Foto: Pär Kjellén / Rockfoto
Det sista som basisten och kapellmästaren Simon Brehm sa till Lill-Babs innan han gick bort 1967 var ”Vad som än händer, tappa aldrig fotfästet! Behåll dina stora fötter på jorden.”
Och Barbro ”Lill-Babs” Svensson hade onekligen fötterna på jorden. Kanske är det just det som gjorde henne så unik, ty det var hon sannerligen. Lill-Babs var – och är så fortfarande – störst. Hon har turnerat jorden runt, skrivit autografer till The Beatles (inte tvärtom!), lett och spelat i mängder av filmer och TV-program samt arbetat med bland andra Barbro Hörberg, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson, Lill Lindfors, Tage Danielsson, Sten-Åke Cederhök, Quincy Jones och Lars Forsell. Dessutom har hon rullat hatt med kungen, blivit en HBTQ-ikon och varit ägare till Nordens största dubbningsstudio för animerad film.
Det är ett minst sagt gediget CV. Samtidigt var hon ständigt på väg och sade sig ha svårt för att ta det lugnt. Redan på första sidan i hennes memoarer Hon är jag skriver Lill-Babs att hon ”knappt vet hur man stavar till umgängesliv”. Hon var trots allt aktiv i över sextio år utan att någonsin behöva göra comeback, vilket hon själv sällan var sen att påpeka. Det är en bedrift i sig. Och samtidigt som hon alltid levererade med en sällan skådad professionalism och var den tveklöst största i sitt slag tycktes hon vara ödmjukheten själv. Hon var, som det heter, jordnära.
Jag träffade aldrig Lill-Babs, men jag beundrade och fascinerades av just detta – hennes påtagliga genuinitet och självdistans. Och visst hör det den här typen av texter till att påpeka just hur genuin, opretentiös och anspråkslös den framlidne kulturutövaren var såväl på som utanför scenen. Så istället för att göra mig skyldig till en rad intetsägande överdrifter utan substans tänkte jag leda dem i bevis.
Ett tydligt exempel är då Lill-Babs var med i TV-programmet Ett herrans liv. I öppningsscenen skulle hon ”kidnappas” av programledarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Sketchen innehöll en del konfetti, knallpulverskott och pyroteknik och då den var klar började mediemännen med ens kolla igenom tagningen. Samtidigt ser de i ögonvrån hur Barbro nere på alla fyra börjar städa upp den nedskräpning som de gjort sig skyldiga till. Som om det vore det mest självklara i världen.
Inte heller i relationen till sina medmusiker och kollegor har hon uppvisat någon som helst antydan till divalater. Inför varje turné har hon träffat sina kompmusiker för att berätta om sina respektive egenheter, vad de retade sig på och vad de inte kunde vara utan. För Lill-Babs var det en självklarhet att alla – inklusive hon själv – skulle trivas på turné. ”Vi skulle ju leva ihop i månader”, som hon själv skriver i sin självbiografi.
Även gentemot journalister och massmedia har Lill-Babs alltjämt varit übersympatisk och bjudit på sig själv. Ibland till absurdum. Inte minst då hon 1983 medverkade i Här är ditt liv och av den manliga redaktionen reducerades till en promiskuös slampa, snarare än den levande legend hon var redan då.
Länge var det otänkbart för journalister att ens associera Lill-Babs med så kallad finkultur. Efter den hyllade premiären av musikalen Annie get your gun 1974 fick Barbro frågan ”nu när du gjort den här konstnärliga insatsen, som det ju faktiskt är, ska du väl sluta med att åka runt i folkparkerna och hålla på med Lill-Babs och allt det där?”
Men trots bemötandet har Lill-Babs istället vänt andra kinden till och idogt fortsatt bjuda på sig själv – gång på gång, år efter år. I samband med hennes åttioårsdag för en knapp månad sedan gjorde Expressen och Aftonbladet ett gemensamt hyllningsmagasin till och om Lill-Babs. Däri finns en relativt ny intervju gjord hemma hos Lill-Babs i Järvsö. Artikeln avslutas med att Lill-Babs frågar ”Vill ni sova över? Det finns gott om plats, så slipper ni åka hem i mörkret.”
Inte minst är det gentemot sin publik som Lill-Babs varit ständigt trogen och ibland rent av självuppoffrande. Tills långt in på 90-talet hade hon varje sommar sedan 1954 genomfört långa folkparksturnéer som under vissa dagar innehöll inte mindre än fem spelningar på olika orter. En sommar turnerade hon tillsammans med en manlig artist som var snobbig nog att ha en rider. Sådana lyxmanér hade Lill-Babs knappt hört talas om och än mindre använt sig av. Själv hade hon genom hela sin karriär endast ett krav vad gällde hennes konserter: att ha en trappa ner i publikhavet. Även när hon spelade inför tjugotusen personer på Gröna Lund fanns där en trappa som förenade henne med publiken.
– Vill man nudda vid människor, röra och beröra, vilket jag vill, ska man också kunna nå dem. Bokstavligen. Och den kontakten ska publiken kunna känna likväl, anser jag, skrev Lill-Babs i sin självbiografi Hon är jag.
Under en folkparksturné fick Barbro magsår, men fortsatte ändå jobba på som vanligt till dess att tolvfingertarmen brast mitt under pågående konsert. Lill-Babs lades in på sjukhus. Väl på sjukan blev Barbro såklart rastlös varpå hon tvättade och lockade de andra patienternas toviga hår, målade deras naglar och hjälpte dem stöta på den snygga läkaren.
En annan gång lyckades hon under en föreställning av Annie get your gun riva upp ett stort sår över låret och rumpan. I ensemblen medverkade utöver skådespelarna och trehundrafemtio statister även drygt fyrtio hästar. I en scen skulle Lill-Babs sjungandes kuta runt i det hästbajsfyllda sågspånet samtidigt som hon hoppade över sargen. Just denna kväll står en spik upp i sargen, vilken alltså punkterar Lill-Babs ena ben och hon dimper rakt ner i en hög med hästskit. Trots smärtan (”är det någonting som svider i ett sår, är det hästskit”) genomför hon såklart föreställningen som om ingenting hade hänt.
Det finns så oändligt mycket mer att säga om Barbro Svensson. Om hur hon tvingats kämpa i en mansdominerad bransch, hur hon knappt tjugo fyllda försörjde sin mamma, sina syskon och sin dotter, hennes samarbete med Lars Forsell eller om hur hon fick Sammy Davis att gråta.
Lill-Babs var ingen persona. Det fanns ingen divergens mellan Barbro och Lill-Babs. Samtidigt hade hon en integritet likt få andra. Hon var en tuff brud i lyxförpackning, en ikon, en unik entertainer och inte minst en förebild (även för en punkslyngel som undertecknad).
Barbro Svensson gjorde som tidigare nämnt aldrig någon comeback. Vid åttio års ålder tog hon för första gången en paus. Motvilligt.
