För tredje gången det här året är det dags att göra en månatlig summering av plattor vi lyssnat på med inte hunnit med att recensera. Håll till godo!
The Breeders – All Nerve
INDIEROCK Att tvillingarna Deal skulle göra en så här vital skiva 2018 var det nog ingen som trodde för ett par år sen. Faktum är att bandet är bättre än på mycket länge. Inte sedan legendariska Last Splash har låtskrivandet varit så klockrent och riffen samt stämsången låtit så mycket som klassiska The Breeders. Kim Deal gjorde verkligen rätt i att satsa på en återförening av The Breeders och slopa nya inspelningar med The Pixies som inte alls åldrats med samma värdighet. Titelspåret är en av årets bästa indierocklåtar hittills. Lovar gott inför sommarens Sverigebesök! 7/10
Tech N9ne – Planet
HIPHOP Saken med Tech är att man alltid blir lika impad över hans perfekta flow och den där underbara artikulationen som bara borrar sig in i öronen. Nackdelen är dock att låtarna i helhet är ganska utspelade. Hela Planet är beats, samples och melodier som mer låter som något från Michel Dida cirka 2015. Det är en bra platta men det känns som något man missade fär tre år sedan. Det bästa med plattan är Snow Tha Product, hennes flow på ”How I’m Feeling” är galet. 5/10
Superorganism – Superorganism
POP Londonbaserade popkollektivet Superorganism imponerar rejält med sin självbetitlade debutskiva. Här samsas lager på lager-pop med flippade samplingar och experimentella organiska inslag. Inspirationen är hämtad från alla möjliga årtioenden vilket gör att resultatet känns både modernt och nostalgiskt på samma gång. Dessutom är hitfaktorn hög och de allsångsvänliga låtarna lär gå hem hos musikälskare i alla åldrar. Det här är verkligen ett band vi ser fram emot att se live. 8/10
Soccer Mommy – Clean
SOVRUMSPOP Sophie Allisons sovrumspopprojekt Soccer Mommy hajpas i alla möjliga sammanhang och det är inte svårt att förstå varför. Clean är en samling trivsamma låtar med starka melodier och jangliga gitarrriff. Samtidigt är det inte särskilt originellt. Den här typen av tuffsöt lo-fi-pop var det många som ägnade sig åt under tidigt nittiotal och Sophies röst låter faktiskt rätt ofta som en ung Juliana Hatfield. Med det sagt – Soccer Mommy bevisar med sitt debutalbum att hon har framtiden för sig. 6/10
Camp Cope – How To Socialise & Make Friends
INDIEROCK Australiensiska Camp Cope lånar från 90-talet och skapar sylvass indierock för samtiden. Öppningsspåret ”The Opener” är en feministisk ögonöppnare och sätter standarden för hela skivan. Sångerskan och gitarristen Georgia ”Maq” McDonald förmedlar en frustration som känns i hela kroppen. I sin helhet har Melbourne-trion skapat att album som har kvalitéer som överglänser det mesta som släppts inom samma genre under året. 8/10
Double Echo – Period Rooms
GOTH Double Echos tredje fullängdare Period Rooms har gått att streama ett tag men släpptes på fysiskt format den här månaden. Det handlar om välgjord, autentisk depprock i typiskt brittisk stil med starka atmosfärer som inte sällan för tankarna till The Cure omkring Seventeen Seconds. 7/10
Ritualz – Doom
WITCH HOUSE Förra månaden skrev vi om svenska V△LH△LL. En annan akt som har bidragit till att hålla liv i och föra witch house-rörelsen framåt under radarn är mexikanska Ritualz. Doom, JC Lobos första fullängdare under sitt alias, bjuder på en snygg blandning av storslagen dark electro, industriella beats, gotisk sång och kolsvart witch house-estetik. 7/10
Actors – It Will Come To You
POSTPUNK Redan på första fullängdaren hittar kanadensiska Actors en i det närmsta perfekt avvägning mellan mörk postpunk och starka, catchy, upplyftande poprefränger. Ett mycket starkt debutalbum! 8/10
Ministry – AmeriKKKant
INDUSTRIMETAL Kanske behövdes det en konservativ republikan i Vita Huset för få att Al Jourgensen att skapa lyssningsvärd musik igen? AmeriKKKant är en uppgörelse med det USA som har gett Donald Trump makten. Ämnen som rasism och vapenfixering avhandlas till ångvältstung industrimetal. 6/10
Hey Elbow – C0C0C0
EXPERIMENTELL POP Även om Hey Elbow bara är en trio låter de större och mer än de flesta svenska band i genren. Den experimentella och lekfulla ljudbilden från debuten är intakt men ändå är flera av de nya spåren poppigare än vad vi är vana vid. Samtidigt låter bandet jazzbakgrunden lysa genom som aldrig förr. I Hey Elbows musikala universum är varenda ton intressant. 7/10
Neil Young + Promise Of The Real – Paradox
COUNTRY/FILMMUSIK Rocklegenden Neil Young fortsätter att vara produktiv och nu kommer soundtracket till flickvännen Daryl Hannahs aktuella film The Paradox. Det glimrar till emellanåt och bäst är nytolkningen av klassiska 70-latslåten ”Pocahontas” (inspelad 2005). Skivans blandning mellan Crazy Horse-mangel, blues och country tillhör det bästa som Young komponerat de senaste åren. 5/10
Alice Bag – Blueprint
