Mayka är tillbaka! Efter runt fem år i andra projekt, som bandet Death Team och programlederi i P3, släpper hon sin nya solosingel ”Rich” (23/3). Tjuvlyssna exklusivt här och läs vad som har förändrats i musikvärlden sedan Mayka blev dj för nio år sedan – samt vad hon bär med sig från Death Teams delfinvurm och veganism.
Varför blir du solo igen just nu? Är Death Team slut?
– Death Team finns kvar, men på sistone har vi båda känt oss pepp på att fokusera mer på våra sidoprojekt. Vi har jobbat superintensivt med bandet sedan 2014, och något som ifrån början bara var ett lek- och busprojekt blev helt plötsligt ett heltidsjobb. Vi har turnerat omkring och spenderat en miljard timmar i studion känns det som. Och det har varit så himla kul! Men samtidigt är vi båda två mångsysslare med flera passioner, så det kändes naturligt att lämna plats åt andra idéer och drömmar. Jag för min del ville utvecklas mer i min roll som låtskrivare/sångerska och prova på nya samarbeten och konstellationer.
Vad tar du med dig från Death Team in i soloprojektet? Vad lämnar du kvar?
– Jag tar med mig punken och lekfullheten. Jag lämnar kvar delfinerna.
Vilken är den största skillnaden på hur du gör musik i dag, jämfört med i början?
– Allt är annorlunda. I början jobbade jag nästan alltid ensam. Jag var så envis och ville bevisa för alla att jag som tjej kunde göra musik på egen hand – jag letade ljud, producerade, försökte lära mig att mixa och så vidare. Då var drömmen att bli producent, och jag var livrädd för att sjunga. Efter ett tag insåg jag att produktion inte riktigt var min grej trots allt. Jag tyckte det var skitsvårt och förstod att det skulle ta sån fruktansvärt lång tid att bli duktig. Jag hade inte tålamodet helt enkelt.
“Numera jobbar jag oftast i team med både låtskrivare och producenter”
– I stället tvingade jag mig själv iväg på sånglektioner och började skriva texter. Det blev som ett helt nytt kreativt uttryck och jag tyckte det var så mycket roligare. Efter ett tag började jag samarbeta med producenter och lämnade bort produktionen mer och mer. Numera jobbar jag oftast i team med både låtskrivare och producenter. Ibland får jag feeling och producerar egna demoidéer ,men allra oftast skapar jag ihop med andra.
Hur har omgivningens bemötande av dig som kvinnlig artist och dj förändrats med åren?
– Det var extremt ovanligt med kvinnliga dj:s när jag började. Väldigt mycket har hänt bara de senaste fem åren. Jag upplevde nog fler ”lilla gumman”-scenarion då. Till exempel att resident-dj:s eller ljudtekniker kom fram och ville instruera mig i de mest självklara sakerna, som hur en byter låt och var volymen är. Jag upplever nog att folk har mer respekt nu. Skillnaden är väl att vi är många fler gäris som dj:ar nu, som syns och hörs på klubbar och som gör sjukt bra jobb också! Sen finns det många fler kvinnliga nätverk nu än då. Det känns som det är lättare att hitta bra samarbeten och att communityn är mycket starkare och mer uppmuntrande.
Är det fortfarande svårare att vara kvinna och artist/dj?
– Ja såklart, det är väl svårare att vara kvinna i alla branscher fortfarande. Jag upplever att det ställs mer krav på hur en kvinna ska bete sig, ha för åsikter, se ut och så vidare. Det räcker liksom inte med musiken och skapandet. En ska vara så himla mycket. Men det finns extremt många bra förebilder som gör skillnad – Tove Lo till exempel. I övrigt är jag chockad över hur skeva och ojämställda festivalbokningarna är än i dag.
Kan du berätta om en händelse då du blivit utsatt för mansplaining eller dylikt?
– Ja. En gång hällde en känd dj i Göteborg en hel öl i mitt hår. Eftersom han tyckte ”det såg så rufsigt ut”. Jag kommer ihåg att jag grät hela vägen hem från klubben för att jag kände mig så förnedrad. Men där och då vågade jag knappt säga ifrån, utan skrattade lite inställsamt och låtsades tycka det var kul. Fyfan alltså. I dag hade jag gett honom en knytnäve.
Hjälper #metoo-rörelsen dig i vardagen?
