Unga popduon Junior Brielle tar i mångt och mycket upp den fallna stafettpinnen efter Malmöbandet Llojd. Llojds koncept var en taktfast, svennig hybrid av pop, romantiserad mellanstad, asfalt och sneakers. Deras texter blandade uttråkningen som uppstår runt kemiska droger med ung romantik och geografiska referenser till Västerbron, Hjorthagen och Södra Förstadsgatan. Som vackrast var Llojd när de vågade brista (lyssna på falsksången i ”Skurken”) och när de vågade vara verkligt pretentiösa (lyssna på textraden ”Malmö City/mitt mini-gulag” i ”Om vi faller”).
Det är oklart om Junior Brielle blir glada för jämförelsen med Llojd. Och tidvis känns den faktiskt irrelevant. De Stockholmsbaserade norrlänningarna gör slick pop som rör sig innanför tullarna, mindre street, mer salong. Men i det stora hela är det ungefär samma melankoliska, starkt rytmburna blandning av svensk pop-noir och elektronisk dagboksångest som drabbar mig när jag lyssnar på deras nya EP Blod.
Förutom redan välkända ”I luften” och ”Säg aldrig ditt namn” ryms tre nya alster på de båda brödernas välproducerade debut. Och det är sannerligen en väsensskild trio låtar. Störst intryck gör först pampiga ”Dovas” – ett kylslaget örhänge som titelmässigt refererar till någon slags bisarr subkultur bland hipsters där man, tror jag, ska hänga på så sunkiga pubar som möjligt (ni är välkomna till Campino i Gråbo).
”Forever & Ever” heter en annan låt, den växer inpå skinnet och ska senare klassa in som bäst av de tidigare osläppta spåren på EP:n. Här slipper jag pubertala texter av slaget ”minns du Bricanyl/minns du levrat blod?” och kan istället robotdansa till en välfungerande blandning av Depeche Mode och Joakim Hillson.
Visst bjuder Blod EP också på musikaliska transportsträckor – titelspåret är t.ex en rätt miserabel ballad – men i slutet av dagen övertygar alltjämt Junior Brielle och deras smäktande gråtpop för millennials. ”Säg aldrig ditt namn” lyfter över staden, fullspäckad av förfesthormoner. Allra bäst på EP:n är alltjämt duons första singel, ”I luften”. Den är tydligt pretto, småskev och indie. En modig låt.
Roligast är dock schlagerrefrängen i ”Forever & Ever”. En refräng som få andra Dovas-band hade vågat göra, och formgiven med ett så uppenbart flin från upphovsmakarna att den omöjligt kan viftas bort som nybörjartur. Där och då framstår Junior Brielle som så diametralt väsensskilda mot Llojd att det är ofattbart att jag ens drog kopplingen i början av den här texten.
[Junior Brielle, 6 april]
