I februari släppte electroakten IAMX åttonde fullängdaren Alive In New Light, ett storslaget, hoppfullt album med gästsång av Kat von D. HYMN:s Anton Lindskog träffade Chris Corner, mannen bakom projektet, under senaste Köpenhamnsbesöket.
Klockan är fyra på eftermiddagen. I Köpenhamn råder minusgrader och bitande isvindar. En handfull inresta fans från Storbritannien står och huttrar i kylan. De har redan börjat köa inför kvällens konsert utanför ingången till Lille Vega.
Även IAMX turnémanager klagar på kylan.
– Why do you even live here? frågar han skämtsamt när han leder mig till Chris Corners loge.
Chris är klädd i åtsittande svarta byxor, grå huvtröja och keps när han tar emot i logen. Som privatperson ger IAMX enväldige diktator ett vänligt och slående ödmjukt intryck. Han pratar lågmält och eftertänksamt.
”Många har en förutfattad bild av Los Angeles som glamoröst och ytligt”
Christopher Anthony Corner föddes i Middlesbrough i nordöstra England. I mitten av 90-talet inledde han musikkarriären med triphop-akten Sneaker Pimps. Drygt tio år senare startade han soloprojektet IAMX. Strax därpå lämnade han London för Berlin. Numera bor han i Los Angeles.
– Det handlade nog mest om att jag sökte förändring, svarar Chris på frågan om vad som förorsakade flytten över Atlanten. Jag ville ha stabilitet i tillvaron och fastnade för Los Angeles, bland annat för värmen och det ljusa klimatet. Det finns en positiv anda runt omkring mig som jag faktiskt aldrig upplevde när jag bodde i Berlin.
– Många har en förutfattad bild av Los Angeles som glamoröst och ytligt. Men staden är så mycket mer. Och det sociala livet i Los Angeles intresserar mig inte nämnvärt. Jag går inte ut särskilt mycket nu för tiden.
Din nya skiva Alive In New Light är den mest positiva och upplyftande som du har gjort med IAMX. Är den påverkad av din nya hemstad?
– Ja, till viss del. Jag är som sagt inte en särskilt social person, men jag har ändå fått en del nya vänner i Los Angeles. De är alla kreativa människor som jobbar på liknande sätt som jag gör, alltså helt på egen hand. Det har fått mig att känna mig mer bekväm med mitt eget arbetssätt.
– Jag kan helt klart säga att jag idag har ett självförtroende när jag jobbar med IAMX som inte har funnits där tidigare. Men kanske beror det bara på att jag har blivit äldre och hunnit hålla på med det här längre nu, jag vet inte.
För några år sedan drabbades Chris av en depression som kulminerade i diagnosen severe insomnia. Han försvann från offentligheten en tid och kom tillbaka med ett långt, öppenhjärtigt (nu bortredigerat) blogginlägg om livet med diagnosen. Sjukdomen präglade samtliga texter på den efterföljande, sjätte IAMX-fullängdaren Metanoia (2015).
”Sedan inser man att i princip halva mänskligheten kämpar med psykiska problem”
– Det var skrämmande att gå ut med det offentligt, berättar Chris. Det finns liksom ingen återvändo efter det. Men sedan inser man att i princip halva mänskligheten kämpar med psykiska problem av något slag. I allmänhet är folk bara för stolta för att kunna prata om det.
– När man befinner sig i den situationen har man ett stort behov av att få prata om det och känna att man inte är ensam. Många var väldigt stöttande och delade med sig av liknande erfarenheter. Att göra Metanoia blev en terapeutisk process.
– På sätt och vis är jag tacksam nu i efterhand över min kollaps. Det tvingade mig att ta itu med det som jag behövde ta itu med. Om jag inte hade gjort det så hade det förföljt mig under resten av livet.
Metanoia innebar ju också en musikalisk vändning efter det större och mer liveorienterade soundet på The Unified Field (2013).
– Ja, egentligen kände jag redan när jag höll på med Volatile Times (2011) att det höll på att bli lite överambitiöst. Visst, det var kul att boka studios och ta in livemusiker. Men det var också väldigt stressigt och stundtals kaotiskt.
Vad är det som har fått dig att gå tillbaka mot det helt elektroniska soundet från de tidiga IAMX-åren?
– Lathet… Nej, det är nog inte rätt ord!
– På senare år har jag blivit mer intresserad av att tänka ”inuti boxen” och jobba med de verktyg som finns där. När jag stod på min absoluta botten var jag osäker på om jag överhuvudtaget skulle klara av att göra musik igen. Räddningen blev att jag hittade tillbaka till känslan från när jag gjorde första IAMX-skivan Kiss + Swallow (2004). Då gjorde jag allt på egen hand. Jag hade full kontroll och tog mig tiden som behövdes för att göra alla misstagen själv.
Mellan Metanoia och nya Alive In New Light har Chris Corner hunnit med att släppa det sjunde och helt instrumentala IAMX-albumet Unfall (2017).
”Jag vill helt klart göra mer instrumental musik i framtiden”
– Jag vill helt klart göra mer instrumental musik i framtiden, berättar Chris. Det balanserar mig på ett bra sätt. Förutom allt jobb med att skriva texter så är det också tekniskt krävande att lägga sång till musik – i alla fall på det sätt som jag gör. Jag slapp tänka på det när jag höll på med Unfall och kunde förlora mig själv i min kärlek till tekniken.
– På många sätt var det mindre krävande än att göra ett ”vanligt” IAMX-album. Jag kände ett starkt driv att göra musik, men jag var inte redo att ”känna” på det sätt jag gör när jag skriver texter för det orsakar alltid turbulens inombords.
Även den visuella sidan av IAMX är mycket viktig. Och även där styr Chris med järnhand. Han regisserar videos åt IAMX och andra artister (däribland Gary Numan) och tillverkar själv en del av scenkläderna.
– När jag tänker tillbaka på min barndom kommer jag på tre saker som har lämnat bestående intryck på och som har präglat IAMX-estetiken, berättar Chris. När vi var små klädde min syster mig ibland i hennes kläder. Min mamma var en utlevande ”larger than life”-personlighet. Och så hade jag en farbror som var inne på punk och new wave. Han gick på många konserter och introducerade mig till ny musik. Det här var under new romantic-eran och jag fascinerades mycket av det tillhörande modet.
Vår intervjutid har gått mot sitt slut. Chris tar i hand när jag tackar för intervjun. Utanför Vega står hans mest hängivna fans fortfarande och huttrar i kylan.
