmördare under sängen?’” Där snackar vi musikteori! Det rätta svaret är yxmördare! (skratt)
Din sång känns starkare än någonsin i den här låten.
– Jag vettetusan alltså… (skratt) Men visst, jag känner att jag blir lite bättre för varje år, så varför inte? Jag tror också det handlar mycket om att vi spelade in sången samtidigt som gitarren – det blir en go’ helhetskänsla att ta ut svängarna i.
Foto: Nicholas Wakeham
5. ”Sarajevo”
– Från början bestod Transit av ett tolfte spår som kunde varit placerat här, och jag kan sakna den lite. Men åtminstone så kommer min personliga favorit på skivan, ”Sarajevo”, lite kvickare. Kanske är det förmätet att jämföra känslan av utsatthet med stadens belägring, men om jag inte fick vara förmäten, vad skulle jag annars vara…? Martin Hederos (ex-Soundtrack of Our Lives, Tonbruket) lirar piano och rymdorgel på den här och jag älskar hur allt föll på plats och hakar i varandra. Martin har varit en husgud sedan Hederos & Hellberg öppnade för Ryan Adams på Trädgår’n i Göteborg 2001. Han blir bara mästerligare och mästerligare, tycker jag.
Hur var det att ha med en husgud på plattan?
– Ren lyx! Det är ju liksom en svindlande tanke hur det ska bli när man får tillgång till en riktig favoritmusiker och låta den sätta tänderna i ens personliga favoritlåt på skivan. Att han är med är fortfarande bländande för mig.
Vad innebär textraden ”punished Bosnian style”?
– Alltför många känner ju alldeles för väl till hur det är att bli bestraffade, men det är något med belägringen av Sarajevo som ilar i mig. Att livet liksom strävar efter normaltillstånd, med krypskyttar i bergen.
Foto: Helena Arlock
6. ”Can’t Wait for the Future”
– Jag skrev den här till min dotter när hon föddes. Med tiden blev den också tätt förknippad med min pappa. Han dog dagen före vi spelade in den här, och senare spelade jag den på hans begravning. Därefter har jag lagt den på hyllan, men det är samtidigt ett av spåren som jag personligen tycker mest om att höra på skivan. Mycket tack vare Martins piano och mellotron som förstärker den känsla av sommarpsalm som jag alltid hållit väldigt varmt om hjärtat i mitt eget låtskrivande. Elina Johansson (Eli Na, ex-Dear Euphoria) briljerar som alltid.
Hur var det att spela in dagen efter din pappas bortgång? Det låter som en tung uppgift.
– Det gick faktiskt väldigt bra. Det fanns som ett litet tidsfönster där någon dag innan kroppen sa ifrån. Och jag behövde musiken så himla mycket då. Vi hade bokat studion sedan länge och Carl hade träffat pappa på en massa spelningar. Jag hade också på känn då att jag skulle vara glad för det nu. Det blev på alla sätt ett fint minne som ligger inbakat där.
7. ”Superman in a Wake”
– Någonstans i början hade jag en idé om att göra en skiva om arkitektur och andra bestående kolosser. Sen gled det mer in på tankar om att allting som vi vet tar slut. Men sen landade jag mer i att allt är i förändring. Jag gillar den här låten för att den är inne och tassar på allt det där.
8. ”Harbour’s Mouth”
– Titeln är norpad från William Turners målning Snow Storm: Steam-Boat off a Harbour’s Mouth. Det mesta i övrigt består av feberdrömmar om Jason Molina. Det är en riktig best det här, med en omstämning som är helt omöjlig att hålla hela låten och så ska man samtidigt sitta ner och få ihop allt och ryta.
Foto: Nicholas Wakeham
9. ”Silent Spring”
– Mellan soundcheck och konsert en vinterkväll kånkade Christian Kjellvander (ex-Loosegoats) iväg stärkare och elgitarr från Mejeriet i Lund för att vara med på den här skivan. Christians band Songs of Soil var en ögonöppnare och ett andningshål för mig – han är väldigt betydelsefull såväl nu som då. Han var en dörröppnare för mig borta vid tidigt 00-tal, både musikaliskt och känslomässigt. Jag hade vid tidpunkten rejäla sömnsvårigheter och det kanske är en bristfällig komplimang, men jag somnade av Songs of Soil-skivan! Fast den höll mig vaken på dagen också. (skratt)
10. ”Topography of Gabon”
– På tal om hjältar, i mitt gamla pojkrum i Grums sitter det fortfarande uppe en signad poster med Urga. Det känns så sjukt fint att ha med Irya Gmeyner på den här låten, som förutom att hon är en grym sångare dessutom är en så cool och rolig typ. Jag ville göra någon slags appalachisk Fats Domino med den här. Är väldigt svag för korta låtar, när låten känns mer som en enda formbar enhet än något som består av olika delar.
