Arkivbild. Foto: Karin Lundin/Rockfoto
Till tonerna av en akustisk gitarr passande en ljummen sommarkväll och ljudet av ett tåg som susar förbi på rälsen kommer Jonathan Johansson in på scen.
Han och hans två musiker sätter sig tillrätta i ett hav av instrument. Över dem hänger en stjärnhimmel av glödlampor. Publiken sitter andaktsfullt och lyssnar till varenda andetag. Den akustiska gitarren byts ut mot en gråtande elgitarr som fyller hela teatern med sitt eko. “Släng alla heartbreakstråkar” sjunger han, men inga låtar låter som de brukar ikväll.
Johansson har endast med sig två musiker på scen, Emmanuel Hailemariam och Mats Sandahl. Han vurmar för hur fantastiska de är och de förtjänar all cred med tanke på hur sömlöst de rör sig mellan de olika instrumenten.
Upplägget för kvällen är mer avskalat än det brukar och alla låtar är omarrangerade. Vissa till total oigenkännlighet, men det är spännande. Det dyker upp ett Bruce Springsteen-doftande gitarrkomp, folkvibbar och en kontrabas spelad med stråke. Det är avskalat men inte alls tunt. Johanssons röst kommer fram på ett sätt som inte tidigare varit möjligt och han har ändrat melodier så som det behagar honom. Det ligger ett enormt reverb på hans sång och gåshuden är ett faktum. “Jag behöver dig” sjunger han över en ensam gitarr i låten “Stockholm” och det går rakt in.
De första talade orden som kommer från Johanssons mun är “lagom emotional inledning”. Han slänger bekymmerslöst in engelska ord, precis som i sina låtar. Publiken skrattar. Han är som vanligt väldigt tillbakalutad. Han svävar mellan pretention och lättsamhet med en stor portion självdistans och humor.
Delar av mellansnacket outsourcas till Hailemariam och Sandahl genom färdigskrivna högtravande påannonser de får läsa upp från ett papper. Även här får man en smak av Johanssons sinne för humor och förmåga att inte ta sig själv på för stort allvar.
Någonstans berättar Johansson att det kommer en ny skiva om “typ ett år” som han säger antagligen kommer handla om “terror och att man måste smörja in sig tre gånger om dagen för annars ser man pappa växa fram i spegeln”. Så någon sorts blandning mellan politik och ålderskris kanske det blir.
Mot slutet ansluter finstämda förbandet ViVii och även Johanssons ljudtekniker hoppar in som trummis. Det låter riktigt bra även om man kan sakna systrarna Vaz som brukar sjunga med Johansson.
Plötsligt utbrister han att de ska göra ett experiment “för det verkar vara en sån kväll” och samtliga på scen samlas kring flygeln i hörnet. Några spelar på flygeln, en kravlar in under flygeln och börjar trumma på insidan och resten står runt omkring och sjunger.
Johansson har ett sätt att hålla det fräscht. Han återuppfinner sig själv. Omarrangerade låtar, musikaliska experiment och intressanta mellansnack. Och icke att förglömma, riktigt bra och skickligt framförd musik. Allting förpackat i ett anspråkslöst men samtidigt storslaget fodral.
