Foto: Sara Arnald
I dag är det exakt ett år sedan en man förändrade Sverige för all framtid. Han stal en lastbil som levererade öl till en krog och körde den sedan i hög fart längs ett av Stockholms mesta turiststråk i syfte att skada och döda människor.
Mitt i allt det outsägliga satt Ester Ideskog, mer känd som Vanbot, som några timmar tidigare hade släppt sin omvälvande tredje platta. Hon hade gjort sitt kanske livs resa och samtidigt skrivit och spelat in en samling smått magiska låtar på ett ganska unikt sätt. Men efter klockan 14.52 skulle ingen tänka på Siberia. Inte ens hon själv.
”Människor hjälpte och såg varandra på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare”
Men låt oss först backa några timmar.
– Vi hade haft releasefest på Ingrid kvällen innan, så jag var ganska sliten när jag vaknade den morgonen. Jag hade jobbat så sjukt mycket det senaste halvåret och var halvvägs in i nån slags vägg, så själva releasedagen var till en början mest som ett vakuum med lika delar eufori och skräck över att släppa min baby ifrån mig.
Hur fick du reda på att något hade hänt?
– Efter lunch var jag ute på stan och råkade vara väldigt nära Drottninggatan när allt blev kaos. Jag satt länge med en skadad kvinna på ett kafé i väntan på ambulans och jag minns att jag mötte en man som vi hjälpte tvätta rent sina blodiga händer. Han berättade chockat vad som hade hänt och var orolig för en skadad person som han hade försökt hjälpa.
Ester beskriver också den känsla som alla som befann sig i centrala Stockholm den eftermiddagen direkt märkte:
– Allt kändes så overkligt, men mitt i allt det hemska så kände jag paradoxalt nog en hoppfullhet och vi-känsla. Människor hjälpte och såg varandra på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare.
Foto: Sara Arnald
Hur förhåller man sig till en situation där man lagt ner sin kreativitet, tid och själ i ett projekt som man åtminstone delvis tvingas glömma när det till slut äntligen ser dagens ljus? Går det ens att göra något annat än att kapitulera? Det är ju till och med svårt att fråga om utan att man känner sig respektlös.
Skulle du säga att terrordådet påverkat hur du själv ser på Siberia? Det kanske är en konstig fråga, men jag tänker att något så jäkla negativt riskerar att spilla över på det som är så positivt.
– Jag fattar vad du menar, men jag har inte upplevt att det har påverkat hur jag ser på själva albumet i sig, men arbetet med releasen blev självklart påverkat. Jag bad mitt PR-folk både i Sverige och utomlands att sätta allt på hold. För mig kändes det helt omöjligt och respektlöst att försöka pusha och promota ett album en sån dag. Terrordådet drabbade ju så många på olika sätt.
Foto: Sara Arnald
Någonstans är det ju trots allt bara så att saker och ting måste gå vidare på ett sätt eller annat. Även om en skiva är en i sammanhanget oerhört trivial sak, så är det ändå den jag vill lyfta och det var därför jag bad Ester om en intervju. Siberia kom till på ett så unikt sätt och är en så pass lyckad platta att – även om det naturligtvis aldrig någonsin går att ifrågasätta att det blev så – den förtjänar att inte glömmas bort.
Hur och när kom du på idén att spela in på Transsibiriska järnvägen? Det är ju en rätt udda grej, minst sagt.
– Det här projektet hade jag drömt om att få göra i flera år. Idén föddes nån gång efter att jag slängde mitt nästan färdiga album typ 2013. Jag hade jobbat sönder albumet och allt kändes urvattnat, så det blev lite drama och… Till slut slängde jag albumet och började om. Drastiskt och perfekt. Så det började med nån slags längtan efter att ruskas om, att sätta mig själv i en kontext där jag inte kunde kontrollera förutsättningarna, där jag inte kunde jobba sönder låtarna. Helt enkelt tvinga mig in i ett hörn och jobba därifrån.
Foto: Pia Lehto och Frida Åberg
Hur blev det där hörnet Transsibiriska järnvägen?
– Jag är rastlös och gillade idén om att vara på väg och det blev nästan symboliskt på nåt sätt, att åka längre och längre hemifrån. Och så fick jag med mig Johannes Berglund och Petter Winnberg. De är så himla bra och snälla och det blev en sjukt kul och stökig resa.
Började du helt från noll eller hade du några låtidéer med dig?
– Jag måste erkänna att jag hade med några idéer, vilket går i linje med min nojja och mitt katastroftänk. Min värsta farhåga var liksom att vi skulle få ofeeling och inte kunna skriva nåt. Men det funkade sjukt bra att skriva. Det var faktiskt lättare än någonsin, så vi lyssnade inte ens på de där idéerna jag hade med. Det blev en ganska dogmatisk process där vi skrev och spelade in allt på resan och gjorde inga ändringar efter hemkomst. Det handlade liksom om att bara följa magkänsla och det som låter bra ÄR bra, och sen hålla sig till det utan att börja utvärdera, nojja eller pilla.
För mig har ”On the Fly”, ”Collide” och ”Hard to Get Used To” alltid stått ut som de allra bästa spåren på Siberia. Som jag fattar det skrevs de efter varandra, mellan Omsk och Baikal – hände det något särskilt under den sträckan av resan som gjorde att just de låtarna blev extra bra eller är det en ren slump?