Jag får lite The Beatles/Lennon-vibbar också.
– Gärna det, det är hedrande tanke även om jag inte tänkt den själv! Fast kanske ändå lite mer av dumskalle-komponerande – det är liksom lite pang på på ett sätt jag är rädd om.
11. ”A New House”
– ”A New House” var den sista låten jag skrev för den här skivan, sen tog det tvärslut i huvudet ganska länge. Inhopp här av grymma Nightbird. Det här känns som en möjlig inriktning för framtiden, faktiskt. Den handlar om ansiktsblindhet och om att bygga ett nytt hus över ett annat.
Det där får du förklara – ansiktsblindhet och byggnader…?
– Men jag tänker så här: Må vara spelställen, lägenheter eller stationer, men hur man upplever stämningen i ett rum handlar så mycket om var man är i livet, hur mycket tid man har ägnat där, vilka förväntningar man har och vilka andra människor man kommer i kontakt med. Jag återkommer återigen till tid som passerar. Helt plötsligt har man börjat med grädde i morgonkaffet utan att riktigt veta när det hände. Helt plötsligt har man en annan relation till någon som står en nära och man kan inte sätta fingret på när det hände. Helt plötsligt känns ett bekant rum väldigt mycket större eller mindre än vad man minns och man vet inte vad som påverkade det.
Redan 2010 var det väldigt uttalat att du jobbade på en albumtriologi. Är det så man ska se de senaste tre plattorna? Representerar de samma eller liknande saker eller är varje del en helt fristående del som ändå har hör ihop med de andra två?
– I stället för att brottas med prestationsångest och pensionsplaner efter VARJE album var det väldigt bra självterapi i stället ta tre album i stöten och fortsätta stångas. Sen tycker jag att albumens självständiga värde sinsemellan är det dominerande. Men tanken med någon slags utveckling genom att först kasta sig in i det okända, sen att hitta höjd och till slut söka stabilitet i något föränderligt finns där.
”En dröm är att någon gång få jobba med någon av countryns stora röster – det får vara ett projekt för framtiden”
Ser du redan nu konturerna av nästa skiva och har visioner klara för ungefär vad du vill göra?
– Jag har just konturer och låtar som vi får se vad som händer med. Om Transit förenar folk- och dronekärleken, om än minimalistiskt, vore det kul att separera det traditionella och det experimentella så att en ren countrylåt kan följas av något knepigare. Men vi får se.
Du har haft en mängd gästande musiker på dina plattor – finns det någon önskegäst inför nästa skiva?
– En dröm är att någon gång få jobba med någon av countryns stora röster – det får vara ett projekt för framtiden. Jag hoppas lura in Keto i studion nästa gång, en fenomenal engelsk indie-/folkartist som jag haft glädjen att spela med några gånger. Hon har den där fantastiska förmågan att till synes helt otvunget bädda in publiken i en luddig bubbla. Det liksom bara händer – och det är strävt och oändligt vackert.
Transit släpps i dag, fredagen den 13 april, via sprillans nya bolaget Fading Trails.
I’m Kingfisher har följande svenska spelningar inbokade: 13 april på Bar Teatral i Karlstad, 18 april på Dramatenbaren i Stockholm, 24 april på Woody West, Pustervik i Göteborg, 27 april på Mejeriet i Lund, 10 juni i Emmas lada i Eksjö, 26-28 juni på Hotell Hulingen i Hultsfred, 29 september på Stjärnteatern i Lund, 13 oktober på Droskan i Umeå, 14 oktober på Studioscenen, Storsjöteatern i Östersund och 16 oktober på Folk å Rock i Malmö – de tre sistnämnda som support åt Damien Jurado.
