Vad som först framstod som ett synnerligen rått aprilskämt visade sig vara sant. Den första april rullade kult-indiebolaget Drag City, utan förvarning och fortfarande utan förklaring, ut stora delar av sin katalog för streaming via Spotify, Tidal och Google Play.
Skivbolaget har länge varit kategoriska i sin bestämdhet vad gäller att undanhålla alla sina utgivningar från streamingtjänster men verkar nu ha resignerat inför den moderna tekniken. Tidigare har man behövt hålla hårt i sina fysiska exemplar och mp3:or, något som nu dock ser ut att förändras.
Redan i somras släppte man lite på tyglarna då en majoritet av bolagets releaser tillgängliggjordes för streaming på Apple Music, något som helt enkelt inte gav många av oss ett annat val än att slanta upp för en prenumeration på den relativt användarovänliga tjänsten. Behöver man sin Bonnie ’Prince’ Billy så behöver man sin Bonnie ’Prince’ Billy, inte mycket annat att göra.
Bolaget som startade 1990 i Chicago av Dan Koretzky Dan Osborn har under 28 års tid levererat högkvalitativa skivor främst inom olika varianter av indiepop/rock, folk, americana och experimentell rock. Kända för sin kräsenhet och sina långa samarbeten med diverse kultförklarade musiker som Will Oldham, Bill Callahan och Jim O’Rourke har man nästan alltid kunnat räkna bolagets logga som en kvalitetsstämpel. Ärligt talat är jag osäker på om bolaget givit ut en enda dålig skiva.
I nuläget finns fortfarande inte riktigt alla album Drag City givit ut på streamingtjänsterna. Skivorna har lagts upp klumpvis under de senaste dagarna, så det är inte omöjligt att fler skivor kommer tillkomma med tiden. Mest uppenbar är avsaknaden av Jim O’Rourke, Joanna Newsom och Bonnie ’Prince’ Billy (flera av Will Oldhams skivor under Palace Brothers-aliaset finns dock). Men för den som äntligen vill njuta av Silver Jews, Royal Trux, Bill Callahan, White Fence, Ty Segall och Jessica Pratt även i streamad form så finns nu möjligheten.
Vart börjar man då? Här nedan kommer 10 adekvata inkörsportar till Drag Citys rika katalog att presenteras. För att det här inte ska urarta i en lista bestående av låt säga 10 Bill Callahan-skivor så håller vi oss till en skiva per artist, även om vissa artister förekommer multipla gånger under olika alias.
Silver Jews – American Water (1998)
Med American Water gjorde David Berman som så många före honom ett försök att författa den stora amerikanska romanen i formen av ett rockalbum. Med Pavements Stephen Malkmus tillbaka i bandet efter några års uppehåll skapades en lika tidlös som poetisk samtidsskildring till bredden fylld med citatvänliga textrader, perfekt paketerad i lika delar americana som slackerindie. 20 år senare är detta mästerverk fortfarande oöverträffat och man kan argumentera för att detta är det bästa indierockalbum som någonsin spelats in. En obönhörlig klassiker som borde vara obligatorisk lyssning i utbildningssyfte för alla aspirerande indierockmusiker.
Bill Callahan – Dream River (2013)
Jag kan på rak arm inte komma på en enda artist i världen som har släppt en starkare svit om tre skivor än Bill Callahans senast tre album Sometimes I Wish We Were an Eagle, Apocalypse och Dream River. Vilket som av dessa album är en rimlig startpunkt för att ta sig an Callahans diskografi utgiven under eget namn, men 2013 års Dream River är nog den allra bästa. Åtta helt perfekta, återhållsamma folkballader fyllda av Callahans rörande texter och torra humor.
Smog – A River Ain’t Too Much to Love (2005)
Bill Callahans elfte och sista skiva innan han droppade sitt Smog-alias är ett album som egentligen har mer gemensamt med det som kom att komma efter än det som kom under Smog-åren. Lo-fi-inspelningarna, cynismen och den irrationella bångstyrigheten är bortskalade och kvar finns ett otroligt vackert och ärligt album om livets förgängligheter. Hur mycket jag än älskar Dongs of Sevotion och Knock Knock så är det ändå här Callahan äntrar den mer mogna fasen av sin karriär där majoriteten av hans största stunder väntar runt hörnet.
Bonnie ’Prince’ Billy – I See a Darkness (1999)
Att försöka plocka ut endast ett album Will Oldham spelat in under namnet Bonnie ’Prince’ Billy är förstås helt omöjligt, men ska man tvunget bara välja ett så är I See a Darkness det logiska valet. Detta främst eftersom att skivan, utöver att vara Oldhams kanske bästa, innehåller precis allt det som gör hans musik så fängslande. Det perfekta koncentratet av ett snart 30 år långt musikskapande som aldrig upphör att fascinera. Ett personligt och egensinnigt album från start till slut som inte innehåller en enda låt som inte är helt fantastisk. Fyllt av minimalistiskt vemod och med en otrolig kraftfullhet i allt det lågmälda.
