Andra dagen ner i det kaninhål som är Tallinn Music Week inleds med strålande sol rakt igenom hotellfönstren. Trots kalla vindar stannar solen framme hela dagen, och den stad som verkade kroniskt sömnberövad under gårdagen är idag översvämmad av folk i rörelse.
De allra flesta verkar dock inte vara här för festivalen: programmet har sinat och stadsscenerna gapar för det mesta tomma.
Jag tar en promenad upp i den vindlande gamla staden. I de gamla gångarna och vindlande kullerstensgatorna är det enkelt att förlora sig själv i en timme eller två. Särskilt i solskenet känns ödsligheten från igår helt som bortblåst.
Forró Miór
Forró Miór kliver på en provisorisk scen i galleriabokhandeln Apollo och river av en dundrande tappning av den brasilianska folkstilen Forró. Rytmsektionen på två man är ruskigt tight och sångarens röst är lenare än hans skägg, samtidigt som charmen är oerhörd svår att vänja sig från. Trots sittande publik och trött lunchsol ger bandet allt och för en stund känns stråk av sommarluft i bokhandeln.
Men, precis som de flesta band som uppträtt på någon av stadsscenerna passar de på att påpeka att de ju spelar ikväll också! På en klubbscen, på kvällen!
Och där någonstans sätter de fingret på problematiken med TMW:s stadsscener. För trots att möjligheten finns här att sätta upp uppträdanden i små, undangömda scener och på så sätt leda lyssnaren igenom Tallinn trycks spelningarna upp i gallerior, designtorg och trendiga butiker. Ställen som delvis passar sig ganska dåligt för konserter, men som också knappast känns i skriande behov av mer besökare.
Var är takterrasserna, muséerna, ateljéerna? Var är platserna som känns oväntade, men med ens helt naturliga?
Det är en missad chans, och en sorglig sådan.
The Hanged Man
Biit Me Records är en charmigare sådan. En ljus och mjukt gul våning med stora öppna fönster breder ut sig i toppen av en liten trappa. Här river finska Inner av ett stycke snuskig techno, men kontexten kunde egentligen inte ha varit mer fel, med vårsolen lätt smygandes in bakom fönsterglaset. Svenska The Hanged Man bjuder på både den snabbaste soundcheck jag upplevt och en avväpnande charmig spelning trots ett bråkigt mickstativ.
Men TMW:s andra dag kommer i sin fulla rätt först på kvällen, på Estlands ryska teater. Den gamla byggnaden är snårig, täckt med rödspräckliga mattor och snirklande väggdekorationer. I en liten spegelsal, bakom lyckta dörrar, förvandlar Meriheini Luoto med enbart en fiol och ett par pedaler luften till dimma och medeltemperaturen sänks med cirkus tio grader. De nästan trolska undertonerna av folkmusiken smyger sig in de impressionistiska arrangemangen och skapar en stämning så tät att den går att ta på.
En bit bort i lokalen spelar sedan vitryska Shuma på en scen briljant nog kallad för The Black Box. Trots en konstant folkrörelse lyckas duon väva in hela rummet i sin sällsamma hedniska klubbmusik. Ljudsystemet är fett nog att skrapa damm från väggarna och snaretrummorna kommer som örfilar. Det känns som The Knife cirka 2007 men med fler renskallar. Eller den där novellen av Anders Fager där några tjejer i en gammal bruksbygd framkallar satan i en skogsdunge. Musik som gjord för att gå vilse i.
Shuma
Efter en middag mitt bland fulla ryssar lyckas jag lokalisera Kino Soprus, en massiv gammal biograf mitt i gamla staden. Här inne spelar The Hanged Man, och med en sådan backning kan deras postrock äntligen få växa till sig. Nersjunken i biofåtöljen och med dunkla projektioner på bioduken bakom bandet är det bara att svepas med, bort och ut.
Varför, å varför, hålls inte fler spelningar i biografer?
Isländska Högni får avrunda kvällen med ett lite förvirrat men värmande set med dunkel neosoul, trots en publik som vägrar sluta prata. När jag till sist letar mig tillbaka genom mörkret till mitt hotell är det med blandade intryck.
Å ena sidan erbjuder TMW en festival som inte riktigt liknar något annat. Över tvåhundra bokningar, varav namn man aldrig hört talas om, och provisoriska klubbscener över hela staden bjuder in till en omvälvande musikupplevelse insprängd mitt i stadslivet.
Samtidigt känns det som att konceptet lämnas halvvägs, utan att riktigt bäras till den Alice i Underlandet-version av en festival det skulle kunna vara. Resultatet är halvvägs, med upplevelser som friskt blandar högt och lågt. Ibland känns det mindre som en festival, och mer som ett provisoriskt PR- och branschevent. Inget band förtjänar egentligen att få spela i en galleria, lika lite som inför trötta fotografer på en designerscen.
Men när man väl hittar guldkornen, som ilsk vitrysk techno i en gammal teatersal, postrock i en märklig biograf eller dunkla cellomattor i valvbågarna på ett bibliotek, ja då är det en festivalupplevelse som faktiskt inte liknar något annat.
TMW skulle kunna bli så mycket mer, om man vågade gå mer än halva vägen. Jag är mer än redo att vänta på den utvecklingen för att få falla ner i det kaninhålet.
