Den Portlandbaserade singer/songwritern Haley Heynderickx tar sig an sin musik lite på samma sätt som hon tar sig an stavningen av sitt efternamn. Trots den ganska simpla utgångspunkten går hon aldrig den på förhand givna vägen, och slutresultatet blir därigenom unikt.
Trots att musiken i grunden är centrerad kring en röst och en gitarr framstår det ändå som lite missvisande att placera den inom singer/songwriter-facket, då kompositionerna är långt mer komplexa och genomarbetade än vad som annars är brukligt inom genren. Musiken är inspirerad av klassiskt skolade gitarrister som John Fahey, Leo Kottke och Jack Rose lika mycket som singer/songwriters som Sharon Van Etten och Vashti Bunyan, och har en produktion som inte sällan för tankarna till Grizzly Bears tidiga skivor. Ibland vandrar tanken mot en mer folkorienterad Grouper eller mot Big Thiefs emotionella indiepop. Men det finns alltid en säregen nerv som inte riktigt går att härleda någon annanstans än till Heynderickx själv.
Inspelningen av skivan var inte helt oproblematisk. Flera försök kasserades på vägen då den intima känslan från Heynderickx livespelningar inte lät sig återskapas på det sätt hon ville. I slutändan fann hon dock en inspelningsteknik som passade det hon ville skapa. Musiken spelades in live, därefter plockades den mesta av musiken förutom hennes röst bort varpå ny musik spelades in och sedan adderades runt sången.
Den minimalistiska ljudbilden som omgärdar sången byggdes varsamt upp av hennes säregna gitarrspel, piano, ambienta ljudmattor, försiktiga blåsinstrument och samplat bakgrundsbrus. Ett helt nytt djup i ljudbilden byggdes, även om intimiteten och skörheten hölls intakt. De sparsmakade arrangemangens textur skapar en perfekt inramning för sångerna där tystnad tycks spela lika stor roll som ljudet. Tänkt minimalismen från första The xx-skivan omstöpt i folkkostym.
Med ett poetiskt språk målar hon upp universum av abstrakta formuleringar och återhållsamma känsloutfall. Precis som med sina gitarrackord låter hon sig upprepa fraser tills de byter innebörd genom subtila skiftningar i betoningen av orden. Trots den intima sättningen får hon de självreflekterande texterna om religion, tvivel och ensamhet att låta dramatiska och storslagna.
Heynderickx bygger låtarna i oortodoxa strukturer med en imponerande detaljrikedom och skapar ett tätt sammanhållet album där alla låtar bär sin egen särprägel. Varje låt tycks inom de satta ramarna ha fått utvecklas i precis den riktning den behöver. I skivans centrum finns den nästan 8 minuter långa ”Worth It”, som vandrar från en lågmäld ballad via ett nästan punkigt mittenparti tillbaka till det lågmälda. Musiken tycks hela tiden vara i rörelse mot något nytt, ständigt evolverande.
Några av albumets andra stora höjdpunkter ,”The Bug Collector” och ”Show You a Body”, är byggda enligt mer konventionella strukturer, men med samma noggrannhet. Den första är en lågmäld komposition i många lager där en pulserande ljudmatta ligger och pyr under det harpaliknande gitarrspelet, den senare en spöklik ballad som mynnar ut i skivans starkaste emotionella katharsis.
Enbart ”Oom Sha La La” bryter mot formen med sin deformerad doo wop-refräng och okaraktäristiskt skrikig sång, som om Heynderickx mot slutet av skivan har känt ett behov av att ruska om lyssnaren.
[Mama Bird Recording Co, 2 mars]