Palace Music – Viva Last Blues (1995)
Innan Oldham gjorde musik som Bonnie ’Prince’ Billy släppte han ett flertal alldeles utsöka album under namnen Palace Brothers och Palace Music, varav Viva Last Blues otvivelaktigt är mästerverket. Många av låtarna har spelats in på nytt och förekommer på senare Oldham-skivor, men på den här Steve Albini-producerade skivan kommer de allra mesta till sin rätt. En platta som sticker ut lite i Oldhams redan breda repertoar då den håller ett något högre tempo än vad man är van vid från hans mer akustiskt orienterade album. Rafinerad americana med en perfekt avvägning mellan countryrock och mer tillbakahållna nummer, vilket bäst exemplifieras halvvägs in i skivan i otroliga ”New Partner”.
Scout Niblett – The Calcination of Scout Niblett (2010)
Den större delen av Scout Nibletts musik har givits ut på Secretly Canadian, och det är även där hennes allra starkaste album släppts (Se exempelvis I Am och This Fool Can Die Now). 2010 tog hon dock steget över till Drag City och släppte underskattade The Calcination of Scout Niblett, hennes mest minimalistiska album hittills. Nibletts musik har alltid varit intim och sparsmakad, men någonstans här peakade hennes vision för den avskalad popmusik hon hela tiden rört sig kring. Backad av enbart sin gitarr och sporadiska trummor skapar hon här sitt råaste album hittills.
Six Organs of Admittance – The Sun Awakens (2006)
The Sun Awakens är Ben Chasnys nionde album som Six Organs of Admittance. Precis som tidigare album så blandas experimentell folk och sologitarr-stycken med postrock-influenser, men albumet är mer fokuserat och genomarbetat än sina föregångare. Lo-fi-inspelningarna och de utdragna akustiska gitarrpartierna får stå till sidan för mer komplexa låtarrangemang på vad som är Chasnys hittills mest välproducerade album. Han har även vävt in psykedeliska och österländska influenser som tillsammans med pulserade drones och det karaktäristiska gitarrspelet skapar ödesmättad väckelsemusik som kulminerar i avslutade 23-minutersstycket ”River of Transfiguration”.
Joanna Newsom – Ys (2006)
Är man inte bekant med Joanna Newsoms musik sedan tidigare så är möjligen The Milk-Eyed Mender från 2004 en bättre inkörsport, men det här är hennes hittills största stund i karriären. Ys är med sina fem kompositioner, som sträcker sig mellan 7 och 16 minuter, en episk folkskiva som kräver en del av sin lyssnare. Med hjälp av Jim O’Rourke, Van Dyke Parks och Steve Albini skapade hon en en på alla sätt mer expansiv version av sin ljudvärld. De orkestrala arrangemangen, den ständigt fascinerande sångrösten och de fantasyartade texterna bidrar alla till ett tidlöst album av en unik artist.
Bitchin’ Bajas – Bajas Fresh (2017)
Cooper Crain startade en gång i tiden den kosmiska drone-orkestern Bitchin’ Bajas som ett soloprojekt till Cave (även de signade till Drag City) men med åren har Bajas utvecklats till ett fullskaligt band. Fjolårsalbumet Bajas Fresh är deras kanske största stund hittills, en perfekt blandning av jazz, krautrock, new age och drone. Precis som på tidigare skivor är det fortfarande repetitiv och loop-baserad musik, men här finns betydligt fler lager. Musiken är friare och mer ambitiös vilket inte minst märks i Sun Ra-covern ”Angels and Demons At Play” och mästerliga ”2303”.
Jim O’Rourke – Eureka (1999)
Den andra skivan i O’Rourkes triologi inspirerad av regissören Nicolas Roegs filmer. Till skillnad från föregångaren Bad Timing som präglades av instrumentala, fingerplockande gitarrkompositioner så är Eureka betydligt mer extrovert med sin melodiska och experimentella försök att dekonstruera popmusiken. Det symfoniska popalbumet präglas av vackra arrangemang och fungerar som ett utmärkt bevis på vilken säregen och briljant producent O’Rourke är. Precis som Roegs filmer följer inte musiken några givna strukturer och den desorienterade känslan skapar ett av O’Rourkes mest fascinerande verk.
Bubblare:
Mayo Thompson – Corky’s Debt to his Father (1994), Jessica Pratt – On Your Own Love Again (2015), Loose Fur – Loose Fur (2003), Sir Richard Bishop – Polytheistic Fragments (2007), OM – Advaitic Songs, Laetita Sadier – Find Me Finding You (2017).
