Det sägs ju att fredagen den trettonde för otur med sig. Men bor man i Malmö kan man skatta sig lycklig – då kommer nämligen garagelegenderna The Woggles till Plan B och detta blir enda stoppet i Sverige på deras korta Europaturné. Krister Bladh har gjort en videointervju med bandet, som är minst lika kända för sin scenshow som The Hives.
The Woggles är ett speciellt band, så jag bestämde mig för att göra en annorlunda typ av intervju. Jag skickade ett gäng videor till sångaren Professor Mighty Manfred och fick en massa spännande anekdoter i retur. Bland annat berättar Manfred om hur det egentligen står sig med förhållandet till The Hives och vad vi kan vänta oss på Plan B, som har skräcktema dagen till ära.
MM: – Detta är vår senaste video och en låt från vårt nya album Tally Ho! (släppt förra året på Wicked Cool). Vi har hållit ihop i över 30 år nu och har släppt en hel bunt album och singlar. Men vi har inte varit lika duktiga på att göra musikvideor, detta är bara den fjärde vi någonsin har spelat in (kolla in The Woggles första video, från 1998, här). Till skillnad från de gamla, som gjordes på nollbudget, är ”Waiting For the Rain” inspelad på våra vänners produktionsbolag.
MM: – De har en enorm scen och möjlighet att projicera sjuka saker över bakgrunden. Vi valde den här låten och innan vi satte igång sprejade de golvet med vatten för att det skulle reflektera mer av projektionerna. Tyvärr så gjorde det att golvet blev skithalt och att den vita färgen fastnade på våra skor. Vi brukar röra på oss ganska mycket så det blev en riktig balansakt att inte trilla omkull! Vi kommer aldrig glömma den inspelningsdagen, som vår nyligen bortgångne vän från bolaget beskrev som ”the last fun project I got to work on”.
MM: – Det här är en låt som vi gjort en cover av, närmare bestämt på vårt debutalbum Teen Dance Party från 1993. Bandet heter The Paragons och kom från Charlotte, North Carolina. Eftersom vi är ett garageband från Södern brukar vi välja covers av andra band från Södern. På samma skiva gjorde vi t.ex. ”Wild Man” av The Tamrons, ett annat band från Charlotte. Vi spelade också in ”60 Second Swinger” under samma session, en låt av Little Phil & the Night Shadows från Atlanta. Den spelade vi ofta live men studioversionen släppte vi aldrig. Vår trummis på den tiden (kallad The Pile Driver) har en fantastisk skivsamling och alla de där låtarna hade han på singel.
MM: – Oj, vi var verkligen inte 12 år när vi bildade The Woggles! Jag försökte starta ett band på högstadiet men det funkade inte. I tredje året på college flyttade jag till Athens, Georgia, och började plugga på universitetet där. Jag bodde på korridor och satte ihop ett band med mina kompisar. Vi spelade en enda konsert, med covers av The Animals, Buddy Holly, The Monkees, Dead Kennedys och The Ramones. 1987 arbetade jag på studentradion i Athens och då startade vi The Woggles eftersom det inte riktigt fanns några rock’n’roll-grupper i stan. I alla fall inga vi gillade – det fanns många lokala band, men ingen som gjorde 60-talsgarage eller soul eller ens coola 50-talslåtar.
MM: – Ja, det här var 24 år sen… mycket har förändrats sen dess. Den största förändringen är väl att bandet består av helt andra medlemmar idag. Men det var det året som vår nuvarande bassist Buzz Hagstrom gick med. Året efter kom trummisen Dan Electro in i gruppen. Killen som spelar gitarr här hette The Mighty Montague och gick sorgligt nog bort år 2003. Han dog av en infektion som spred sig till hjärtat, men han hade också diabetes vilket försvårade allt. Idag har vi en ny gitarrist som vi kallar The Flesh Hammer och han har spelat med oss sedan dess. Men han är en riktigt gammal samarbetspartner som bl.a. producerade våra första singlar i början av 90-talet.
MM: – The Hives… vi gillar dem, eller hatkärlek är kanske mer korrekt? Vi var på turné i Tyskland precis när de började bli kända i USA. Vi hade precis hört deras musik och fattat att deras scenshow var lite lik vår egen. Vi uppfann ju inte rocken, vi är bara en länk i kedjan, men visst blev vi lite surmulna.
