Ibland blir jag nästan förbannad på mig själv för att jag inte ger något en andra chans redan innan jag hinner formulera en vettig tanke om det. När jag tänker: ”nej, det här är bara skit” och förkastar det som kommer i min väg på en gång. Jag frågar mig själv när jag slutar att bara lyssna och börjar höra vad artisten egentligen menade.
Det är inte första gången det sker, det har hänt många gånger under mitt aktiva musiklyssnarliv. Att jag många år senare kommit på att ”fan… det här är ju så fruktansvärt bra” och då har folk hunnit börja skratta åt mig för att jag, på tok för sent, börjar predika om hur fantastiskt något är. Långt i efterhand.
Jag har svårt för mycket av dagens hiphop. Jag är i stort sett allergisk mot halvtempo-mumble-n-trap-soundet och så fort något ens börjar antyda att en låt kommer att låta som en minimalistisk Lil’ Yachty eller gud förbjude ”Gucci Gang” stänger jag av illa kvickt. Mina argument brukar vara att det inte ens finns en virveltrumma, utan att det istället är ersatt av fingerknäppningar eller handklapp, och sedan dränkt i obscena mängder bas för att täcka över det. Jag vänder mig istället tillbaka när ”allt lät mycket bättre”. Det var bättre förr. Trötta gubbe.
Så här var det med Kendrick Lamar. Jag tänkte att jag skulle recensera DAMN. när skivan kom men så började albumet anta formen av halvtempotrap. Fingerknäppningarna och handklappningarna började studsa som pingisbollar i mitt huvud redan i “DNA.” och sen flipprade jag snabbt igenom skivan och bytte bort den mot Talib Kwali och Styles P:s fantastiska EP The Seven istället. Det lät tillräckligt old school och right up my alley.
Men sen är fallet med Kendrick så att han inte går att undvika. Han dyker upp över allt. Efter ett tag började “DNA.” växa på mig och sen var jag fast. Jag började höra historierna. Hans personliga berättelser om sitt liv, samhället runt omkring honom, det politiska budskapen, hans geniala sätt att formulera sig i mer eller mindre varje rad.
Sen läste jag att DAMN. egentligen ska lyssnas på bakifrån. Att skivan var menad att höras från två håll för att skapa en bild över Kendrick som person från två olika vinklar. Han säger själv att båda är versioner av hans personlighet och att han själv tycker att båda bitarna är speglar hur som han är som person.
Idag bad jag om ursäkt till Kendrick Lamar på Twitter.
Dear @kendricklamar . I finally understood what you're trying to say. It's so intricate on so many levels. So hats off to you sir. You are a true #genius.
— Fredrik Bergström (@rawkarpojk) March 14, 2018
