Joan Baez arkivbild. Foto: Elin Bryngelson/Rockfoto
Två legendarer besökte Göteborg under lördagskvällen. HYMNs Kristoffer Nilsson hann med att se både Joan Baez och Chris Robinson i Göteborg igår.
I decennier har de åkt på turnéer, spelat in odödlig musik och vi börjar från början. Klockan var 19:30 lördagen den 10 mars och det var en ganska kall vårvinterkväll när jag promenerade utmed stadens paradgata, Kungsportsavenyn.
Jag tänkte på att jag inte ens var född när hon stod på den där scenen på åkern utanför New York, men jag var i yngre tonåren när jag såg filmen från Woodstockfestivalen 1969 och för första gången kom i kontakt med Joan Baez. Hon sjöng Earl Robinsons tonsatta Alfred Hayes-dikt ”I Dreamed I Saw Joe Hill Last Night” och ”Swing Low Sweet Chariot” och jag blev förtrollad av den storslagna sångerskan.
Hon har därefter följt med mig i skivsamlingen genom decennierna och jag har haft förmånen att se henne några gånger genom åren. När det annonserades att hon skulle genomföra sin ”Fare thee well… Tour” som 77-åring så kändes det på något sätt självklart att jag skulle sitta på en av stolarna i Konserthuset i Göteborg, och så blev det.
Hon gick på scen i det fullsatta Konserthuset 19:40, ensam med sin akustiska gitarr, och inledde med Phil Ochs-covern ”There But for Fortune”. Publiken gav henne ett varmt och fint mottagande och hon svarade på bästa sätt. Efter ytterligare några akustiska covers kom hennes medmusiker in och då spelades först Tom Waits-låten ”Whistle Down The Wind” och direkt därefter ”Silver Blade”. Både låtarna hittas på nya, fina albumet som släpptes i slutet av februari och den sistnämnda upplever jag som en av årets vackraste låtar hittills.
Bandet bestod av Dirk Powell som spelade olika stränginstrument och piano samt Gabriel Harris på percussion. Spelningen innehöll, som väntat, massor av covers och jag tänker inte rabbla alla låtar som spelades. Det var drygt 20 stycken. Några vill jag dock nämna särskilt och den första är en av mina absoluta favoritlåtar, alla kategorier. Inför den magiskt vackra ”Diamonds & Rust” lämnade musikerna scenen och Joan Baez stod kvar med sin akustiska gitarr och bredvid henne ställde sig sångerskan Grace Stumberg. De genomförde en duett av denna sagolika låt som faktiskt fick mig att börja gråta, det var så oerhört vackert.
När nya plattan Whistle Down The Wind släpptes blev jag lite förvånad över att Anthony & The Johnsons-låten ”Another World” fanns med. Den bröt mönstret på något sätt och inför att hon spelade den live så berättade hon att den påminner lite om hennes tankar: ”dark but beautiful”, om jag förstod rätt. Det gav en rimlig förklaring även om det kanske inte rätade ut hela frågetecknet. Hur som helst gjorde hon en väldigt fin version av låten denna kväll.
Det blev en oerhört vacker konsert där publik och artist synkade mycket fint. Långa stunder gick det att ta på den vackra stämningen. I slutdelen av setet spelades ”Joe Hill” i en version som tyvärr rockades sönder en aning. I fina ”Silver Dagger” från tidernas begynnelse överarbetades banjon en aning, men det handlade om den typen av bagateller denna kväll. I lila ljus och lätt rök spelades ”House Of The Rising Sun” (den finns med på hennes debutalbum från 1960, alltså cirka två år innan den fanns med på Bob Dylans debutalbum och cirka fyra år innan The Animals fick en monsterhit med låten) och det hela avslutades med en allsångsversion av fina ”Gracias a la vida”.
Det blev kraftiga applåder när musikerna bugade sig efter en strålande insats. Det tog inte lång tid förrän alla i lokalen stod upp och gav Joan Baez och övriga stående ovationer och det var så oerhört välförtjänt. Inte bara för att spelningen var värd det utan, framför allt, för den stora insats Joan Baez har bidragit med till musiken.
Hon gjorde entré på scen igen och publiken stod fortfarande upp och applåderade. Det såg ut som att hon torkade en tår på kinden innan hon inledde John Lennon-covern ”Imagine” där det återigen blev allsång. Musikerna kom in och de genomförde nästa allsångslåt som var Simon & Garfunkels ”The Boxer” och därefter lämnade musikerna scenen, återigen till stående ovationer, och kvar stod Joan Baez och sjöng ”Swing Low Sweet Chariot” som bara hon kan sjunga den låten. Min troligen sista spelning med Joan Baez slutade som allting en gång började framför den där TV:n som visade Woodstockfestivalen i min ungdom. För mig var det extra fint.
Joan Baez lämnade sen scenen, återigen till stående ovationer, och någon hade ställt ett paket med en present till henne på scenen. Ja, det var på något sätt en fulländad avslutning på denna spelning och det är omöjligt att inte imponeras av denna fantastiska kvinna och sångerska som har varit med i musiksvängen i sisådär 60 år.
Foto: Jay Blakesburg
På en annan plats, några kvarter från Konserthuset, var en annan väldigt viktig musiker i min värld på plats och genomförde en spelning. Chris Robinson var frontfigur i The Black Crowes. Deras tre första plattor har en självskriven plats i min skivsamling och jag minns än idag när jag hörde debuten Shake Your Money Maker första gången i början av 1990-talet. Jag kunde verkligen inte sluta lyssna på den riviga rockplattan som träffade mig mitt i hjärtat.
Nuförtiden turnerar Chris Robinson med bland annat Neal Casal i konstellationen Chris Robinson Brotherhood (CRB) och det har även blivit flera plattor med grymt bra låtar på senare år. Fina Pustervik stod som värd och kvällen fortsatte på bästa sätt.
CRB genomför ofta långa spelningar som delas upp i två set så det var perfekt med ett andra set när första setet krockade med Joan Baez spelning. Jag kom till Pustervik när de fem musikerna avslutade första setet med fina ”Rosalee”. Det lät fantastiskt.
Det var mycket folk på Pustervik och miljön i det, i jämförelse, lågmälda Konserthuset var som bortblåst. Nu var det rockklubb, stående publik och världsklassmusiker inom genren på scenen.
Andra setet inleddes med Roy Orbisons ”Dream Baby” vid 22:10-tiden. Därefter drogs låtarna ut, solona avlöste varandra i instrumentalpartierna och låtarna hamnade inte sällan på tio minuter. Det var oerhört bra. Chris Robinsons röst är fortfarande en av rockvärldens allra finaste och med en bra mix av covers och egna låtar blev det succé. Vi bjöds bland annat på briljanta ”Behold the Seer” som innehöll ett strålande munspelssolo samt ”Ain’t It Hard But Fair”.
Jag lämnade Pustervik och begav mig hemåt vid 23:30-tiden med denna grymma rockspelning ringande i öronen och minnet från Joan Baez fina spelning tidigare.
Vilken kväll!
