Trots att vi har hamnat i slutet av mars känns det fortfarande som att vintern är starkare än våren på Västkusten. En lärka flög över den snöklädda hästhagen och den nyanlända staren sjöng från sitt träd under förmiddagen, men annars är spåren efter våren tämligen svårfunna.
Tjörn är nog mest känd som en typisk sommarö för många, men det är en oerhört vacker ö alla årstider. Det är, enligt SCB, landets sjunde största ö till ytan och det finns drygt 15 000 invånare på ön (antalet ökar till ca 45 000 under sommaren). Det är tydligt att man försöker satsa på kulturen och välbesökta turistmål är bland annat Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn samt somrarnas skulpturutställingar vid Pilane gravfält i Klövedal.
På senare tid har akvarellmuseet satsat en del på musik. Artister som Frida Hyvönen och Jens Lekman har spelat i detta forum i Skärhamn senaste året och denna fredagskväll var det dags för Vasas flora och fauna.
Jag blev introducerad till Vasas flora och fauna av en kompis någon gång i början av 2015 och jag lyssnade en del, men fastnade inte för det något särskilt. Iiris Viljanen lämnade och skapade en solokarriär och jag lyssnade på hennes låtar också, men de nådde inte heller riktigt fram från början. Men plötsligt händer det, sägs det, och så även i detta fall. Det är så fantastiskt med musik att relationen till låtar kan förändras dramatiskt över tiden.
Jag lyssnade både på Iiris Viljanens sololåtar och Vasas flora och fauna igen en tid senare och allt gammalt var glömt. Härligt fina poplåtar i bästa Belle and Sebastian-anda nådde mina öron när det gällde de sistnämnda och de tänkvärda texterna står oftast i centrum för mig som lyssnare. Jag är inte direkt van vid att lyssna på popmusik från Österbotten, men vänjer mig gärna. Österbotten ligger, naturligt nog, mitt emot Västerbotten på den finska sidan av Norra Kvarken (Bottniska viken), och huvudorten är just Vasa som ligger lite sydost om Umeå.
Mattias Björkas (tidigare Cats on Fire), Tina Kärkinen och Daniel Ventus gjorde entré på scenen i Akvarellmuséet vid åttatiden och inledde med fina ”Tesla vill int komma hit”. Pianotonerna och sången fyllde konsertsalen och det var en vacker start på spelningen som följdes upp med ”Vi köper era gamla saker” där pianot fick sällskap av gitarr och keyboard och därefter strålande ”Gudförälder”. Scenen var dekorerad med två lysande träd och en stor vit duk som visade bilder från framför allt Vasa, gissar jag.
Det var sittande publik och det växte fram fin stämning när Mattias Björkas berättade olika historier mellan låtarna – en fin mix av gamla och nya. Ljudet var riktigt bra och stördes endast vid ett tillfälle av mindre rundgång. Höjdpunkterna var många och om jag får välja ut fyra så blir det ”Prisma”, The Monkees-covern ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen” (”If I Ever Get To Saginaw Again”) och avslutande ”Här på er villa” där de tre musikerna bjöd på fin trestämmig sång tillsammans med en ensam akustisk gitarr. Fyra tänker någon kanske? Det där var ju bara tre. Ja, extranumret ”Stängningsdax” med perfekt sångprestationen av Tina Kärkänen var strålande. Tillsammans med den roliga karaokevideon av ”En invasiv art” blev det en perfekt avslutning på spelningen och en härlig inledning av helgen.
Det hade börjat snöa lite när jag tog bilen och körde hemåt. Våren lär vänta ett tag till, både här på Västkusten och långt där borta i Österbotten, men trots den kalla vinden var det på något sätt ändå varmt.
Arkivbild (Way Out West 2017). Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
