Tar man sig tid att följa bandets diskografi känns namnet mindre och mindre omotiverat. Efter sju år har Unknown Mortal Orchestra under ledning av Ruban Nielson rört sig från sprakande lo-fi-folk till klaustrofobisk sovrumsfunk.
Sällan publikfriande, och alltid höjda i ett lågproducerat dunkel, framstår Unknown Mortal Orchestra som både kryptiska och plågade av en musikalisk rastlöshet. Senast gick steget till rytande gitarrer och konfrontativ lyrik på singeln ”American Guilt”. Inför nya skivan Sex & Food som släpps 6 april bytte HYMNs Alvar Johansson några ord med sångaren och låtskrivaren Ruban Nielson.
Vad som slår mig direkt när jag ser över låtlistan är titlarna. Det finns en ganska stor blandning här, både dystopiska symboler, klassisk litteratur, politik och antik mytologi. Skulle du säga att de här temana är representerade på skivan?
– Jag antar att de finns där, men kanske en hel del annat också. När du listar dem såhär blir jag oroad att helhetsbilden verkar lite för fin. Sanningen är att jag är ganska okultiverad, och mest ganska tankspridd. Jag tror att det märks i min musik.
”Alla lever i sina egna små bubblor, uppdelade av varenda skiljelinje vi kan tänka oss”
I ett land där debatten har blivit mer och mer polariserad, vad tror du det finns för plats för politisk popmusik?
– Jag tror att det är mer än polariserat. Snarare så är det atomiserat. Alla lever i sina egna små bubblor, uppdelade av varenda skiljelinje vi kan tänka oss. Jag tror inte att jag kan uttala mig om popmusik, men i min egen försöker jag alltid att lösa upp varenda skiljelinje jag kan hitta. De som lyssnar vet att jag är deras vän.
Första singeln ”American Guilt” stod verkligen ut med sin aggressiva ljudbild, samt uppseendeväckande titel och text. Vilka teman finns i den låten?
– American Guilt är känslan jag får desto mer amerikansk jag blir, för det finns en viss blandning av skräck och sorg som man får när man börjar förstå USA. Men jag vet inte om jag tycker att den är så aggressiv. För mig handlar rock n roll lika mycket om att ha kul som all annan musik, så tunga riff låter för mig mest som en fest.
Den kändes också som ett aggressivt och stökigt steg bort från det relativt mjuka ljudet som dominerade på Multi-Love. Försökte du aktivt att provocera och överraska de som trodde att de kunde ditt sound?
– Jag tror absolut att det går att skapa en viss spänning hos folk genom att släppa den som första singel. Folk börjar liksom undra vad det är som händer, vilket nog kan skapa intresse.
Ett annat spår jag verkligen fäste mig vid var den mjuka och nästan lounge-artade ”Honeybee”. Varifrån kom idéerna till den?
– Den spelades in mest av allt live i Auckland i Nya Zeeland, under en fantastiskt vacker sommardag med en perfekt bris. Det är en platonisk kärlekssång tillägnad min dotter Iris Honeybee. Ljudet av kärlek, helt enkelt. Ingen stor grej.
”Jag har tre olika pass, och har nog aldrig riktigt haft några rötter”
Ni spelade in skivan i ett flertal städer över hela världen. Var det inte en ganska omskakande upplevelse?
– Inte riktigt, jag har levt de senaste åtta åren i en konstant omkastning. Jag har tre olika pass, och har nog aldrig riktigt haft några rötter om jag ska vara helt ärlig. Så jag tror att den här skivan flyter väldigt fritt.
Nu har du gjort musik i snart sju år. Känns det någonsin som att du kämpar med att konstant förnya din musik, eftersom det finns en risk att lyssnarna tappar intresse annars?
– Om jag ska vara ärlig har jag aldrig trott att någon skulle bry sig, och jag blir alltid överraskad att publiken faktiskt växer. I slutändan försöker jag nog bara hålla mig igång och hitta ett sätt att betala räkningarna på. Jag vaknar varje dag och försöker att inte förvänta mig något alls. Då blir det mesta en överraskning.
Till sist: vilka skivor ser du mest fram emot i år?
– Jag vet faktiskt inte riktigt vad som släpps i år förutom Kody Nielsons Birthday Suite som kommer att bli riktigt bra.
Och vilka har du själv önskat att du hade gjort de senaste fem åren?
– Jag är ganska avundsjuk på både Bon Ivers och Grizzly Bears senaste skivor. Och så önskar jag att jag hade skrivit ”Pretty Pimpin” med Kurt Vile. Den låten fångade verkligen en viss aspekt av turnélivet.
