Extranumret säger egentligen allt om det här kanadensiska musikkollektivet. Det blir inga extra låtar och det blir inget konfettiregn. Extranumret består istället av att Efrim Menuck och Thierry Amar ånyo äntrar scenen och sänker ljudet från PA-systemet gradvis och långsamt, tills det plötsligt blivit helt tyst i lokalen. Detta sker efter att åttamannabandet först gått av scenen och lämnat publiken med en rundgång som går i en loop och fyller Vasateatern med vackert vemod. Den varsamhet och noggrannhet Efrim och Thierry sedan sänker ljudet med är en förunderlig syn, symboliskt starkt och talande för bandets mörka, vemodiga och alltigenom spröda kvaliteter. Det känns också som att musikerna gör detta för publikens bästa. Som att de vet att ett alltför plötsligt avslut på en konsert med Godspeed You! Black Emperor kan vara direkt skadligt för det mänskliga psyket. Vi måste liksom tillåtas vakna försiktigt ur hypnosen, för att inte skrämmas av hur fult allt är utanför deras universum.
En konsert med kanadensarna kan verkligen vara vackrare än den skapelse den verkar i. Det är som att musikerna plockat ihop allt som är trasigt i världen, allt som gått fel. För att sedan med musikens hjälp försöka bygga ihop något nytt och mer fulländat. Samtidigt består fiol- och gitarrslingorna till lika stora delar av mörka krafter som hotar att slå sönder det den ämnar bygga ihop, som att musiken slåss mot sig själv lika mycket som den slåss mot ondskan utanför. De sepiabruna filmprojektionerna understryker också detta. Här ser vi flygplan som störtar, polisbrutalitet och klassklyftor. Men vi ser också ord som hope på skärmarna, liksom en äldre man som blickar mot horisonten. Vore det inte för att bandet i övrigt var helt ordlösa hade det kanske blivit lite mycket. Men i den här inramningen är videoprojektionerna själva rösten till musiken. En tydlig markör att Godspeed You! Black Emperor fortfarande handlar om att störta etablissemanget och att uppmuntra till total anarki mot rådande orättvisor.
Att kalla bandet för ordlösa går bara att göra i en rent bokstavlig mening. För läser vi istället av vad musiken och stämningen bandet genererar, säger de mer än i princip något annat verksamt band idag. Men det sägs utan pekpinnar, plakat och megafoner. Godspeed pekar bara på det trasiga och låter dig själv avgöra om du vill vara en del av problemet eller en del av lösningen, för att citera MC5. Det enda problemet med konserten är det bitvis repetitiva som uppstår när man plockar russinen ur kakan. På skiva går varje låt in i nästa och helheten bildar en enda lång symfoni. Men när man som här plockar delar ur dessa symfonier, med applåder som skiljeväggar, blir hela dramaturgin abrupt avslutad för att sedan starta på nytt.
Låtarna börjar ofta stilla, med endast en musiker och något enstaka ackord, för att sedan succesivt byggas på med ljud som sedan leder oss in i en fullständig explosion till crescendo. En dröm vore om bandet valde att framföra någon av sina skivor (vilken som helst) i sin helhet, utan stopp för applåder och andhämtning. Det får dock ses som en väldigt liten invändning i det här sammanhanget.
Att se och höra detta band live, med videoprojektioner som klipps till live av bandets nionde medlem Philippe Leonard, är inget annat än en ren ynnest. Det är vackert, hotfullt, hårt och skört samtidigt. Deras experimentella symfonirock brukar också kallas för postrock. Både symfonisk rock och postrock låter förbannat pretentiöst, och brukar dessutom låta rätt bedrövligt. Godspeed låter motsatsen till bedrövligt, och känns aldrig pretentiösa trots sina enorma pretentioner. Jag lutar mer åt att detta är vår tids motsvarighet till klassisk musik. Men då den ännu inte är klassisk kan vi nöja oss med att kalla det för musik. Godspeed You! Black Emperor spelar vår tids musik.