PUNK/ROCK När det gäller punk har Alice Bag varit med längre än de flesta, det är mer än fyrtio år sen hon startade sitt första punkband The Bags. Karriären har varit långt ifrån spikrak men på senare år har hon fått en nystart, med fantastiska självbiografiska böcker som Violence Girl och Pipebomb For The Soul samt ett debutsoloalbum på Don Giovanni Records. Nya soloalbumet Blueprint känns som en direkt uppföljning på debuten – precis som på det albumet är det stabil protestmusiksrock med rötterna i punken, och precis som på debuten så bärs skivan av Alice Bags fantastiska röst. 7/10
Fricky – Aqua Aura
HIPHOP Umeårapparen Erik Friman, känd från duon Broder John & Friman gör solodebut som Fricky. Tillsammans med producenten Academics tar han en del av Umeå till Stockholm. EP:n Aqua Aura är fylld av tropiska trap-beats och Lorentz-liknande texter. Det är lite enformigt ibland, och blir aldrig riktigt så bra som i öppningslåten där Academics får hjälp av producenten Von Haartman för att få fram ett lite mer fokuserat och hårt slående beat. Varje låt för sig själv är dock väldigt bra. 7/10
The Courettes – We Are The Courettes
GARAGEROCK Den danska duon The Courettes gör rock’n’roll i rakt nedstigande led från sextiotalets garagerockpionjärer. Tydligast hörs arvet från The Sonics (och alla de tusentals band som kopierat dem). Att inspireras av The Sonics är oftast en bra idé och The Courettes förvaltar arvet väl med sin minimalistiska smutsrock. 6/10
Albert Hammond Jr. – Francis Trouble
GARAGEROCK The Strokes-gitarristen Albert Hammond Jr. bygger sitt fjärde soloalbumen kring sin ofödde tvillingbror och det låter som en ingång som borde skapa en skiva fylld av sorg. Detta är emellertid en fullängdare full av snygg och avslappnad indierock som fungerar riktigt bra. Arrangemangen är luftiga, sången varierad och de flesta låtidéer fungerar lika bra i praktiken som i tanken. Världen hade dock klarat sig bra utan Thin Lizzy-doftande ”Stop And Go”. 6/10
Habibi – Cardamon Garden
PSYCH På amerikanska Habibis debutalbum blandades garagepsych med sextiotalets girl group-sound på ett oemotståndligt sätt. På nya EP:n Cardamon Garden drar musiken mer åt klassisk psykedelia, uppblandat med influenser från iransk folkmusik. Den nya stilen funkar bra och det är svårt att inte gilla låtarnas släpigt sköna gung. 6/10
Nap Eyes – I’m Bad Now
INDIEROCK På sitt tredje album I’m Bad Now skapar Halifax-bandet Nap Eyes medryckande och finurlig indierock och detta är en skiva som borde göra dem till ett hett namn bland vänner av The Velvet Underground, Stephen Malkmus och The Clean. Kvartetten har gjort sin bästa fullängdare, samtidigt går det inte komma ifrån att detta har gjorts många gånger tidigare. 7/10
Courtney Marie Andrews – May Your Kindness Remain
AMERICANA Courtney Marie Andrews åkte till Los Angeles för att spela in ett album om Amerika och visst lyckas hon utmärkt med att förvalta USA:s musikaliska arv på nya May Your Kindness Remain. Med en souldoftande röst och countrymelodier som för tankarna till rökiga barer i små städer längs motorvägen, har hon återigen gjort ett bedårande verk. Imponerande tidlös kompostition även om texternas teman är högst aktuella. 8/10
Songs Of Boda – Iago
AMERICANA Daniel Skoglund aka Songs Of Boda har kamperat ihop med Daniel Norgren – båda härstammar från Boråstrakterna – men där sistnämnde drar åt ett naturnära uttryck vilar sistnämnda mot ett lyxigare sound. Termen classic rock känns talande: musiken präglas av proffsighet och kunnande. Ljudbilden är varierad och det finns till och med plats för jazzinfluenser. Detta är en av vinterns stora överraskningar. 8/10
Apathy – The Widow’s Son
HIPHOP The Widow’s Son är ett album som folk har väntat på i minst två år vid det här laget, och nu har Apathy äntligen släppt denna efterlängtade skiva. Lite synd är att han lägger allt på säkra kort, det är samma typiska east coast-stuk som förut. Apathy har alltid försökt tänja musikgränser genom oväntade samples, men något sånt syns tyvärr inte till på denna platta. Överlag är plattan dock riktigt bra rent hiphop-mässigt, men det blir lite väl mycket repris. 6/10
Parasight – At leve som hvis der var et håb
HARDCORE Det danska bandet Parasight öppnar upp med rent mangel som en äkta beskrivning på hardcore. Det är ilska i ren musikform. Grötigt, smutsig och vackert. En underbar blandning av hardcore och posthardcore som borde vara längre än 10 låtar. Detta är en platta som bör gå hem hos vilket HC-fan som helst. 8/10
Kraus- Path
SHOEGAZE/DRONE Enmansprojektet Kraus plockar poplåtar och pressar dem igenom ett filter av distortion och brus. Path stormar som ett uppretat hav men innehåller nog med väna melodier för att snärja även de mest svårfångade shoegazehjärtarna. Bara den intetsägande sånginstansen och bristen på ordentliga hooks hindrar skivan från att lyfta som allra högst. 7/10
The Decemberists – I’ll Be Yor Girl
INDIE The Decemberists har slutligen lämnat teaterhögskoleproggen helt till förmån för rakare poplåtar med inslag av synthar plockade ur valfri John Hughes-film. Men trots en lovande start faller snart I’ll Be Your Girl på sin brist på fokus och oförmåga att leda vidare de idéer som bollas runt. Fast i ett gränsland av spretiga försök är skivan en underhållande resa första gången, men den är svår att hitta anledning att återkomma till. 5/10
