I början av december, när vintern fortfarande mest var en obehaglig föraning, värmde Brödet upp för Solen i min hemstad. Skamligt underannonserade med enbart en handskriven papperslapp i lokalen märkt ”förband: BRÖDET” klev de på scenen. Publiken var, som publik ofta är mot förband, minst sagt sval.
Sedan hände något. En insikt slog lokalen. Samma insikt som slår mig samtidigt som bandets andra EP går ett varv till: Brödet är något annat, och de befinner sig värmande nog långt ifrån den gitarrbaserade mittfåran i svensk indierock.
Att kasta referenspunkter är varje kritikers favoritsyssla, men Brödet gör det förvånansvärt krångligt för sig. Rytmerna ropar r’n’b, men trummorna badar i reverb och synthmattorna för snarare tankarna till den sönderproducerade internetavarten waporwave. Samtidigt finns strömmar av både latin och calypsorock i elegant gungande gitarrslingor och finurliga rytmlekar.
Därför är det nästan lite synd att vi fått ta del av singeln ”Ultra Friend” redan innan, för dess newage-melodi är lika fjäderlätt som oväntad. Måhända är det skivans starkaste spår, men samtidigt så är produktionen i ”Until The Morning” och ”A Silent Romance” så stor att det finns utrymme att fylla dem med varenda krossat hjärta du någonsin samlat på dig. Och på ”Loser” drivs powerballaden över milsvida stränder med en sammetslen sånginsats och en bas mjuk som konstsand.
Liksom setlisten den där blåsiga vinterkvällen är Darling alldeles för kort, och precis när man lyckats gå vilse bland palmer och reverb rullar de sista tonerna av synthmonstret ”Gandalf” ut. Men om något lyckas EP:n etablera den misstanke jag närt sen decemberkvällen: Brödet arbetar fortfarande i en helt egen värld på den svenska indiescenen. Det, om något, sak vi vara lyckliga över.
[Naiv Recordings, 16 mars]
