Parallellt med svensk hiphops generella segertåg pågår ett likadant i den kontemporära popsfären; en slags icke-manligt kodad musiklavin där artister som Ji Nilsson, Little Jinder, Maja Francis, Linnea Henriksson och Hanna Järver – för att nämna ett pyttigt fåtal – för varje nytt släpp tycks bli mer och mer i takt med tiden.
Little Jinder som den destruktiva blasépoppens enfant terrible, omgiven av storstadsmyter och lsd-romantik. Hanna Järver som ett neo-souligt språkrör som besjunger sina rötter i Sveriges Wisconsin (Närke). Maja Francis, som med nya EP:n Cry Baby (Pt. 1) sällar sig till dessa högintressanta, inhemska populärkulturskapare.
Ett par singlar efter senaste (mediokra) Come Companion är Stockholmsbaserade Francis tillbaka med en EP som låter mycket mindre Eurovision och mycket mer som om Tove Styrke och nyss nämnda Little Jinder hade uppfostrat ett kärleksbarn ihop.
De beroendeframkallande melodislingorna är omöjliga att skaka av sig, lyssna bara på ”Saved By The Summer” med sin trap-tropiska släpighet. Inledande ”I’m Not A Disco” är också den lysande; romantiskt champagnesval, buren av rymdvågor i omloppsbana runt en planet där alla lyssnar på ballader och röker mintcigg i krogköer.
Förutom de två flummiga ”pratspåren” – antagligen tänkta som stämningshöjare/sänkare men i själva verket mest jobbiga avbrott – är detta således en suverän EP. Maja Francis sjunger snyggare än jag hört på länge, produktionen är superb, allting flyter, avslutande titelspåret ”Cry Baby” låter som en bättre begravning, komplett med orgel och allt.
I en perfekt storm av P3-pop noir och psykoterapi skalar Maja Francis av lager efter lager och lämnar bara det allra innersta för allmänt beskådande. Det kokar ner till en av vårens höjdpunkter.
[Universal, 23 mars]
