Foto: Jay Blakesburg
Medelåldern och könsfördelningen inne på Nalen talar verkligen sitt tydliga språk. Detta är en gubbarnas tillställning. Det spelar ingen roll om vi serveras Fats Dominos klassiker som i inledande ”I’m Ready”, skäggiga urkunder som avslutande Grateful Dead-dängan ”Mr. Charlie” eller egna låtar som ”California Hymn”. Receptet är hela tiden detsamma.
CRB bygger sina spelningar mer på improvisationer än enskilda låtar. I likhet med Grateful Dead kan en låt på fem minuter lika väl klocka in på 20, med utsvävningar, solon och jammande som ledord. Och i likhet med förlagan spelas varje livespelning in av fanatiska medresenärer och delas. På den tiden delades kassettband, men för CRB finns en dedikerad fansida där filer delas efter varje avslutad spelning.
Publiken består till 90% av medelålders män med en djup fascination för musikaliska utsvävningar och skägg. Varenda solo och improvisation åtföljs av entusiastiska applåder. Stämningen är i allra högsta grad artig, vuxen och nykter. Inget fel i det på något sätt. Jag kan dock inte låta blir att fundera kring hur en mer passande kontext hade påverkat helhetsintrycket. För att tala klarspråk hade en mer passande kontext varit 1969 inför en lerig, nedrökt publik med fickorna fyllda med svampar och syra.
Jag har inga som helst invändningar kring CRB som musiker. I mina öron låter det bättre än det gravt överskattade Greatful Dead. Chris Robinson är en så oerhört kompetent sångare att det lyfter spelningen till en annan nivå. Någonstans däri ligger väl också mitt problem. Jag kommer på mig själv med att sakna soul screamern från The Black Crowes flera gånger under spelningens gång. Som bäst blir det i ”Tulsa Yesterday” och Percy Mayfield-covern ”Loose Lips”. Där finns en fin balans mellan jammande, sånginsats och låtstruktur.
Neal Casal imponerar verkligen med sitt gitarrspel och hela bandet spelar verkligen med varandra, med en rent organisk följsamhet. I de lugnare partierna där Chris Robinson och Neal Casal sjunger stämsång blir det riktigt övertygande, med två säregna röster som smälter ihop rent fantastiskt. I just de partierna låter det som ett lyckat försök att kombinera psykedelisk rock med folkmusik, som Fleet Foxes försökte, men misslyckades med på fjolårets sömnpiller Crack-Up.
Att döma av publikens hängivenhet är mina invändningar snarare kopplade till svårigheten att smälta gitarrsolon än spelningen som sådan. Jag klarar inte av så här många utsvävningar och improvisationer under en och samma kväll med bibehållet intresse.
Med detta sagt hyser jag stor respekt för bandets ambitionsnivå och kompetens. Att bjuda på tre timmar långa konserter med förändrad låtlista från kväll till kväll är verkligen att skämma bort sin publik. Jag respekterar också Robinsons beslut att åldras som en skäggig gubbe med gitarr på magen, istället för att dansa runt, vråla och leka sexgud som i fornstora dagar. Även om jag som sagt kan komma på mig själv med att sakna honom, trots att han står mitt framför mig.
