Foto: Anders Engström
I slutet av februari gjorde Daniel Norgren en kort soloturné i Sverige, där alla spelningar utom två sålde slut. HYMN passade på att träffa honom halvvägs genom turnén, på Palladium i Malmö.
Jag möter Daniel i foajén en timme innan dörrarna öppnas. Han är klädd i sedvanlig t-shirt, rutig skjorta och keps. Jag talar om att jag är lite nervös, eftersom jag inte har så stor vana av att göra intervjuer.
– Jag gör inte heller intervjuer så ofta, säger han avdramatiserande och uppmuntrande. Vi sätter oss i en loge och han erbjuder mig en öl såväl som den bekvämaste sittplatsen i rummet.
Hur kommer det sig att du valde att göra en soloturné?
– Det bara kändes så. Det är inte mycket intellekt. Det brukar det inte vara när vi gör något. Har egentligen ingen anledning mer än magkänslan, nu kändes det bra att göra det här. Om man har en stark intuition och följer den så är det rätt häftigt ibland. Det händer en massa grejer. Man hamnar i ett sånt här flöde. Det där flödet är så himla viktigt. Att man försöker vara i nuet liksom. Och inte analysera sönder så mycket. Kör på om det känns bra!
”Om man har en stark intuition och följer den så är det rätt häftigt ibland”
Det känns som att båda dina senaste album, Alabursy och Green Stone har varit lite mer avskalade än dina tidigare?
– Ja, de är avskalade och liksom lite avsminkade för mig. Det har kommit naturligt. Det var många grejer som gjorde att Alabursy blev så avskalad, bland annat på grund av inspelningsutrustningen – en liten portastudio, kassettporta. Den har fyra kanaler, så då får man börja tänka i det språket lite. Jag kan liksom inte lägga på hur mycket som helst. Jag kan inte överarbeta saker för mycket. Det är ett jävla gött sätt, tycker jag ibland. När man svälter sig själv lite. Då börjar det hända saker i hjärnan.
– Så alla låtar på Alabursy är inspelade strikt på kassett. Med max fyra spår. Bara den grejen gör mycket med soundet och sen så triggar det igång någonting – action and reaction, som man säger. Det ger idéer att du gör en sak som tvingar dig att spela in ljudet på ett annat sätt.
Norgren berättar om Green Stone som en naturlig fortsättning på Alabursy och att en bör gå på känsla och inte pressa fram någonting i onödan. Hur något avskalat kan säga så mycket mer än det där man försökt trycka på och överproducera. Han säger att han tycker om när det är enkelt, avskalat och ärligt.
Var får du din inspiration ifrån?
– När man rör sig framåt är bra, har jag märkt. När du flyttar dig i bil kan vara bra. Men just att du rör dig fysiskt och sätter igång blodcirkulationen. Det är också där, flödet. Jag brukar hamna där när jag är ute och går, där får jag bra idéer. Eller när man sitter vid pianot. Eller gitarren. Kanske oftast vid pianot, när man får den första idén? Sen när man är ute och går så har man den, går och skaver på den. Och då är det som att benen går av sig själv och man hamnar nästan i en trans eller meditationstillstånd.
”Då är det som att benen går av sig själv”
Han berättar att det blivit lite som en ritual att gå förbi en fin bäck och även att ha en kastanj i fickan som han gnuggar på, lite som ett radband. En vana hans bror tipsade honom om.
– Jag måste ju inte göra detta för att skriva en låt. Men jag har märkt att där finns det mycket gött att hämta. Skogen tycker jag om väldigt, väldigt, väldigt mycket. Jag går igång i skogen om man säger så, jag tänder till. Så det är inte svårt att hamna i det där kreativa tillståndet när man är ute på de här stigarna.
Vi pratar om balans och det fina med begränsningar, att kalibrera skallen genom att skapa rutiner och att späka sig själv lite. Att utsätta sig för saker som en del av en själv tycker är jobbiga, men som i slutändan leder till en form av utveckling och att man växer som människa. Att begränsningar och utmaningar kan tvinga fram en kreativitet. Hur det inte är bra att ha för mycket av någonting och Norgren berättar om hur han ibland väljer att ge sig ut på sina promenader törstig, för att genom att välja att vänta och plåga sig själv en aning så blir det här enkla glaset vatten ”så jäkla gött”.
– Det torftiga i livet kan vara ganska gödande för själen. Det börjar hända saker. Du börjar tänka på andra sätt och måste liksom sätta igång en kreativ tankebana, istället för att bara kasta pengar på det. När man börjar ta saker för givet så börjar man trubba av skallen.
Foto: Alexander Tillheden / Rockfoto
Många av dina konserter blir utsålda, ibland på bara några timmar. Hur ser du på det här med kändisskap och det faktum att du rör dig mer och mer mot en större publik?
– Jag ser mig inte som en kändis, verkligen inte. Jag är ganska nöjd så. Sen den här grejen med att folk kommer och lyssnar, det är en sån överraskande bieffekt av att man försöker göra det på riktigt. Allt jobb som man gör, det är ju jävligt hedrande såklart. Jag blir väldigt rörd varje gång man säljer ut de här stora ställena. Ibland blir jag så här: ”Fan, har ni verkligen läst rätt nu? Är det rätt namn? Har ni kollat så att det inte är nån Idol-David Nordberg eller nåt sånt” Jag tar verkligen inte detta för givet.
”Jag ser mig inte som en kändis, verkligen inte”
– Min plan är att hålla på med detta. Det är ju mitt liv. Vårat liv. Så jag är glad om det växer, såklart.
De här två senaste åren har väl mest varit turnerande? Har du haft tid och utrymme att jobba på någonting nytt?
– Ja, vi har ju turnerat mycket och sen så gjorde jag ett soundtrack till Saknad, den här Colin Nutley-serien. Så den har jag också hållit på med ett tag. Men jag har gjort en skiva och jag har även varit i studion och spelat in den och allting. Men jag tyckte inte den blev bra, så jag skrotade den. Allting. Och jag började om. Nu har jag lite nya låtar igen, så det kommer lite hela tiden.
– Men jag tänker ändå, att göra en skiva och inte släppa den sen är också en process liksom. Det handlar inte om att släppa skivor, det handlar om att göra grejer som man tycker om. Det är väl en av de stora fördelarna med att vi har detta skivbolaget själva.
– Nästa platta kommer väl säkert påverkas av den som inte finns. Vi får se, det kanske blir nånting under nästa år, eller i år? Jag vet inte. Får se hur fort det går liksom. Ibland kommer man in i de här perioderna, allt bara kommer. Sen så går man där och stampar och fan, ingenting kommer. Det är jävligt viktigt att kunna slappna av i det. För om du håller på och jagar upp dig, då blir det bara sämre.
– Jag kan passa på och tipsa nu också till alla människor som läser den här intervjun. Det finns en sån himla fin dokumentär: Landet som inte längre är. En jävla spirituell, fin film. Slutet är helt sanslöst. Ett jättebra tips!
