CB3: ”Vi försöker kombinera det bästa av olika världar”

Jag hade förvisso blivit imponerad av CB3 tidigare, när de släppte ett livevideoprojekt förra våren, men det var inte förrän jag såg dem live med egna ögon som jag verkligen förstod hur bra de är.

Med långa stycken som verkar lika delar välkomponerade som improviserade och omöjliga att föra till en enskild befintlig genre häpnades jag av såväl musikernas skicklighet som deras samspel och spelglädje. Jag hade, efter en längre tids sökande, hittat bandet jag saknat på Malmös annars alldeles utomordentliga livescen.

Jag kände att vi behövde prata lite. En februaridag mötte jag därför upp Charlotta Andersson (gitarr) och Natanael Salomonsson (trummor) över en fika på ett café i Malmö.

CB3, som tidigare kallade sig Charlotta’s Burnin’ Trio men numera använder sig av förkortningen permanent, har jag tidigare kallat Malmös King Crimson, och det finns onekligen en hel del influenser av progressiv rock i deras långa, instrumentala kompositioner. Men även de psykedeliska influenserna är tydligt närvarande och de har omskrivits i positiva ordalag på sajter för ännu hårdare musik. Ändå spelade de faktiskt jazz från början.

Charlotta: – När vi började spelade vi mer traditionell jazz-psych. Vi möttes i det eftersom vi alla gått någon form av jazzutbildning innan.

”När vi började spelade vi mer traditionell jazz-psych”

Alla innebär förutom Charlotta och Natanael även basisten Jonas Nilsson, som nu lämnat Malmö och ersatts i trion av Pelle Lindsjö, som vi känner som mannen bakom Cassius Lambert, en annan Malmöfavorit. Det är dock Jonas som spelar på bandets album From Nothing To Eternity, vilken släpptes som kassett i januari men även förväntas få en vinylutgåva framåt sommaren.

Hur bildades ni?

Charlotta: – Det började hösten 2013. Vi träffades på Musikhögskolan i Malmö. Jag hade spelat lite med Jonas tidigare, när vi gick på Fridhems folkhögskola. Sen frågade jag Natanael om han ville vara med och ja, typ så.

Natanael: – Det var väl precis så?

CB3 använder gärna begreppet Cosmic Jams om sin musik och de har även gjort en låt som heter just ”Cosmic Jam”. Beskrivningen är träffande och jag känner för att reda ut lite vad dessa kosmiska jams är uppbyggda av.

Jag hör ett jazzigt anslag i er musik även idag trots att ni musikaliskt tveklöst är ett rockband.

Charlotta: – Vi försöker kombinera det bästa av olika världar som vi ser det, från jazz och improvisation med rock, psykedelisk och progressiv musik. Det började med att vi spelade en låt och sen slutade vi inte spela låten utan jammade vidare och det fortsatte vi med tills det blev en naturlig del av vår musik. Samtidigt har vi alla en rockbakgrund, alla i bandet gillar ju det också. Men vi har aldrig bestämt att nu ska det låta precis på ett särskilt vis utan vi har bara låtit musiken gå i den riktning som den vill.

Både Charlotta och Natanael spelar även med mer jazzorienterade band, bland annat är Charlotta med i grymma Lady Swing Orchestra. Pelle har ju som sagt sitt projekt Cassius Lambert (som för övrigt är Pelles riktiga mellannamn), som mer drar åt fusion och funk, och Charlotta spelar gitarr även där. Att spela olika sorters musik är uppenbart ett bra sätt att bli riktigt bra på sina instrument.

Era låtstrukturer är ju inte heller direkt vanliga inom rocken.

Charlotta: – Jag tror det är viktigt att hitta nya vägar och inte fastna i mönster. Man blir lite trött på sig själv annars.

Natanael: – Det är viktigt att utmana sig själv och sitt band och se vad som händer.

Jag upplever att det även kan vara så inom enskilda kompositioner, att de utvecklas när ni spelar live. Att de inte låter som förra gången.

Charlotta: – Vissa teman är ganska bestämda, men om Natanael får feeling och lägger till något och går in i nuet och känner frihet – då får det vara okej. Bara det tillför något till musiken.

