Vad skulle hända om man tog en vanlig festival och vände den upp och ner?
Om man istället för stora utomhusscener gömde spelningarna på underjordiska klubbar, gamla teatrar och caféer? Om man istället för att leda alla besökare till ett centralt område tvingade dem att ta del av stadens alla aspekter genom att placera konserter i lokala vattenhål och smultronställen, som man så lätt annars skulle missa? Och vad skulle hända om man istället för världsnamn drog till sig alla möjliga och omöjliga smakprov på den lokala faunan?
Där har du upplägget för Tallin Music Week, stadsfestivalen som i nu tio år ägt rum i den estniska huvudstaden vid Östersjön.
Konceptet är spännande, minst sagt. Det är svårt att inte se lockelsen i att smyga runt på bakgator och ramla över gömda spelningar på caféer, muséer och bibliotek. Att få upptäcka guldkorn i kontexten av en festival gömd mitt inne i staden.
Utförandet däremot, är betydligt spretigare.
Redan när jag sätter mig ner för att börja söka av bokningarna börjar jag ana oro. Inte för att jag inte känner igen ett enda namn, utan för guidningen till de namn som har bokats är minst sagt knaper. Med över 250 musiker på listan skulle det behövas någon form av handhållande till den helt o-insatte, en knuff i rätt riktning gällande genre, vilka artister som är särskilt spännande och vilka lokaler som helt enkelt måste upplevas.
Men, ingenting.
Följaktligen lämnar jag Arlanda torsdag kväll på väg till vad som i stunden känns som en festivalernas svar på Alice i Underlandet. Väl där är himlen betonggrå och ett lätt duggregn det enda som bryter igenom molntäcket. Det vore lätt att kasta omkring Sovjet-pastischer, men hur rättvist vore det? Istället frammanar jag bilder av Stockholm en gråkall aprildag och känner mig bättre till mods.
Med tanke på småpratet runtomkring mig när jag hämtar ut pressbricka och pass verkar jag haft tur; någon blev inte upphämtad från färjan, någon förstod inte mailen, och så vidare. De flesta konserter ligger i Tallinns gamla stad, precis bredvid stadskärnan, som består av gamla Hansa-byggnader inlindade i vindlande kullerstensgator. Utsprängt med jämna mellanrum finns souvenirbutiker, mängder av restauranger, barer och kyrktorn som sticker upp likt vårblommor ur gatorna.
Mindre bra är skyltningen, när det visar sig efter en stunds nervöst letande att öppningskvällens branschträff tillika invigning ligger på andra sidan huslängan som adressen utger. På Sinnlind Café finns en fuktig, fyrkantig konsertlokal gömd där kanadensiska cloudduon Samurai Champs och hiphop-akten Alro Maverick gör ett tappert försök att få en lokal full med branschfolk att skrika och vifta på händerna.
Cats & Breakkies
Det går sådär, trots ett obönhörligt tempo och oftast nästan prickfri leverans. Bara en man i kostym verkar våga släpp loss på riktigt, och jag förbannar min svenska blyghet. Väl ute igen i natten spyr jag hat över google maps, aprilregn och en döende telefon i en kvart tills jag nästan bokstavligt talat snubblar över Philly Joes undangömda jazzklubb. Trots en avslagen personal är stämningen god och lokalen mysig, medan Cats & Brekkies under trettio minuter levererar någonting som låter som om 90-tals kultbandet Tortoise skrivit soundtracket till en tredje säsong av Stranger Things, alternativt ett disco för konsthögskoleelever.
Vilket som så är det i alla fall ordentligt roligt.
Resina
Fredag morgon är mulen och gråkall, med ett regn som hänger hotfullt precis ovanför huvudet. En promenad i snålblåsten senare befinner jag mig på National Library of Estonia, där skyltningen återigen är minimal. Precis innanför entrén sträcker sig den massiva byggnaden flera meter rakt upp, prydd av stentrappor på vardera sidan. Här har polska Resina satts upp på en scen rakt innanför svängdörrarna. Beväpnad med en cello och looppedaler målar hon upp fantastiska ljudlandskap från små byggstenar som växer fram likt ljus på andra sidan ett draperi. Stämningen är tät som betong och kompositionerna slingrar sig in i kroppen. Både akustiken och framträdandet är prickfritt, men med ständig folkrörelse bakom scenen och lunchljus utanför är det svårt för låtarna att växa.
Någonstans undrar jag varför ingen i planeringen lyfte frågan om inte ett gammalt bibliotek rimligen har bättre platser att spela på?
En stor del av festivalens panelsamtal och gallerier ligger ute i det gamla industrikomplexet Telliskivi. På andra sidan en ödslig järnväg hyser gamla fabrikslokaler, trendiga restauranger och designbutiker. Krocken mellan gammal-sovjetisk ödeläggelse och gentrifieringens fronttrupper är total. Mitt i en liten och vindlande galleria spelar folkmusikanten Tuulikki Bartosik vackert men ensamt dragspel på en provisorisk scen i en heminredningsbutik.
Längre bort längs med järnvägen ligger antikaffärer inträngda i gamla lagerlokaler, som mynnar ut i marknadsplatsen Balti Jaama Turg. Kalasciima, sex italienare som alla ser ut som Torkel Petterson, håller hov med sin exstatiska tappning av italiensk folkmusik och lyckas till och med få en sittande publik att kännas levande. I rasande tempo river de igenom instrument och barriärer tills den ensamme man som improvisationsdansar iförd crocks och mjukisbyxor framför stolsraderna känns som en helt naturlig reaktion.
Pom Poko
Väntan på norska Pom Poko tar sin början, och jag ramlar fortast ut ur gallerian när jag inser att gallerians antikbutiker säljer hoodies med järnkors. Trots att jag hittar in i konsertlokalen bara tio minuter innan spelningens början går det en säkerhetsvakt på tre besökare. Alla skamsköljningar spolas dock åt helskotta så fort bandet äntrar scenen. I kortbyxor och autentiska skrubbsår äger de scen och lokal och stundtals hela Tallinn, kanaliserade via sångerskan Ragnhild Fanger. De förtjänar en fullsatt lokal, men spelar som om den vore det ändå. Den som inte lämnar vindsvåningen med ett nytt favoritband borde skämmas ordentligt.
Under resten av natten pulserar The Gentleman Losers vän postrock och Maija Kauhanen skapar magi med en kantele och makalös röst som släpper in finska vintervindar rakt in i konsertlokalen.
Det första intrycket försvinner inte; TMW är en spretig festival, där det känns nästan på slump om ett band ska fylla lokalen till bredden eller få spela för familj och vänner. Innan dagens vandrande tar ut sin fulla rätt och jag stupar i säng hinner jag uppleva rejvversionen av ett klassdisco i ett glest parkeringshus precis bredvid hotellet, och den dunkande basen stannar kvar i bröstet långt efter att jag somnat.
