Alvvays på Vega – musikaliskt djup som berör

20150206. Alvvays spelar på Debaser Hornstulls Strand. Foto: Elin Bryngelson/Rockfoto Bildbyrå AB

Alvvays från Kanada återvände förra året efter några års tystnad. I söndags gjorde de en efterlängtad spelning på Lille Vega i Köpenhamn. HYMNs Krister Bladh var på plats och försöker göra konserten rättvisa i sin recension.

Alvvays är ett band som inte följer konventioner. De spelar shoegaze men deras värld kretsar inte kring att hitta det perfekta gitarrljudet. Istället är det melodierna och texterna som är de centrala elementen. De spelar indiepop utan att bli affekterade eller att för den delen blottlägga sitt innersta. De är visserligen vita medelklasskids men sångerskan Molly Rankin bryter normen av gullig/farlig objektifierad kvinna. Att hon dessutom har ett lyriskt och musikaliskt djup som bara kan jämföras med Tracyanne Campbell (Camera Obscura) i sin egensinnighet gör inte saker och ting sämre. Tvärtom, Alvvays är ett band som man kan älska – vilket vår skribent Ola bevisade nyligen.

Jag har inte följt bandet i särskilt många år men både för mig och flera andra besökare på Lille Vega igår, var det första gången man fick se dem live. En stor del av publiken i Köpenhamn bestod faktiskt av svenskar som rest olika långt för att se bandet, som är ett unikum i dagens musiklandskap. Så här ett decennium efter att folk till slut tröttnade på gitarrbaserad pop är kanadensarna bland de enda nya representanterna för sin genre.

Trots det eller kanske just därför är det många som älskar dem, folk i varierande åldrar. Både ungdomar som charmats av 90-talsnostalgin och folk som växte upp innan britpoppen. Alvvays kan mycket väl vara Bandet i ditt liv. Man kan också lätt känna sig lite utanför. Förr var det en stor kvalitet bland indiegrupper – att man stängde ute och satte sig över det man inte gillade. Idag finns det nästan ingen som ogillar en bestämd slags musik – allt handlar om social kontext. Genregränser är mer eller mindre utsuddade.

Den musikstil Alvvays arbetar inom må mycket väl ha fulländats ungefär när medlemmarna föddes. Av andra band, som var först med att blanda punk med 60-talspop. Bland annat påminner de mig starkt om ett av mina favoritband, The Hummingbirds från Australien. En gång i tiden kunde min värld stå eller falla med en låt som ”Tuesday” från 1989. Idag är jag på en annan plats i livet, men för flera av Alvvays fans kan jag tänka mig att det känns likadant. ”Dreams Tonite” kan nog få vem som helst att känna i alla fall ett uns av melankoli.

Men det som imponerar så mycket på mig när jag ser Alvvays live är att deras framgång bygger nästan enbart på musikalisk kvalitet. Att de har lyckats slå igenom är varken tack vare en stöttande musikscen, ständigt turnerande eller entusiastiska musikjournalister. De har dykt upp i folks flöden och stått sig mot långt mycket mer kommersiell och formelbaserad pop. De bryter inte det formatet markant (som t.ex. My Bloody Valentine gjorde) men de har en attityd och angelägenhet som gör att låtarna inte bara kan sopas undan i likgiltighet.

Om Alvvays hade gjort musik 1988 eller 2008 hade det funnits fanzine och bloggare som prisat dem, skivbolag som hade passat dem som hand i handske och  vanliga människor som hade viskat om dem i hörn på efterfester. Inget av detta händer idag. Alvvays musik ligger tillgänglig för 7 miljarder människor 24 timmar om dygnet, men det krävs att nån klickar på play och ger musiken en chans. Och för alla som är på Vega har den fastnat. Vi kommer nog aldrig glömma den. Nu när musiken dessutom blivit en upplevelse, kommer den också att bli ett samtalsämne. Igår startade något som skulle kan föra folk samman och fördjupa kärleken till bandet eller kanske få folk att vilja skapa något eget och vackert.

Alvvays kommer nog aldrig att bli Mitt band och ljudet var nog heller inte optimalt igår på Vega. Men det spelar ingen roll när man ser hur musiken berör folk. Även om man inte älskar dem från första ögonkast gör andras kärlek till dem att du ser dem i ett helt nytt ljus, ett ljus som är mycket smickrande. När de som extranummer spelar en version av bortglömda britpopdängan ”Blue” från Elasticas första album slår tanken mig att de nog inte är så olika mig ändå.

Om man skulle säga något som helst till bandets nackdel så är det väl att alla i bandet inte delar Rankins karisma. Samma band utan henne hade varit riktigt tråkiga på en scen. För musiken låter exakt likadant som på skivorna.

Bild från Rockfotos arkiv (Stockholm, februari 2015).