Imorgon är det releasefest för Hey Elbows nya album på Inkonst i Malmö – en platta som ges ut via Adrian Recordings på fredag. HYMNs Madeleine Bergquist träffade bandet för att prata om skivsläppet.
Ellen Petterson (flygelhorn, elektronik), Julia Ringdahl (sång, gitarr) och Liam Amner (trummor) har repat med Alice Boman hela dagen när jag träffar dem på puben Balthazar på Möllan i Malmö. Trion är Bomans kompband sedan ganska lång tid tillbaka. Men i den här intervjun står egna bandet Hey Elbow i centrum. De har nämligen spelat in sin andra fullängdare.
Vi slår oss ner vid ett bord med varsin dryck, men byter plats ganska snart på grund av den pulserande musiken som ljuder i lokalen. Musik som skiljer sig markant från den drömska experminentella pop som Hey Elbow är på väg att släppa.
”Nu bestämde vi att vi skulle göra en skiva och så gjorde vi det”
– Det känns jättekul, säger Ellen när vi väl hittat ett bord där det går att höra varandra och jag frågar hur det känns inför skivsläppet.
– Förra gången var det mer komplicerat, tycker Julia. Då tog vi det vi hade, nu har vi verkligen valt och strykt material. Slängt låtar som inte känts relevanta.
– Nu bestämde vi att vi skulle göra en skiva och så gjorde vi det, förra gången blev det mer så, fortsätter Ellen. Då började vi spela in, men vi visste inte att det skulle bli ett album. Det var en utdragen process. Den här gången bokade vi en tid och spelade in allt på två veckor. Från att vi var i studion första dagen till att allt var färdigmixat tog en sjättedel av tiden jämfört med vad det tog senast.
Var det något annat än tidsaspekten som var annorlunda den här gången?
– Man kan säga att vi har varit lite mer involverade i hela grejen alla tre. Vi har varit mer alerta den här gången, svarar Liam.
– Fast det berodde också på att den studion vi var i nu bara var i ett rum. Vi var alla med hela tiden, påpekar Ellen.
Om man lyssnar på albumet så låter det som att det är mer än tre som spelar, men det är bara ni?
– Ja, fast det är en del fusk, pålägg och sånt. Det ska vi inte sticka under stolen med, säger Julia och skrattar.
Ni har aldrig tänkt på att ta med någon extra när ni spelar live?
– Nja, vi har ju haft med en kör nån gång, men det är mest en ekonomisk fråga att inte kunna ha det jämt, svarar Julia.
– Annars är nog första prio att ha en egen ljudtekniker. Men det kostar också. Förhoppningsvis nån gång, lägger Ellen till.
Ni har döpt albumet till C0C0C0 – hur ska det uttalas?
– Du kan säga [cee ooh cee ooh cee ooh] eller [ce noll ce noll ce noll], säger Liam.
”Det känns roligt att ha en röd tråd i allt – det har vi känt att vi velat ha”
– Eller COCKOCOCKOCOCKO, replikerar Julia och brister ut i skratt.
– Fast det är nollor! påpekar Ellen.
– Men det är bara kul om folk säger olika. Vi har ju haft ett visuellt tema som är silver och detta är färgkoden för det, tycker Julia.
Varför just silver?
– Vi försökte hitta en färg som kändes som Hey Elbow och som vi tyckte musiken lät som, om man ska vara lite så flummig – och silver passade bäst. Så redan tidigt i processen började vi använda det i grafik och sånt, svarar Julia varpå Ellen fortsätter:
– Det känns roligt att ha en röd tråd i allt – det har vi känt att vi velat ha. Det är som att vi haft mer kontroll över allt den här gången och vetat vad vi vill. Att vi gjort egna videor är en del av det. Vi har en tydligare bild av hur vi vill att allt ska vara.
Jag tänkte att vi skulle prata lite om låtarna på skivan. Den här låten som heter “17 juni” – jag blev nyfiken – varför heter den så?