MM: – Vår trummis Dan, som fortfarande inte hade hört dem, sa att vi skulle ta det lugnt. Efter en spelning på Atomic Café i München (där vi spelade ofta) blev Dan konfronterad av tre tyskar inne på toaletten. De sa: ”vi älskar The Woggles men den här killen föredrar The Hives” och pekade på en av dem. ”Vi tycker att vi borde döda honom, vad tycker du?”. Dan svarade att killen får gilla vem han vill, det är lugnt – The Woggles, The Hives, det är bara rock’n’roll.
”Vi uppfann ju inte rocken, vi är bara en länk i kedjan, men visst blev vi lite surmulna”
MM: – Några månader senare var vi tillbaka i USA och The Hives blev plötsligt RIKTIGT stora. Folk började tro att vår gitarrist Montague var en Hives-medlem när de såg honom på stan och folk som kom på spelningarna brukade fråga om vi var influerade av The Hives. Tänk på att vi vid det laget hade varit ett band i 14-15 år och släppt sex album. Vi satt i vår van en natt på väg tillbaka hem till Atlanta. Klockan var kanske tre på natten och luftfuktigheten fick kläderna att klibba mot huden. AC:n var trasig och vi hade rutorna nere. Ingen sa något och man hörde bara vinden och däcken mot marken. Plötsligt hör vi Dan säga från baksätet i bussen: ”I should have told them to kill that motherfucker.”
MM: – Vi har hört att vår spelning på fredagen den trettonde blir en horror-fest! Du vet, om folk kunde behålla Halloween i sina hjärtan under årets resterade 364 dagar hade världen varit en så mycket bättre plats. Förra Halloween klädde vi ut oss till TV-serien The Prisoner, och spelade vår låt ”Be Seeing You”. Till konserten hade vi blåst upp flera väderballonger som skulle likna Rover i serien (ett ovanligt surrealistiskt säkerhetssystem). Vi hade tre stycken backstage och när det blev dags sprang jag och en vän dit för att hämta dem. Han sprang tillbaka på scenen med två, men jag fastnade i dörren med den största. Medan jag kämpade för att komma loss hörde jag två höga smällar från scenen och någon som skrek: ”Manfred! Manfred! The balloons popped! Why aren’t you on stage!?”. Jag ropade på hjälp och många svordomar senare lyckades vi tillsammans klämma igenom ballongen. Sen spelade vi låten och resultatet kan ses här.
MM: – Vi älskar att äta! När vi reser får vi stor glädje av att testa lokala specialiteter, så jag hoppas att Malmö har några delikatesser att erbjuda (som inte är hjärnor). Vår favoritländer när det gäller mat är Spanien och Japan. I Japan börjar konserter alltid tidigt, runt sex eller sju och är slut vid åtta-niotiden. Därefter går banden, bokarna och oftast några fans till ett ”after show party” på en restaurang och äter och dricker i flera timmar. Japanerna har verkligen gjort rock’n’rollen till en vetenskap! Här är en av våra bästa låtar på temat mat, filmad i Japan konstigt nog.
MM: – Det hade varit fantastiskt att göra ett soundtrack till en film. Om vi själva var med i en film skulle den nog handla om att vi spelar på ett kvinnofängelse. Vi har faktiskt gjort en singel som är ett soundtrack till en fiktiv film vi kallade Return to Blood Beach. Många av våra låtar är perfekt lämpade för ett soundtrack, t.ex. ”El toro”.
MM: – Men vi har faktiskt haft en låt med i en film för några år sen – ”Throttlehead” var med i en barnfilm som heter Russel Madness. Den handlar om en Jack Russel-terrier som brottas med människor och har en apa som manager. Låten är med i en scen när en brottare kommer in i ringen tillsammans med hunden. Vänta förresten, vi har också haft några låtar med i en väldigt cool b-film i havsmonster-genren! Den heter Stomp! Shout! Scream! och är gjord av en av våra vänner.
KB: – Tack för intervjun! Jag hoppas på havsmonster, mördarballonger och läskiga snacks när ni besöker Malmö.
Lyssna på The Woggles senaste album:
The Woggles spelar live på Plan B den 13/4 med Thee Gravemen från Malmö som support. Efter konserten blir det garageklubb med Too Much. Event hittar du här.
