Karin Dreijer har alltid rört sig i gränslandet mellan musik och konst i sitt orädda utforskande av politik, makt, kön och sexualitet. Därför är det nog ingen som förväntar sig en konventionell konsert när hon kliver på Mejeriets scen tillsammans med sitt band – eller vad vi nu ska kalla dem. De är mer som en flerhövdad hydra som rör sig samstämmigt över scenen och förkroppsligar olika aspekter av konceptet Fever Ray. Framträdandet blir därmed lika mycket performance som konsert, där uttryck, iscensättning och budskap är lika viktigt som musiken.
Bandet består av en brokig skara superhjältar i hemmagjorda kostymer, alla med olika personligheter och superkrafter; vi har en manisk bodybuilder (Helena Gutarra), en steampunkare i catwomandräkt (Mikaela Hansson), en blomsterballerina (Liliana Zavala), en demonisk rymdmatador (Maryam Nikandish) och en BDSM-inspirerad isprinsessa (Diva Cruz). Dreijer själv är någon slags zombiejättebäbis i vita mamelucker, en blandning mellan The Joker och Uncle Fester, som stirrar lystet och nästan ondskefullt ut över publiken. Sammantaget är det som att bevittna ett sinnesrubbat Queer-Avengers eller ett Spice Girls på crack.
Borta är det kalla och ödsliga som präglade Fever Rays första album och turné. Plunge som släpptes förra året är lössläppt och livsbejakande och framträdandet fångar och förstärker den lekfulla känslan. Det är fullt ös nästan hela tiden. Lili och Diva regerar bakom trummorna och röjer loss med sambarytmer och dansanta beats medan Miko gör experimentella syntljud och Dreijer, Gutarra och Maryam sjunger och utför mer eller mindre synkroniserade och provokativa rörelser framme vid scenkanten. Det bumpas och grindas friskt i ett erotiskt och energifyllt zumbapass och publiken gungar glatt med. ”To the Moon and Back” möts av störst jubel, inte minst textraden ”I want to run my fingers up your pussy”, vilken gestaltas i en minst sagt explicit dans.
Det är så klart väldigt roligt, men ibland blir det för mycket av det goda och slår över i rent gyckel. Jag börjar fundera på om en artist verkligen kommer undan med vad som helst bara för att den är artsy och har indiecred. Vad är egentligen skillnaden mellan detta och Edward Bloms dansande hummer i Melodifestivalen? Eller en flabbig sketch i en högstadiekabaré? Och har vi inte sett den här typen av sexualliberala, utflippade scenshower förut av till exempel Peaches och Seth Bogart? Skillnaden är väl förvisso att Fever Rays musik håller en något högre klass än Bloms, även om budskapet denna kväll är detsamma – när man [sic!] festar så festar man [sic!] och då festar man [sic!] rejält.
Bäst blir det dock i de mer avskalade numren när musiken tillåts dominera över spexandet. ”Red Trails”, som i mitt tycke är det bästa spåret på Plunge och förmodligen det enda som hade passat in på debutalbumet, är som ett förödande vackert och hypnotiskt opiumrus. Suggestiva ”If I had a Heart”, stämsången i ”Concrete Walls” och gitarrversionen av ”Keep the Streets Empty for Me” griper också tag. Överlag fungerar det äldre materialet bättre än det nya. Efteråt känner jag mig lite splittrad, det var stundtals briljant, stundtals ganska pajigt. Men helheten är trots allt större än delarna och jag tycker ändå att Fever Ray är något av det intressantaste en kan se live i år.
Bild från spelning i Zürich, 24 februari 2018. Foto: Til Jentzsch/Rockfoto
