Foto: Malia James
När jag vill lyssna på något råfunkigt av stora mått brukar skivan som till slut hamnar på tallriken allt som oftast bära en gul etikett med namnet ”Stax” skrivet på (nördfrosseri: den kan även vara blå, om det är mono). I samma takt som skivan snurrar gör tankarna detsamma och det brukar sluta i något sånt här: ”Det kommer nog aldrig låta så här bra igen, synd att jag inte kunde uppleva det”.
Visst är det så att jag aldrig kommer få uppleva Sam & Dave eller Carla Thomas på scen, men jag kan åtminstone få uppleva en gnutta av hur det kunde ha låtit nånstans på mitten av 60-talet genom en person som minst sagt gjort sin hemläxa, nämligen Nathaniel Rateliff.
Vissa kanske besökte Engelbrektskyrkan på långfredagen för att avnjuta Matteuspassionen. Men det gör inte undertecknad, han går till Berns för att dansa till ovan nämnda artist.
Rateliff har såklart även med sig sitt kompband vid namn The Night Sweats. Ett gäng som bland annat består av en trumpetspelare som lika gärna kunnat vara stand in för Jeff Bridges i filmen The Big Lebowski och självfallet basisten som bär det fenomenala namnet Joseph Pope III. Tillsammans med övriga bandmedlemmar för de tonerna av The Memphis Horns till 2000-talet, basgångarna av Duck Dunn till Stockholm och gitarrslingorna av Steve Cropper till liv.
Vad gäller sångaren själv, Nathaniel Rateliff, tar han i från tårna och sjunger det som nog ändå får kallas retrosoul med bravur. Hans tenorstämma är som gjord för genren, men den visar även att han är kapabel till att leverera den singer/songwritermusik som grundade hans karriär genom låtar som ”Hey Mama”.
Utöver rösten bidrar han med underbart svajiga danssteg och även ett utbrott på en gitarr som inte vill hålla stämningen. Vad gitarren beträffar kastar han ut den med full kraft i tron om att en gitarrtekniker ska fånga upp den. Om någon fångar den flygande Telecastern är oklart.
Övriga låtval fokuserar självfallet på den senaste plattan, men med instick från det miljonsäljande album från 2016 som satte Nathaniel Rateliff & The Night Sweats på kartan. Det är även en låt från det föregående albumet som får stänga den en och en halv timme långa konserten på Berns. Att han utbringar en skål med ett glas whisky precis innan det avslöjar en del.
Avslutningsvis måste väl tjatet om Stax redas ut. Nathaniel Rateliff & The Night Sweats ligger ju självfallet på det återupplivade bolaget. Och ja, etiketterna är fortfarande gula.
