Efter slutsålda spelningar världen över och samarbeten med The 1975 är Pale Waves nu aktuella med sin första EP. HYMNs Natasha Azarmi tog ett snack med sångaren Heather Baron-Gracie.
Vi tar det från början. Visst träffades ni på universitet?
— Ja, eller jag och Ciara (trummis i bandet, reds. anm.) gjorde det.
Vad fick er att tänka ”vi borde starta ett band”?
— Vi hade mycket gemensamt, vår kärlek till musiken var lika stor och vi var lika drivna. Så vi började göra låtar ihop, vår gitarrist Hugo hörde dessa och ville vara med. Charlie var redan med i ett annat band, men vi gick på deras spelning en kväll för att vi behövde en basist. Och vi kände allihop att vi inte kunde släppa honom.
Så ni stal honom?
— Nöden har ingen lag.
Hur har ni förändrats musikaliskt sedan dess?
— Vi började med att skriva lugna, akustiska låtar. Men sedan ville vi att folk skulle ha kul och dansa på våra spelningar, så vi gjorde ett medvetet val att byta ut de akustiska gitarrerna mot elektriska. Och med tiden blev Ciara involverad i produktionen och började jobba en del med synthar. Så det är väl där vi är nu.
Det har ju gått väldigt snabbt för er. På en skala från ett till tio, hur mycket förväntade du dig allt det här?
— Jag är nog det största Pale Waves-fanet som finns så jag förväntar mig stordåd. Man måste vara sitt största fan. Men jag förväntade mig inte att det skulle gå så snabbt och det eskalerar bara mer och mer. Men vi har gjort så många spelningar för noll människor och haft riktigt tuffa tider så det känns som en bra utveckling.
Och snart blir ni med debutalbum också. När kommer det?
— Vi satsar på augusti.
Hur skiljer det sig från låtarna ni har släppts hittills?
— Man hör direkt att det är vi. Men vi har blivit bättre musiker så det är mer utmanande, särskilt texterna. Jag sjunger inte bara om kärlek och hur människor fuck me over. Nu handlar det mer om djupare problem som jag kämpar med.
Ni har ju ett väldigt tydligt sound. Har ni alltid vetat hur ni vill låta eller har det växt fram med tiden?
— Vi är väldigt influerade av 80-talet så vi hämtar mycket inspiration därifrån. Men vi experimenterar och utvecklar vårt sound fortfarande. Och vi överraskar oss själva hela tiden.
Vilka är era största 80- och 90talsinfluenser?
— The Blue Nile, The Cranberries… Jag försöker komma på några som jag inte alltid nämner. Men typ, väldigt ärliga musiker.
”Är man från norra England är vädret så illa att man till slut sitter hemma och skriver musik hela dagarna”
På tal om ett annat band som inspireras av 80-talet, ni har ju jobbat mycket med The 1975. Hur hände det?
— Vi spelade in ett par låtar som vår manager Jamie, som även är deras manager, spelade upp för Matty och George. Och de kände direkt att de ville vara involverade och producera vårt material.
Vad är det viktigaste du lärt dig av att jobba med dem?
— De är ju också från Manchester så för oss är de ett perfekt exempel på vad som går att åstadkomma när du jobbar hårt och skriver bra låtar. Annars har de också lärt oss att alltid gå vår egen väg och göra det vi älskar.
Hur har Manchesterscenen inspirerat er musik?
— Jag tror inte att stället du kommer från kan påverka din musik särskilt mycket. Men visst, är man från norra England är vädret så illa att man till slut sitter hemma och skriver musik hela dagarna. Så det kan ju påverka men jag vet inte… Man skriver den typen av musik man tycker om oavsett var man är.
Har ni några andra samarbeten ni vill göra, nu när ni kan stryka The 1975 från listan?
— Robert Smith från The Cure. Alla frågar mig ständigt om jag är hans dotter.