– Det är så intressant att du säger det! Jag minns det som att det tog ett par dagar innan jag kom i flow. Vi hade kommit in i tåglunken och lärt känna folk på tåget. Vi hade vant oss vid att bli filmade, rädslan för skrivkramp hade släppt och det var stökigt och ashärligt. Vi hade en liten konsert där i restaurangvagnen sista kvällen innan vi gjorde vårt första stopp, och jag minns det surrealistiska och fina i att vi spelade på ett rusande tåg genom Sibirien för folk som på ett par dagar blivit vänner; ett pojkrugbylag från Krasnoyarsk, ryska militärer, backpackande européer, en rysk oljeingenjör och så tågchefen.
– Vid Bajkalsjön gjorde vi vårt första stopp och då fick jag nåt slags breakdown. Jag var trött, bakis och stöket på tåget byttes mot ett stort lugn vid sjön. Där skrev vi skrev ”Hard to Get Used To” och jag minns att jag lipade mig igenom inspelningen. Den är väldigt personlig för mig.
– Alla låtar vi gjorde är med på albumet och låtlistan följer den ordning som låtarna skrevs. Det är som en karta över hur vi reste, från Moskva till Peking. Det hela är egentligen mer som en dokumentation av ett experiment än ett vanligt album.
Minns jag rätt om jag säger att ni släpade med er instrument, inspelningsutrustning och batterier hela vägen från Sverige?
– Ja, herregud va mycket batterier vi släpade på! (skratt) Vi hade med små batteridrivna syntar från Teenage Engineering och Korg, en trummaskin, sampler, multieffekt-pedal och Petter hade med en klarinett och banjo. Vi spelade in allt på en 8-kanals digital porta och jobbade i stort sett skärmfritt vilket så här i efterhand känns som en nyckelfaktor – att tvinga sig att bara lyssna och känna efter, att inte ha möjlighet att kolla synk, form eller nivåer.
Foto: Pia Lehto och Frida Åberg
Med tanke på hur annorlunda det är att göra en platta så här, var det något som funkade bättre eller sämre än du hade trott innan ni åkte?
– Att skriva gick så sjukt mycket bättre än jag väntat mig! Jag var rädd att det skulle bli krystat, men vi hade flow. Även om resan på ett sätt är statisk – man åker ju liksom tåg i en massa dagar, men det hände så mycket i huvudet; landskapet förändrades hela tiden, vi lärde känna massa folk på tåget, gjorde några stopp och allt det där gjorde att det aldrig var långtråkigt eller tuggigt. Ena dagen åkte vi genom ett kargt Sibirien, drack vodka och åt ägg med ryska officerare. Nästa dag red vi över böljande slätter i Mongoliet och nån dag senare var vi tillbaks på tåget och åkte genom stekheta Gobiöknen.
Foto: Pia Lehto och Frida Åberg
Vad var svårast, då?
– Det var nog att stå emot känslan av att behöva utvärdera, nojja och göra om. Jag upptäckte att det där mest är en väldigt dålig ovana, en känsla av att man inte gjort nog om man inte skrivit om texten några gånger, adderat lite keys och så vidare och så vidare. Nu kan jag se att det där var ju hela grejen, att tvingas släppa taget.
”Det handlar mer om kontrollbehov än om perfektionism”
Du känns som något av en perfektionist – stämmer det? Det måste ju i så fall ha varit en stor utmaning för dig inte bara som artist utan även som person att kasta dig ut på järnvägen så där?
– Ja, herregud! Men det handlar mer om kontrollbehov än om perfektionism. Jag tror mycket av det grundar sig i att jag driver min egen label och är ytterst ansvarig för allt, både när det går svinbra och när allt skiter sig. Det är väldigt ensamt många gånger och lättare att klandra sig själv för saker man borde gjort annorlunda, än att vara stolt över saker som gått bra. Det är väldigt mycket lättare att släppa kontrollen när jag befinner mig på nya platser, där man liksom inte har någon möjlighet att ha kontroll. Det var nog kanske därför jag ville göra det här albumet på väg bort, i en situation som jag hade noll koll på; att tvinga sig in i ett hörn och blockera alla utrymningsvägar, typ…
Visst filmades resan också?
– Precis, filmfotograf Pia Lehto och tv-producent Frida Åberg följde med på resan och det är en finfin dokumentärfilm på g framöver. Jag vet inte exakt när den kommer, men håll utkik!
Jag såg på din Instagram att du var på Grönland och spelade för ett tag sedan – det måste också ha varit väldigt speciellt?
– Ja! Grönland var magiskt! Vi spelade på en festival i Nuuk och sedan reste jag och bandet vidare till Ilulissat där vi vandrade, kollade på isberg, åkte båt, spelade in musik och sov. Det bästa av allt var att vi fick se valar – det gjorde mig helt lycklig. Dom är så sjukt stora och lugna och jag började typ lipa!
Foto: Pia Lehto och Frida Åberg
Om vi blickar framåt, då. Du nämnde att ni spelade in – är det ny musik på gång?
– Jag skriver nytt, men jag har inte bestämt vilken riktning det ska ta än. Det finns ju så många roliga projekt att göra.
Är något av de roliga projekten ännu en udda inspelningsplats eller har du gjort ditt på den fronten ett tag framöver?
– Det känns väl ganska gjort nu? Men själva grejen var sjukt viktig och jag hade aldrig varit där jag är nu om jag inte hade gjort den där resan och det där albumet. Det var lite som att jorda eller re-boota mig själv.
Siberia släpptes den 7 april 2017 via Lisch Recordings.
