Louise Lemón – Purge LP

Jag börjar med det största problemet med Purge LP: det här egentligen bara en samling av de ep:s Louise Lemón släppt de senaste 18 månaderna. Den som – liksom undertecknad – hoppats på nytt material med denna Uppsalabördiga Barcelonabo får således fortsätta vänta.

Å andra sidan är det nästan det enda man kan anmärka på här.

Visst, Randall Dunn har med sin sedvanliga fingertoppskänsla fått materialet att skina lite extra, men det är Lemóns mästerliga låtskrivartalang, hennes känsla för arrangemang och den fenomenala rösten som är de verkliga kvaliteterna här.

Öppningsspåret ”Appalacherna” är en av orsakerna till att Lemón placerats i samma fack som Chelsea Wolfe, men egentligen har de två ganska lite gemensamt rent musikaliskt. Där Wolfe satsar på tyngd, lägger Lemón krutet på rymd.

Efter snarlika ”Thirst” tror man att man har listat ut hur Louise Lemón låter, men då kommer dramatiska ”Only Meet at Night” och ritar om kartan. Här kliver rösten fram ett par steg och tar kontrollen fullt ut.

Det doftar så smått Maria Sjöholm (ex-Drain) om verserna i ”Egyptian Nights”, medan melodislingan de sista 90 sekunderna är rent magisk. Sammantaget alldeles fantastiskt.

Upptempodängan ”Let Me In” har vållat mig en del vånda. Å ena sidan tycker jag inte att den fullt ut passar in i sammanhanget. Å andra sidan är det bara första minuten som känns lite malplacerad, samtidigt som den sista minuten är en av de bästa på plattan.

Purge LP växlar sedan upp ett snäpp med sin pièce de résistance; i ”Shipwreck” sjunger Lemón röven av både sig själv och lyssnarna. Absoluta världsklass.

Utomordentliga duon ”Malex” och ”187” gör avslutningen till en ren defilering där allt sitter exakt där det ska från början till slut.

Det finns mycket att älska på Purge LP. Förutom de självklara kvaliteterna bidrar texterna med mycket. De känns innerliga och personliga i sitt botaniserande bland en- och tvåsamhetens plågor. Den ständigt närvarande mörka soulådran är också en viktig ingrediens som bidrar till en genuinitet som är mer sällsynt än man kanske tror.

Så, trots avsaknaden av nytt material landar vi i att Louise Lemón har gjort en av årets bästa svenska plattor.

Men – snälla, snälla – kan vi få en ny ep innan 2018 är till ända?

[Icons Creating Evil Art, 6 april]

8