Jack White – Boarding House Reach

Det har snart hunnit gå 20 år sedan The White Stripes albumdebuterade. Med sina första tre plattor revolutionerade duon musikbranschen på allvar med sin primitiva bluesrock. Med hjälp av snygg färgkodning, knivskarpa riff och en sångare som sjöng som att hans liv verkligen hängde på det, lyckades White Stripes göra rockmusiken intressant igen.

Allt Jack White släppt ifrån sig har inte varit lika bra sedan dess, inte alls. Men det har varit en karriär med förvånansvärt få felsteg i förhållande till produktionen. Under de nästan 20 år som följt har Jack White lyckats med bedriften att skriva en folksång för vår tid, i och med ”Seven Nation Army”. Det är utan tvekan vår tids mest igenkända låt, utan att folk för den sakens skull kan koppla den till ett visst band eller år. Den bara finns där i folks medvetande på samma sätt som ”We Shall Overcome”. Han har hunnit släppa album som sångare och gitarrist i The Racouteurs och som drivkraft och trummis i The Dead Weather. Utöver det har han startat skivbolaget Third Man Records och blivit hedrad som ambassadör för Nashville. Troligen är han också den enskilda person som haft störst påverkan kring vinylskivans återkomst.

Att jämföra Boarding House Reach vid sidan om den gärningen är svårt, för att inte säga omöjligt. Men någon form av jämförelsepunkt känns ändå nödvändig. De två föregående soloalbumen är självklara som referenspunkter. I och med att Jack White alltid färgkodar sina projekt kan vi också utgå från att upphovsmannen själv välkomnar en sådan jämförelse.

I likhet med de två föregående plattorna går färgerna i blått här. Det började väldigt bra med 2012 års Blunderbuss. Redan från första spåret stod det klart att det nu var slut med den minimalistiska bluesrocken från förr. Jack White förvandlades här lite till en bluesrockens svar på Prince, med overkligt snygga produktioner och med de bästa handplockade musikerna som tänkas kan. Texterna skvallrade om en bitterhet över slutet med Meg och om ett begynnande vansinne: ”And you’ll be watching me girl, takin’ over the world. Let the stripes unfurl, gettin’ rich singin’ ’poor boy, poor boy’”.

Det där begynnande vansinnet tog sig även uttryck på scenen. Jag kommer särskilt ihåg ett ögonblick på Hovet när keyboardisten råkade spela fel i ett intro. White gav en blick som hade kunnat mörda innan tillrättavisningen kom. Kontrollbehovet tycktes växa sig allt starkare i takt med att Third man-imperiet växte sig större.

Lazaretto var en rätt trist uppföljare som gick i ungefär samma stil som Blunderbuss, fast utan starka låtar. Nu kommer alltså den tredje soloplattan och Jack Whites galenskap är ett obestridligt faktum.

42 åringen från Detroit har släppt ett album med så mycket ljud och infall att det saknar motstycke i hans karriär. Det är svårt att förstå att detta är samma person som stod bakom less is more-maskinen White Stripes. Det är även svårt att förstå att analogfascisten White släppt ett album med digitala  synthesizers och trummaskiner. När singelspåren ”Connected by Love” och ”Respect Commander” släpptes blev jag djupt oroad. Efter ett par genomlyssningar av plattan växer sig dock dessa låtar starkare, när de smälter in i helheten.

Det är överhuvudtaget väldigt svårt att välja ut enstaka låtar från albumet och låta dessa stå på egna ben. Jack White sjunger väldigt lite och albumet är till övervägande del instrumentalt. Om vi nu ens kan kalla det för instrumentalt? Det är ett enda långt produktions- och ljudexperiment som redan på förhand har delat fansen i två läger.

Jag personligen saknar bluesmannen Jack White å ena sidan. Å andra sidan kan jag förstå om det är så att han kommit till vägs ände där och att det var dags för något nytt. Den stora frågan nu är hur han ska lyckas återskapa det här på ett vettigt sätt live?

[Third Man Records/Columbia, 23 mars]

7