Foto: Geneviève Medow Jenkins
HYMNs Alvar Johansson har träffat kanadensiska Mike Milosh som just nu är aktuell med det andra albumet från projektet Rhye. Läs intervjun nedan.
Taket i baren på Vasateatern är så pass lågt att både jag och Mike Milosh nästan snuddar det. Bortsett från enstaka ljud från soundcheck på våningen nedanför är det knäpptyst. Nästan spöklikt. Jag påpekar att det känns lite som Overlook Hotell, skådeplatsen för Kubricks The Shining. Milosh nickar tankspritt, och berättar om den natt han spenderade på ett hotell i LA som var omringat av alligatorer i vallgravar.
Hans röst är tunn och spröd, och kanadensiskan vilar längst fram i munnen. När den kom upp till ytan i och med singlarna ”The Fall” och ”Open” 2013 gick spekulationerna om att han skulle vara en kvinna. Kanske inte så mycket nu. Men både hans rörelsemönster och röst verkar falla i led med musiken han skapat under snart fem år: eftertänksamt, försiktigt och inbjudande. Ett steg mot något mjukare.
En viktig komponent i Rhyes musik, har jag alltid upplevt, är användandet av utrymme och tystnad i låtarna. Hur går dina tankar kring de aspekterna?
– Från ett arrangemangsperspektiv är det viktigaste av allt att ingenting i mixen tvingas slåss om utrymmet. Jag ser det som en tredimensionell bild där varje del av låten existerar på olika plan, nästan som ett fysiskt rum. Instrumentationen och sången måste passa in så att de inte kämpar om utrymmet eller sliter i lyssnarens uppmärksamhet. Allting måste ha sitt eget ögonblick i rampljuset. Det blir extra viktigt när rösten är så pass central som den är i min musik.
”Jag ser det som en tredimensionell bild där varje del av låten existerar på olika plan”
Så du närmar dig musiken på ett nästan minimalistiskt sätt?
– Nej, jag skulle säga att det är mer sparsmakat. Inte minimalism. Det är mer av en egen rörelse. Fortfarande så är det mycket som händer överallt i min musik, men allting är ganska nerskalat. Det får sitt eget utrymme, så att inget förhoppningsvis slåss om uppmärksamheten.
Skulle du då säga att din musik är ömtålig?
– Nej, men den är sårbar. Det finns styrka i att vara sårbar, i att våga visa den icke maskulina sidan. Tanken är att göra något intimt, och att få plocka isär den här ”John Wayne”-karaktären som funnits bland män alldeles för länge. Klart att jag kan vara omogen också, men jag försöker ändå att reflektera över hur jag handlar och vara öppen med mina känslor. Det måste inte vara en motsägelse. Om jag får våga mig på att gissa så tror jag att det är en produkt både av att komma från Kanada och av att ha läst på konsthögskola.
Foto: Neil Krug
Du arbetar med en hel del med atmosfär i musiken, särskilt texturerna längst bak i varje låt. Finns det influenser från ambientmusik?
– Jag har arbetat rätt mycket med ambientmusik i andra projekt, men Rhye är annorlunda. För mig handlar det om att skapa någonting medvetet. Alla ljudtexturer, precis som allting annat i mixen, har ett syfte i paletten. Ibland arbetar jag med upp mot 120 olika spår på en låt, och för mig känns inte det som vad ambientmusik försöker göra. Rytmerna är för stadiga. Det händer för mycket.
Ofta känns det som att de bitarna du nämner, de medvetna melodierna och rytmerna, nästan är gömda i mixen. Vissa gitarrdelar och pianoslingor försöker undfly mig som lyssnare.
– Ja, jag älskar verkligen idén om ”belöningar” i en låt. Någonting som är gömt, som går att upptäcka om man tillåter låten att växa. För när du hör en låt första gången tänker du mest på om du gillar den eller inte, men ge den tio gånger till och plötsligt så upptäcker du nya saker du inte gjorde första gången. Låtarna känns som att de lever längre. Det kanske inte är relevant, men jag har en teori om spöken i musiken…
”När du hör en låt första gången tänker du mest på om du gillar den eller inte”
Spöken?
– Det händer ofta att jag skriver en melodi som ett spår, och därefter lägger på submelodier i andra. Om jag då tar bort huvudspåret och melodin finns bara submelodierna kvar, och utrymmet där melodin borde ha funnits. Ett spöke, så att säga, som vilar över hela spåret.
Att skala ner musiken på det sättet gör den delvis mer lättillgänglig, men finns det inte också en risk för att lyssnaren känner att den stängs ute från den ”riktiga artisten”?
– Det är svårt att bedöma sitt eget arbete på det sättet. Jag vill tänka att det mer handlar om att skapa något intimt, där lyssnaren känner sig bekväm och trygg. Men att säga att det är vad jag gör får mig att låta stöddig. Det är inte vad jag vill, jag vill bara skapa en känsla av att vara ett med musiken. Hela popformatet, det där med ”hit them with the riff and make sure they don’t get bored before the first refrain”, det är inte vad jag vill. Det är som en föreläsning inför hundratals människor; designat för att enkelt gå att packas ihop och tas in.
Du säger att det får dig att låta stöddig, men i slutändan, vem är det som har sista ordet gällande musiken och vad den gör? För dig, vem är det som fäller den slutgiltiga domen?
– För mig som artist så finns det inget enkelt svar, bara en massa olika sätt att se på det. Under de 2,5 år det tog för mig att skapa Blood tror jag aldrig att jag såg på det från ett intellektuellt eller musikkritiskt perspektiv. Frågan är snarare om det träffar mig emotionellt. ”Känns det rätt?”.
– Som producent så tycker jag om att få se på när lyssnaren tar in musik i hörlurar. Vad de faktiskt säger ger mig inte så mycket, ofta för att det kan vara svårt att sätta ord på vad man känner. Men kroppsspråket ljuger inte. Om de håller andan, om de blinkar för ofta; allt det där är små signaler som kan säga oerhört mycket om hur vi upplever musiken.
”Vad som inte passar en nu kan vara perfekt om tjugo år”
Så gällande musikkritik och kritiker?
– Det är verkligen en förolämpning mot hela yrket och konceptet att säga så, men jag fäster sällan vikt vid intellektuell kritik. Det är inte vad jag är ute efter. Men samtidigt så vet jag inte, det är svårt att avgöra ibland. Viss musik förändras med åren också. Vad som inte passar en nu kan vara perfekt om tjugo år.
Det här sparsmakade sättet att ta sig an musik som vi pratade om tidigare känns ofta som att det förs över till din musik. Det finns få markeringar för var låtarna utspelar sig, eller vem berättaren är.
– Absolut. En av mina favorittextförfattare är Neil Young, och i en av hans låtar finns det en rad om ”A town in north Ontario, all my changes were there”. Och för mig träffar det så djupt, för jag vet vilken stad han talar om. Jag har varit där! Jag har känt precis det han beskriver just där. Men, jag bestämde mig också tidigt i projektet att göra raka motsatsen. Tanken är att öppna dörren in till en känsla eller minnet av en person som är personlig för varje lyssnare. Varje låt ska gå att anpassa till lyssnarens egen upplevelse.
Foto: Geneviève Medow Jenkins
Det är ett intressant tankesätt, särskilt när det kommer till den egen bild av dig själv som artist, eftersom du i grund och botten plockar ur dig själv ur musiken.
– Rollen som narcissism har i hela idén av en artists persona är verkligen fascinerande. Jag tänker alltid att jag aldrig skulle vilja bli en narcissist, men i grund och botten är det väl också det som artistkonceptet handlar om? Kanske försöker jag därmed göra motsatsen; jag vill att lyssnaren ska bortse från mig i musiken, eller snarare bara se mig som en väg till att nå de här känslorna.
Men om du aldrig ger dig själv ett offentligt ansikte, finns inte risken att till slut bli glömd?
– På ett sätt letar alltid konstnärer efter odödlighet. En tavla, en staty eller en skiva: det är ju alla sätt att försöka hålla någon del av sig själv vid liv. Men jag har ganska lite oro över det. Kanske ingen alls, jag är inte en så orolig människa överlag. Det är utom min kontroll hur det jag gör kommer tas emot, men jag kan ändå göra mitt bästa för att försöka skänka lugn till folk i min studio.
”Det är utom min kontroll hur det jag gör kommer tas emot”
Har det skapat problem för dig, det här med att plocka isär och ut dig själv som artist?
– Absolut. Det var därför jag lämnade Polydor, eftersom de inte stod ut med att jag gjorde det. Men jag vill berätta en historia, och skapa konst, utan att vara dess centrum.
Så hur håller man sig då anonym, eller i alla fall borta från strålkastarna, i interneteran där allting delas och sprids blixtsnabbt?
– Det brukade fungera riktigt bra, särskilt eftersom jag höll mig borta från alla pressfoton i samband med Woman. Men, jag kan inte undvika att det har förändrats. Kanske är det bara en del av det hela som man får acceptera. Det är svårt att göra något åt.
Önskar du någonsin att du kunde få lämna allt det där? Internet och dess besatthet med kändisskap?
– Nej, det tror jag inte. Men jag lär mig långsamt hur jag ska få det att fungera. Jag har skapat en bild av mig själv online där jag är så pass normal som det bara går att bli. Ett sätt att visa att jag inte är någon stjärna, utan bara en ganska intetsägande trettioåring. På ett sätt fungerar det, den här dekonstruktionen av myten kring kändisskapet.
