Kulturbolaget (KB) öppnade i sin nuvarande lokal på Bergsgatan i Malmö 1993. Den allra första spelningen som genomfördes här var med Southside Johnny & The Asbury Jukes. Att John Lyon och hans band återvänder till KB som ett slags 25-årsjubileum känns därför helt rätt.
Southside Johnny är för många mest känd som Bruce Springsteens kompis från ungdomsåren. Bruce, och i ännu högre grad Steve Van Zandt (Little Steven) har också försett Southside Johnny med många av hans mest populära låtar, något som återspeglas i kvällens låtlista.
Southside Johnny är antagligen också, framför allt för de som inte lyssnat särskilt mycket på honom, själva sinnebilden av det något nedsättande begreppet gubbrock. Gubbrock har ingen allmängiltig definition men följande egenskaper brukar ungefär åsyftas:
- Ingen musikalisk utveckling/förändring (vanligen helt medvetet), låter precis som de alltid gjort.
- Vägrar inse att de blir äldre, klär och beter sig precis som förr.
- Nästan alla dess stora låtar är från början av karriären.
- Spelar rock, men uppger gärna att soul är en viktig influens.
Southside Johnny har check på alla dessa, men är det egentligen så fel? Det beror lite på hur man ser det. Till skillnad från kompisen Springsteen, på vars spelningar det är tjockt med tonåringar som upptäckt honom på 2000-talet nedanför scenen, är publiken som ser Southside Johnny på KB i stor utsträckning samma personer som följt honom sen 70-talet. Southside Johnny har inga budskap, inget viktigt att säga utan han ägnar sig åt underhållning. Men det gör han bättre än de flesta.
Efter en inledande halvtimme med förhållandevis lågmäld publikrespons ändrar han i låtlistan och slänger in ”Talk To Me” (skriven av Bruce), en publikfavorit som brukar spelas i slutet av konserterna, för att sätta fart på kvällen och det ger önskad effekt. Så arbetar ett proffs.
Musikaliskt låter det, som antyddes i punktlistan, precis som det alltid gjort. The Jersey Shore sound, som musiken brukar kallas, är enklare uttryckt soulig rock där blåssektionen har en framträdande roll. Bandets tre blåsare (trumpet, saxofon, trombon) gör ett oklanderligt jobb denna kväll. Det som drar ner kvaliteten något är Johnnys röst, som tidigare varit ett trumfkort men på KB stundtals låter besvärligt raspig – om det är ålder (han fyller 70 i år) eller begynnande förkylning vet jag inte. Ibland verkar han själv tänka på det och då skärper han sig men i andra stunder låter det inte helt lysande.
Låtlistan är precis vad alla i publiken vill höra. Många låtar från grymma 70-talsplattorna (rekommenderas verkligen) I Don’t Want To Go Home och Hearts Of Stone, där majoriteten av kompositionerna är signerade Little Steven, spelas såklart och blandas med senare material och några soul-covers (Drifters’ ”Up On The Roof” och ett Sam Cooke-medley). Och visst är det underhållande. På något sätt gillar jag det ändå bäst när han och bandet håller igen något – som i ”Without Love” eller Left Banke-covern ”Walk Away Renee”. Och i fantastiska Springsteen-kompositionen ”The Fever”. Som kontrast blir raggarrocken i avslutande ”I’ve Been Working Too Hard” för stökig för sitt eget bästa.
Ibland är det alltså väldigt bra, ibland är det lite väl ofokuserat. Men spelningen, som klockar in strax över två timmar, känns ändå inte särskilt långdragen. Till det är låtmaterialet i stora stycken alldeles för starkt. En spelning med Southside Johnny förändrar knappast ens liv, men lyckas med sin stora och enda mission – att underhålla.
Arkivbild från Stockhom 2011. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto
