Att ta sig an stora teman är inte någonting Damon McMahon är helt obekant med. Förra albumet under hans Amen Dunes-alias döptes till Love, då den handlade om just det. Uppföljaren har fått namnet Freedom och som titeln insinuerar handlar skivan om frigörelse; om att frigöra sig från det förflutna och från det egna jaget.
“I don’t have any ideas myself; I have a vacant mind” säger den feministiska konstnären Agnes Martin i skivans intro, något som fungerar mer som en målbild än ett faktum då det McMahon under skivans gång i mångt och mycket försöker göra är att dekonstruera sin egen identitet. Via reflektioner över familjerelationer, egoism och destruktivt beteende försöker han bena ut det förflutna och vad som skapat hans personlighet. Enligt egen utsago var låtskrivarprocessen en exorcism av det förflutna för att en gång för alla kunna begrava det.
Den inledande kvartetten låtar – ”Blue Rose”, ”Time”, ”Skipping School” och ”Calling Paul The Suffering” – handlar alla på ett eller annat sätt om McMahons pappa och det är på något vis där allting börjar. Vid en destruktiv maskulinitet som gått i arv i generationer. ”You weren’t much a man to me, but you’re the only one I’ve ever had” konstaterar han i ”Blue Rose”. Däri ligger låtarnas kärna, att se upp till en person man gradvis inser inte representerar någonting värt att se upp till, men vars inflytande redan blivit en del av ens identitet. Relationen till fadern löper som en röd tråd genom skivan men tar sig aldrig uttrycket av bitterhet eller hat.
I intervjuer har McMahon beskrivit skivan som ett album om ”mythical heroic maleness and its illusions” och i dess första singel använder han surfaren Miki Dora som förkroppsligande av denna mansroll, en å ena sida hyllad surfare, å andra sidan strulig stordrickare i klaver med rättvisan. ”A true embodiment of the distorted male psyche” för att åter citera McMahon. Poängen med de karaktärer som målas upp under albumets gång – den frånvarande fadern, Mikki Dora, vänner som hamnat i fängelset eller värre, knarklangare och i förlängningen även McMahon själv – är att han aldrig dömer dem. Både det vackra och det trasiga i varje karaktär framhävs och de tillåts aldrig bli svartvita.
McMahon agerar hela tiden inom ramarna för vad man som popkonnässör rimligen borde känna igen sig i och det är svårt att exakt sätta fingret på vad det är han gör som känns så unikt. Det mest slående med låtarna är att den är helt befriade från det inom indierocken så överrepresenterade medelklassperspektivet. Han positionerar sig som en underdog, en loser som slår ur underläge och som inte hymlar med sina brister.
”Daddy was the coolest kid in school, he was always in the alley sniffin glue” sjunger han i ”Skipping School” och klargör med all önskvärd tydlighet vilken bakgrund han kommer ifrån. Samma känsla skiner igenom i ”Believe”, en annan av skivans höjdpunkter. En hyllning till McMahons mor som var döende i cancer under skivans inspelning. Under sex skälvande minuter försöker han förlika sig med sin mors dödlighet lika mycket som att han i realtid gör upp med arbetarklassuppväxtens stoiska förträngande av känsloyttringar.
Mycket av den unika känslan går också att härleda till McMahons karisma. Han låter hela tiden naturlig och som att han knappt anstränger sig när han sjunger, som om orden bara rullar ur honom. Den släpiga stämman pendlar mellan oartikulerad mummel-sång och plötsligt brännande utfall.
Hela skivan har en hypnotisk ton över sig. Avsaknaden av refränger ersätts av ett konstant flyt där mörkret processas genom soldränkta groves i låtar som hela tiden är i rörelse. Det minimalistiska låtskrivandet skapar en svårdefinierad genreblandning där mörkret från lo-fi-kultskivan Love inte är lika framträdande även om det hela tiden ligger under ytan.
Neo-psykedelisk folk möter slö surfpop, småfunkig boogie, postpunkiga melodier med bas långt fram i mixen och lager av synthmattor i bakgrunden. Den trasiga tematiken mot den dansanta musiken skapar en intressant dynamik och den luftiga ljudbilden placerar hela tiden McMahon i centrum på ett sätt som de kompakta och reverbdränkta tidigare albumen inte gjorde, vilket skapar förutsättningar som får honom att blomma ut fullständigt.
[Sacred Bones, 30 mars]