– Vi skrev den faktiskt det datumet, men sen hade Liam en fin relation till den 17 juni, säger Julia och tittar menande på Liam som svarar:
– Äh, jag tycker bara det dyker upp hela tiden.
Samtliga brister ut i skratt och Julia berättar:
– Vi ser tecken överallt. När vi var på en konstutställning på Island så såg vi en jättestor affisch där det stod “17 juni” och vi bara: ÅH!
Varför har ni valt att ha den titeln på svenska och inte engelska som de andra spåren?
– Den hette liksom det, säger Julia.
”Det är snarare reflektioner av saker som jag ser som alla är en del av”
– Ibland så har vi arbetstitlar för låtarna och detta var en sån, men vi behöll den. Det kändes bara rätt att den skulle heta så, fortsätter Ellen.
Varje gång jag lyssnar på låten “Back To Reality” tänker jag på Soul II Soul. Är det en medveten referens?
Julia tittar frågande på mig och säger:
– Nej. Jag vet inte ens vad det är.
Liam börja sjunga “Back to life, back to reality”. Julia funderar lite till.
– Är det sant? Jag har inte ens hört denna låt. Så nej tyvärr, det är ingen relation där.
Har texternas tema förändrats något?
– Inte så mycket faktiskt, det är inget direkt sammanhängande tema på nya skivan. Men jag sjunger inte så mycket utifrån mig själv, utan mer utifrån från världen eller vad man ska säga. Det handlar inte om mitt liv, det är snarare reflektioner av saker som jag ser som alla är en del av.
2013 gjorde Hey Elbow sin allra första spelning på min gamla klubb Freaks N Geeks allra sista kväll på Debaser Malmö. Ett gemensamt minne som såklart kommer på tal.
– Vi pratar fortfarande om den där spelningen. Det var den roligaste vi har gjort, utbrister Julia.
Vem var det nu ni var förband till?
– Cayucas, säger de i kör.
– Vi pratar om den här kvällen typ varje gång vi ses! säger Julia.
– När vi kom till Debaser den dagen så möttes vi av Cayucas som uppträdde som ett rockband som varit på turné hur länge som helst. Vi kom in och var jättepigga och glada. Nu när vi har spelat väldigt mycket så ser vi på varandra hur vi mer och mer blir som dem. Att vi kommer till spelstället och lägger oss och sover med jackan på, berättar Liam nostalgiskt.
Ellen fortsätter:
– Då tänkte vi att det var så konstigt att de kom till Malmö och bara låg där. ”Varför går de inte ut och kollar in stan?” Vi kunde inte förstå det då, men nu har vi gjort liknande så många gånger.
Vi pratar om de turneer bandet har varit på. Bland annat har de åkt runt i Balkan och gigat under tre veckor och varit på en kortare Sydamerikaturné.
– De turneerna var så olika som det kan bli. Sydamerika var uppstyrt, bra marknadsfört, spelställena var fulla, alla köpte skivor och ville prata med oss efteråt. Balkan var mer en kulturell upplevelse, det kändes inte så uppskattat och det var väldigt få som kom och kollade, säger Julia.
”Vi var runt i hela forna Jugoslavien, men det var väldigt varierande kvalitet på gigen”
– Vi hade mer än tio spelningar där och vi var runt i hela forna Jugoslavien, men det var väldigt varierande kvalitet på gigen, lägger Ellen till.
Liam berättar om en turné de gjorde i Finland och hur mycket han ser fram emot att åka dit och spela igen om drygt en månad. Men innan dess blir det som sagt releasespelning i Malmö och spelningar i Göteborg, Stockholm och Köpenhamn. Sen väntar en Europatur som tar dem bland annat till England, Tyskland och Frankrike. Jag frågar om de har någon drömspelning.
– Det är Finland, dream come true, säger Liam och skrattar.
– Det känns väl typiskt med USA, det är ju en klassiker. Men jag vet inte om det hade gynnat vår musik? Annars… Primavera kanske? avslutar Julia.
