Zeke
Club Slacker är en av Göteborgs äldsta och bästa rockklubbar. Åtskilliga band har spelat här genom åren, exempelvis Radio Birdman, The Vaccines och The Bronx. Jag har varit där en del genom åren och skapat många vackra musikminnen, så det var på något sätt självklart att jag skulle besöka klubben fredagen den 6 april. På scen annonserades Zeke, Skitsystem och Puffball. Det kändes ungefär som att se en konsertaffisch för 20-25 år sedan.
Först ut var Puffball som spelade vid tiotiden. Puffball bildades i Västerås 1995, släppte fem album och splittrades tio år senare. Bandet får tankarna att gå till legendaren Ian Fraser Kilmisters (mera känd som Lemmy i Motörhead) enorma låtskatt. Vi bjöds på en fin halvtimme där låtar som ”Motorpsycho” och ”Outlaw” var höjdpunkter och det var nog ingen tillfällighet att bandmedlemmarna bar t-shirts med Motörhead-, Black Sabbath– och Lynyrd Skynyrd-tryck.
Därefter var det dags för Skitsystem som bildades i Göteborg 1993 eller 1994 (olika uppgifter). De hann släppa tre album och en del singlar innan de splittrades 2007. Här handlar det om blytung punk på svenska. Senast jag såg dem var 2006 – så det var ju ett tag sedan, men de har gjort några spelningar på senare år. De gick på scen vid 23-tiden och det blev en härlig stund med deras bästa låtar som t ex ”Stigmata”, ”Den yttersta dagen”, ”Det sociala arvet” och ”Skrivet i blod, ristat i sten”. Det var blytungt och trion levererade på bästa sätt. Jag hoppas verkligen inte att det behöver gå tolv år till nästa gång jag ser Skitsystem.
Det var gott om folk på fina Pustervik och en riktigt bra stämning när klockan närmade sig midnatt. Klockan var exakt 23:59 när draperiet drogs och Zeke stod på scenen.
För den oinvigde går nog tankarna, när man hör talas om Zeke, till sagan om vargen som vill ta de tre små grisarna, men i detta sammanhang handlar det om råtung hardcorepunk från Seattle, Washington. Bandet har varit igång sedan början av 1990-talet och deras andra album Flat Tracker från 1996 är en favorit. De släppte sex plattor under 1990- och 2000-talet och i förra veckan kom sjunde plattan Hellbender, 14 år efter det att ’Til The Livin’ End släpptes. Sångaren och gitarristen ”Blind” Marky Felchtone har numera med sig originalbasisten Kurt Colfelt, gitarristen Kyle Whitefoot (tidigare i The Hookers) och trummisen Dayne Porras.
De inledde i ett rasande tempo med ”Highway Star” och ”Chiva Knivel”. En bättre start är svår att tänka sig inom genren. Sedan fortsatte det på samma sätt och låtarna flöt in i varandra som långa medleyn. Kvartetten bullrade fram som en bulldozer genom konsertlokalen, delar av publiken kastades med i dansen och få lämnades oberörda. Zeke är nog ett band med en väldigt liten gråzon. Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Jag tror att få lämnar en sådan här spelning och tycker att det var sådär.
De båda gitarristerna och basisten spelar bredbent och gitarrerna hänger inte sällan långt nere vid knäna på dem.
Vi bjöds på massor av låtar och några höjdpunkter var ”Mystery Train”, ”Wanna Fuck”, ”All The Way” och Kisscovern ”Shout It Out Loud”. Efter cirka en timme var det slut, men det bjöds så klart på några extranummer där ”Mountain Man” och ”Arkansas Man” främst stack ut. Jag tror inte att någon låt under spelningen var längre än två minuter. Musikerna lämnade scenen till tonerna av en rundgång som fyllde lokalen och många ansikten lyste upp i leenden.
Helgen var därmed inledd. En sädesärla hade tidigare kommit hem från Egypten och flugit en runda över Järntorget i eftermiddagssolskenet, men nu var det mörkt och gatlyktornas sken guidade mig vidare genom Göteborgsnatten.
