King Gizzard and the Lizard Wizzard på Pumpehuset – ett band på toppen av sin karriär

DSCF4231(1)

Vi har recenserat King Gizzard and the Lizard Wizzards spelningar i Köpenhamn flera år i rad och 2018 är inget undantag. Publiken på Pumpehuset blir mer dedikerad för varje år – men hur är det egentligen med musiken? Bandet har släppt fyra skivor sedan sist så de kommer knappt hinna spela något nytt material. HYMNs skribent Krister Bladh rapporterar från torsdagens utsålda konsert.

Innan vi går in på huvudakten kan vi passa på att gratulera förbandet Mild High Club för att äntligen ha uppfunnit en crossover mellan dansband och stoner. De hade faktiskt kunnat bli ett riktigt bra Turtles-coverband – eller ja, varför inte The Lemon Pipers. Om de bara hade rakat och kammat sig, samt tagit bort alla störande gitarreffekter. Trummisen har i alla fall fattat grejen, och har svart handske på ena handen, precis som Sean Bonniwelli i The Music Machine. Tyvärr passar det attributet mindre bra tillsammans med löpartröja, ölmage, mustasch och långt hår som sticker ut under en kombination av mössa och halsduk. Som det är nu utstrålar de mest en sliskig gubbighet.

Till skillnad från Mild High Club är King Gizzard just nu på ett ställe i karriären där de kan göra precis vad de vill. Publiken älskar dem kompromisslöst och välkomnar varenda medlem till namnet. Samtidigt har de i princip uttömt sin musikaliska brunn, med ett senaste album (det femte som släpptes under förra året) som lät lite som en blandning av tidigare skivor. Med andra ord måste de göra något radikalt och nytt för att inte bli förlegade och ersättas av den uppsjö av minst lika begåvade band som kontinuerligt dyker upp i Australien. Nästan hälften av all musik jag lyssnat på de senaste månaderna har faktiskt kommit från kontinenten.

Bandet har redan bekräftat nya datum i Skandinavien i höst. Så förändring är nästan en förutsättning. Kanske blir det ett jazzalbum, kanske en spoken word-skiva? Men hur är King Gizzard då i mars 2018-utgåva?

Jo, setet känns mindre planerat och lite mer lekfullt än de andra gångerna jag har sett dem på Pumpehuset. Istället för att väva in alla låtar i varandra blir det markanta pauser mellan där bandet kan stämma och byta instrument i godan ro, eftersom publiken är så entusiastisk. De behöver inte ens mellansnacka. Instrumentbyten är numera till och med obligatoriska.

King Gizzard inleder med flera låtar från Flying Microtonal Banana och eftersom hela det albumet är inspelat med specialbyggda gitarrer, måste de därefter byta till vanliga elgitarrer med normalt antal band på halsen.

Det blir inget från Sketches of East Brunswick som de gjorde tillsammans med Mild High Club förra året. Och det kanske är lika bra, för nu vet vi vilket av de två banden som gjorde den skivan till en minnesvärd upplevelse. Däremot blir det flera låtar från både Murder of the Universe och min favorit Nonagon Infinity.

När bandet till sist går av utan extranummer stannar publiken kvar och försöker överrösta ”Brimful of Asha”. När Cornershop-låten tonat ut och publiken vunnit över PA-systemet blir det besvikna miner när det visar sig att de skrikit förgäves. King Gizzard gör aldrig något oplanerat (att de bjuder på överblivna grönsaker från sin rider innan de sätter igång är kanske ett undantag, eller?) . Därför känns det som en speciell konsert där bandet är i någon slags mellanfas. De håller på att återuppfinna sig själva men jag tror inte att de själva vet hur än.

Nya låtar uppstår ju under turnéerna och ikväll får vi också höra dem improvisera lite mellan två låtar. Därför känns det nästan naturligt med de långa pauserna mellan låtar – för här kan vad som helst hända. Det sätter också ännu mer fokus på deras projektioner, som är gjorda speciellt för varje låt. Det tillför enormt mycket till liveupplevelsen och de har nytt visuellt material till varje turné, gjort av Jason Galea.

Jag har svårt att tänka mig att King Gizzard skulle göra en dålig spelning. De är alldeles för bra musiker för det – och för förberedda. Trots att detta inte är den absolut bästa Gizzard-spelningen jag har varit på, bevisar de att de fortfarande är på toppen av sin karriär. Men nästa gång kommer att bli annorlunda. Och jag tvivlar på att de kan fortsätta göra fem album per år.