– Ja, #metoo ger mig kraft. Det har hjälpt mig förstå att jag måste dra tydligare gränser när jag blir illa behandlad. Inte bara för min egen skull, utan för allas skull. Samt att våga ta mer plats i de allra mest vardagliga situationer, som i mötesrum, på tunnelbanan eller var som helst egentligen. Hösten var väldigt omvälvande, med allt som kom upp till ytan. Men jag är enormt tacksam och glad över hur kvinnor backade varandra och känner en enorm gemenskap.
Hur hittade du soundet till ”Rich”? Vad har du influerats av?
– Jag har gjort den här låten tillsammans med Richard ”LIOHN” Zastenker och Amanda Cygnaeus. Två helt fantastiska låtskrivare och producenter. Jag har influerats delvis av mörka trap- och hiphop-beats, men samtidigt älskar jag catchy pop. Den har lite av allt tycker jag, men jag skulle säga att det är en blandning av MGMT, Britney Spears och Lorde? Jag älskar att den är peppig men samtidigt mörk. En låt jag lyssnade mycket på i den vevan var Hundred Waters ”Show Me Love” (Skrillex Remix), vilket är det absolut bästa jag hört på länge.
“Den känns som ett meddelande ifrån mitt undermedvetande till mig själv”
Vad handlar låttexten om för dig?
– Från början tänkte jag på ett relationsscenario då en hänger med någon som hela tiden skryter, som är ytlig och fake. Och det var utifrån det temat som hela låten kom till. Men nu när den har landat lite mer hos mig har den fått en ny innebörd. Den känns som ett meddelande ifrån mitt undermedvetande till mig själv – att jag måste sluta bry mig om triviala saker som pengar och framgång. Sluta karriärhetsa. Att sluta jämföra mig med andra. Jag är en prestationsmänniska deluxe och har verkligen extremt lätt för fastna i inre stress och framtidsängslighet. Och jag är så otroligt trött på det. Låten blir som en reminder om att vara mer sann och genuin, att fokusera på skapandet, nuet och glädjen istället för att jaga ytliga mål och bygga luftslott.
Du har ju promotat veganism en del genom Death Team. Gör du fortfarande det?
– Jag äter i högsta grad veganskt och kommer alltid förespråka att inte äta djur. Havremjölk och tofuglass är typ det bästa jag vet och jag älskar att dela med mig av inspo på smoothies, efterrätter, sallader och så vidare. Men jag vet inte om jag kommer att ”promota” det mer än så. Jag tycker själv det är svårt med stenhårda stämplar, och ser ibland hur veganer hänger ut varandra för att någon har råkat äta en produkt med 0,1% mjölkpulver eller har en second hand-tröja i ull …. Det blir fel helt fokus tycker jag. Huvudsaken är att vara medveten och göra så gott en kan.
“Drömscenariot är såklart att mina låtar sprider sig som löpeld över hela internet”
– Death Team har haft samarbeten med bland andra Djurrättsalliansen, Sea Shepherd och Djurens Rätt, och de organisationerna vill jag verkligen uppmuntra till att stötta. Det finns också fantastiska FB-grupper som ”Vad lagar du för veganmat idag?” om en vill ha inspiration till nya rätter och få vegankompisar.
Tycker du att det finns en naturlig koppling mellan skapandet och veganismen?
– Visst är det så att det finns enormt mycket veggisar, veganer och “flexitarianer” i de kreativa branscherna. Jag antar att vi som skapar har extremt nära kontakt med våra känslor och vårt inre. I och med det också hög empati – vilket kan göra det svårt att äta andra levande varelser. Men mycket handlar det väl också om umgänge och vad en exponeras för. Jag slutade äta kött bara för typ fem-sex år sen och hade liksom inte reflekterat kring sånt innan. Typ alla jag umgicks med åt kött och då kändes det helt normalt.
Vad kan vi vänta oss av dig 2018?
– Mer musik! Jag har en massa singlar på lager som jag är så himla stolt över. Jag håller även på att sätta ihop ett nytt livekoncept och hoppas på roliga spelningar! Drömscenariot är såklart att mina låtar sprider sig som löpeld över hela internet och att jag lever lycklig i alla mina dagar.
Till sist, hur firar du låtsläppet?
– Jag firar med en stor fest i min studio, tillsammans med Adam Chia som också släpper nytt. Vi ska spela beer pong och dricka drinkar hela kvällen!
