Editors har alltid varit ett arenaband i indierockskrud. Redan på första albumet som kom 2005 och efterföljande turné stod det klart att det här var ett band med ambitionen att framträda på de STORA scenerna inför de STORA massorna. Med sin bombastiska ljudbild och självsäkra större-än-livet-attityd var det lätt att se varthän det barkade.
Så här tretton år efter debuten känns det som att bandet äntligen har nått sin fulla potential. Senaste albumet Violence är en mästerlig uppvisning i hur man skapar det perfekta soundtracket till en riktig maffig konsertupplevelse. Tro mig, arenarock blir inte bättre än så här i nådens år 2018. Man behöver inte ens stå och trängas i en ishall med dålig akustik för att uppleva denna musikaliska katharsis (Editors har trots de högt ställda ambitionerna fortfarande en bit kvar innan de fyller Globen), utan det räcker att ta sig till Store Vega en kall onsdagskväll i mars.
Det är svårt att inte imponeras av ett band som lyckas leverera varenda klyscha i rockhistorien (tänk allsångsrefränger, gitarrmanglande och ”here’s another old one for ya!”) utan att kännas som bleka kopior – och dessutom gör det förkrossande bra. Ni som tycker att arenarock är töntigt eller avfärdar Editors som ett mediokert fattigmans-U2 kan sluta läsa här. För er andra som drömmer om att nå samma fulländning bjuder vi här på den ultimata arenabandskolan:
- Börja med att skriva låtarna. De ska vara melodiösa och svängiga. Pampiga och känslofulla. Mörka och allvarsamma. Allt på samma gång. Titlar som: ”Violence”, ”Blood”, ”Cold” och ”Nothingness” är obligatoriska. Observera att ingen heter ”Too Pretentious”.
- Öva upp rösten. Den ska vara djup och dramatisk men samtidigt så pass stark att de på främre raden får sig ett rejält ansiktslyft. (Och det lär de behöva, medelåldern på den här typen av arenakonserter tenderar att vara tämligen hög.)
- Arenor har stora scener, arenarock kräver att man fyller ut dem. Öva på scenspråket. Kom ihåg att inga gester är för stora, inga utspel för överdrivna. Rusa fram och tillbaka, hoppa upp på förstärkaren, kasta dig handlöst ut. (Allt är dock minutiöst koreograferat, ingen kommer att komma till skada här, detta är musik för medelålders par på deras barnfria kväll, inte mäskpunkare.)
- Uppträd alltid som om du står framför en publik bestående av 50 000 personer, inte 1 500. Tänk dig att du är Freddie Mercury reinkarnerad. Eller Jesus.
- En arenarockstjärna tar för sig och är inte blyg. Rätt attityd är: alla vill ligga med dig, män, kvinnor och mikrofonstativ. Bejaka det!
- Kan du inte dansa? Det spelar ingen roll, allt du gör i det blinkande stroboskopljuset ser coolt ut ändå.
- Bjud på er själva! Konsertbiljetter är dyra nu för tiden, publiken vill ha valuta för pengarna. Spela alla era hits, även sådana som ni själva hatar. Varje låt ska framföras som om den vore den sista på jorden. Se ut som ni bryr er, ni är inget jävla indieband.
- Högtalare är till för att användas, var inte rädd för att kräma på med ljudet. Målet är att alla i lokalen ska ha drabbats av tinnitus innan kvällen är slut.
- Man kan aldrig ha för många gitarrer! Kör minst två gitarrbyten per låt. Det spelar ingen roll att det är en ballad, det är bara att kräma på.
- Varför inte ett tre minuters trumsolo också? Som sagt, kräma!
- Varje låt är naturligtvis the extended version. KRÄMA!
- Öva in de rätta sektledarposerna och se till att publiken klappar takten eller vajar med armarna i luften vid rätt tillfällen. Sektmötet blir som allra mest lyckat om folk även börjar tala i tungor och svimma. (Men glöm inte att dansk öl kan ha liknande effekt.)
- När publiken tror att konserten är över, gå ut, kom tillbaka efter en evighetsapplåd och kör sedan ett lika långt set till, LIKE A BOSS.
- Avsluta med knäckande versioner av era bästa låtar (i det här fallet ”Papillon” och ”Marching Orders”) och se hur läktarna rasar av trycket.
- Grattis, ni är nu Editors!
