The Weeknd överraskade alla under långfredagen med ett påskägg fyllt med sex nya låtar. Det är den första nya musiken från Abel Tesfaye sedan 2016 när hans stjärnspäckade och grammisbelönade album Starboy släpptes.
Det sex spåren på ep:n, My Dear Melancholy, är vid första anblicken ett steg tillbaka ifrån popmusikstronen och Max Martins version av Michael Jackson som präglat de senaste två albumen. Ep:n är lite mörkare, det är mer reverb, och fyllt av dimmiga syntar, men tyvärr känns det här lite mer som mörkret mellan två gatlampor än ett riktigt dyk ner i abyssen.
Öppningsspåret ”Call Out My Name” är en av två höjdpunkter på ep:n. Om någon skulle be mig välja en låt som bäst sammanställer The Weeknds karriär så är den här låten det självklara svaret. Låten handlar om hur svårt det är att släppa taget efter ett förhållande. Texten ”Girl, why can’t you wait? (Why can’t you wait, baby?) Girl, why can’t you wait ’til I fall out of love?” refererar tillbaka till låten ”The Birds (part 2)” från albumet Thursday som är den andra skivan i hans debutalbumserie Trilogy. Men denna gång är det Abel som är den som får sitt hjärta krossat och ber om mer tid.
Låten bygger på ett pianosample ifrån hans bidrag till soundtracket till filmen Fifty Shades of Grey som heter Earned it. Nu har allt överflödigt skalats bort och man låter istället hans röst få mycket mer plats. Det resulterar i att man faktiskt kan känna smärtan som kommer efter att ett förhållande tar slut, och man känner medlidande.
De två låtarna som följer ”Try Me” och ”Wasted Time” hade lika gärna kunnat vara från Starboy. De är producerade med hjälp av Mike WiLL Made-It och Skrillex, och blir tyvärr till ytlig popmusik. Det låter otroligt förutsägbart och texterna känns obekvämt desperata. Nästan som om du skulle kunna få en oönskad dick-pick skickad till dig vilken sekund som helst om du fortsätter lyssna.
Tyvärr så kan inte heller den franska dj:n och producenten Gesaffelstein väcka något liv i de låtar han medverkar på. Den smått ondskefulla, industriella och grymt hårda stil som han gav Kanye West på sitt album Yeezus och även använder i mängder på sin egen musik uteblir och man känner sig lite blåst på konfekten.
Avslutningsvis har vi låten ”Privilege”. Så fort de lågmälda pianotonerna når ens öron sköljs man av en otrolig lättnad, lite som ett rus, men det är ganska kortvarigt. För ett fan av The Weeknd från Trilogy-tiden så inser man i det här läget att man är lite av en junky.
Du hoppar mellan de där mörka mellanrummen från gatlyktorna, för att få din fix i The Weeknds musik. För det kommer alltid att vara ett litet rus där, men aldrig lika starkt som första gången. Så vi tar det vi får, sätter på gamla Trilogyskivan för hundrade gången och gör precis det som Abel säger han ska göra i låten; I’ma drink the pain away, I’ll be back to my old ways.
[XO, 30 mars]