”Jag tror det är viktigt att hitta nya vägar och inte fastna i mönster”

Natanael: – Jag tror det är viktigt för att det ska kännas fräscht att göra så.

Charlotta: – Det blir mer levande. Det är lättare att kommunicera med publiken också på det sättet.

Natanael: – Man uppskattar ju själv som publik när det händer något. Man ser på ett band att nu har de kul.

Det märks på er också att ni har kul live. Att ni ofta verkar känna ”oj, vad bra det låter”.

Charlotta: – Jag har extremt lätt för att bara stå och le och skratta. Om Natanael till exempel lägger någon snygg, oväntad markering känner jag direkt ”najs”.

Natanael: – Det känns också som en jazzgrej att man skrattar på en scen, att man uppskattar varandras prestationer. Det är som i en konversation att nu sa någon något roligt.

Hur mycket skrivs och hur mycket improviseras fram i era låtar?

Charlotta: – Jag brukar komma med en idé, ett tema eller en melodi. Antingen bara det eller ytterligare några delar. Men det brukar inte vara förrän vi ses som det sätts ihop. Jag kan ha en idé om hur jag tänker att Natanael ska spela men det blir alltid mycket bättre när han tar min grundidé och gör något eget av den. Då blir det en kollektiv process och det tycker jag är mycket roligare.

Ni verkar ha en förkärlek för långa låtar.

Charlotta: – På denna skiva så utforskade vi hur långt man kan gå, hur länge man kan improvisera, vad händer om vi fortsätter, vad skapar det? Det var ett av koncepten. Det var häftigt att testa vad som hände. Men på nästa projekt kanske det blir kortare låtar.

”På denna skiva så utforskade vi hur långt man kan gå, hur länge man kan improvisera”

Tog skivan lång tid att spela in eller är det som som jag får intryck av mycket live i studion?

Natanael: – Det allra mesta la vi på två dagar. Sen har det jobbats lite i efterhand med mixning och att lägga till lite skimmer på några ställen.

Charlotta: – Jag har en effektpedal som jag spelade live med. Där jag i efterhand kom på att jag kunde använda det soundet. Men allt spelades in tillsammans förutom de effektdelarna. Sen la jag lite dubbningar på riffdelarna för att få en fetare ljudbild.

Du jobbar rätt hårt med ljudbilden förstår jag? Du har mycket effekter och pedaler och jag har reagerat på att du har ett väldigt rått, köttigt gitarrljud.

Charlotta: – Jag är sjukt inspirerad av band som verkligen tänker på ljudbilder och frekvenser i bandet. Hur man jobbar med det och skapar en illusion av att man är jättemånga. Det är en utmaning och även en del av det här projektet som det utvecklats – att skapa en illusion av något större.

Natanael: – Vi är ju bara tre, och att få det att låta så stort som möjligt är något vi strävar efter.

Charlotta: – Vi gillar att utnyttja alla instrument till fullo. Att man kan byta roller, att basen kan spela ljusare medan jag kanske har en mörkare roll. Eller att trummorna inte bara behöver kompa utan även kan vara den som spelar melodin eller ett riff. Som i början av ”From Nothing To Eternity” [från 0:42 i länken nedan, förf.anm] är det som en liten stämma i helheten som förflyttar sig på olika vis.

Låttitlar inom instrumentalmusik tycker jag alltid är intressanta. Hur har ni tänkt där?

Charlotta: – Det här albumet blev som ett konceptalbum. Jag hade bestämt titlar och de andra var okej med dem. Sen insåg vi att de hade ett samband. Det här att vi testade hur långt vi kunde hålla kvar solon, det återkommer i låttitlarna. Det känns också som att låtarna får en större mening när de hör ihop, det är lättare att spela dem. Man vet lite mer vad man ska uttrycka för känsla än om det bara är random låtar. Vi är mycket för teman och helhetstänk.

2018 verkar bli ett bra år för CB3. De har redan spelat två gånger på Plan B i Malmö och blivit stora publikfavoriter, och när de spelade på Grand i januari var lokalen knökfull. De samarbetar även med det tyska bokningsbolaget Jackalope som håller på att styra upp en Europaturné åt dem. Dessutom väntar festivalspelningar i Sverige och Danmark.