Ikväll är det dags för finalen i årets omgång av Melodifestivalen. Med anledning av detta tyckte HYMN det var hög tid att återbesöka den konstigaste omgången av denna tävling – hittills. Linus Kuhlin skriver om 1986 års upplaga.
Visst, det var roligt när Björn Skifs sjöng fel i Eurovision Song Contest 1978 (”röppni fälls, örr ur i knön/och gniblisåå på kvällen”). Lika konstigt var det att 1980 låta Kenta Gustafsson uppträda i en t-shirt med texten ”69 – try it you’ll like it”. Och nog lär svenne banan ha höjt på ögonbrynen när Magnus Uggla studsade runt i en orimligt tajt lila leopardtopp 1979. Ändå vågar jag utnämna 1986 års melodifestival som den – med god marginal – konstigaste omgången hittills.
Samtidigt innehöll Melodifestivalen 1986 ovanligt många bidrag som med tiden har blivit hits – såsom ”Kärleken är evig” med Lena PH, ”ABC” med Anna Book och Styles ”Dover-Calais” för att bara nämna några. Och bland låtskrivarna syns Per Gessle, Peo Thyrén (basist i Noice), Kee Marcello (gitarrist i Europe) och Anders Berglund (före detta boogie woogie-pianist i Så ska det låta).
Varför Melodifestivalen 1986 blev så pass egendomlig är såklart svårt att ge ett exakt svar på. Troligtvis är det summan av ett antal faktorer, snarare än en.
Enligt ryktet var budgeten extremt tajt då SVT hade bränt så mycket stålar på att arrangera Eurovision Song Contest året dessförinnan. För att få det hela att gå runt kom något geni på idén att presentera bidragen via musikvideor istället för att låta dem uppträda live. Och detta i en tid då musikvideon som format lämnade en del att önska (speciellt om Sveriges Television stod som avsändare).
Man kan såklart ägna några sekunder åt att begrunda huruvida det är billigare att bekosta tio musikvideor med allt vad det innebär än att hyra in en orkester för en kväll. Å andra sidan har jag dålig koll på vad ett genomsnittligt orkestergage låg på under mitten av 80-talet.
Vidare tycks inte föreställningen vara särskilt välrepeterad, i den mån den ens var det. I synnerhet då man jämför med dagens väl så tajmade och tajta TV-produktioner så framstår Melodifestivalen 1986 som anmärkningsvärt slapp. ”Tempo” och ”precision” tycks över huvud taget inte ha varit några ledord i den så kallade planeringen av denna tävling.
Den undermåliga planeringen hade emellertid inte varit lika påtaglig om SVT hade hyrt in en professionell och nykter programledare som tog jobbet på allvar. Istället valde man Lennart Swahn.
Swahn hade säkert gjort bra saker innan och var vid tidpunkten en av de trygga byggstenar som DDR-Sverige vilade på, men just den 22 mars 1986 var han inte i toppform. Att medelålders män ibland tummar något på sin ambitionsnivå och istället förlitar sig på gamla meriter och ”charm” är ju vedertaget, och Lennart Swahn tycks inte vara något undantag.
Dessutom pekar det mesta på att han var lite på kanelen då han äntrade scenen denna afton. Det ska nämnas att SVT:s medarbetare i allmänhet och de manliga programledarna i synnerhet sägs ha varit ständigt salongsberusade under i princip hela 80-talet. Och tills så sent som 1989 fanns folköl som valbart alternativ i SVT:s läskautomater (obs sant).
Melodifestivalen 1986 sändes som en del av Razzel – ett slags pyttipannaprogram där sketcher, livemusik, lekprogram och inköpta sitcoms blandades friskt. När själva tävlingen väl börjar och Lennart Swahn presenteras av en anonym speakerröst så dröjer det hela åtta sekunder innan han släntrar in på scen. Kanske är det de åtta längsta sekunderna i svensk TV-historia?
Istället för smidiga manuskort har Swahn valt att köra med en löjligt indiskret pärm som han lika indiskret sneglar ner i varannan sekund. Swahn förklarar pedagogiskt att bidragen kommer att presenteras ”på video” och förtydligar för säkerhets skull att ”samtliga bidrag får vi alltså se på videokassetter”. Han är också tydlig med att juryn inte under några omständigheter får se dessa ”videokassetter” med motiveringen att de inte ska ”störas av en massa elektroniska grejer”.
Schlagerfestivalen inleds därefter med Dan Tillbergs bidrag ”ABCD” (för uppmärksamma läsare: ja, både ”ABC” och ”ABCD” tävlade i Melodifestivalen 1986!). Idag är det kanske få som kommer ihåg Dan Tillberg, men 1986 var han rejält uppe i smöret. Året dessförinnan hade han gjort succé med plattan Erogena zoner (ja, den heter så!) och kommit tvåa i Melodifestivalen med låten ”Ta min hand”. Nu ville han ha revansch.
Redan här fuckar Lennart Swahn upp genom att presentera låtskrivaren tillika schlagerdrottningen Ingela ”Pling” Forsman som ”Ingela Forsberg”. Detta alltså trots att han har en manuspärm stor som en ICA-kasse. Hon förklarar då att hon heter Forsman varpå Swahn gör ett halvhjärtat försök att rädda upp situationen genom att säga ”jaha, Forsman naturligtvis… det är ju det du heter”.
Utöver att han inte tycks ha koll på någonting så beter sig Lennart Swahn allmänt nonchalant och – i brist på bättre ord – bitchigt mot såväl artister som låtskrivare. Då han pratar med Style så presenterar han även Gigi Hamilton med fel efternamn och påstår sedan på oklara grunder att hon och Tommy Ekman skulle vara gifta. Och i ett – gissar jag – försök att sälja in Styles bidrag så säger Swahn att han ”blev så sjösjuk att han nästan dog” då han åkte mellan Dover och Calais.
I samband med visningen av Lena Philipssons bidrag så härmar han låtskrivaren Torgny Söderberg med en löjlig och barnslig röst. Vidare poängterar Swahn att Torgny Söderberg utöver Lasse Holm är den enda medverkande som inte har ”lejonrufs och slingor”, med tydlig åsyftning på Per Gessle som står bredvid och försöker hålla masken.
Till Swahns försvar ska kanske nämnas att inte heller Lena Philipsson framstår som något geni då hon på frågan ”började du skriva eller sjunga sånger när du var sex år?” svarar ”ja, det stämmer”.
Då Monica Törnell och Lasse Holms bidrag ”E de’ det här du kallar kärlek?” ska presenteras är Törnell sen in på scen då hon – enligt Lennart Swahn – står och målar naglarna. Istället pratar Swahn lite ledigt med Lasse Holm (”en av branschens glada gossar”) och räknar upp några av dennes tidigare schlagerdängor såsom ”Främling”, ”Bra vibrations” (engelskt uttal!) och Chips (som ju snarare är ett band än en låt).
Hela sändningen är över huvud taget väldigt loose och avslappnad. Och då inte i en positiv bemärkelse. Lennart Swahn är allmänt arrogant och sluddrig, har han en påtaglig det-var-bättre-förr-aura och gör ingenting för att dölja sin skepticism mot de ”hippa” artisterna.
Det hela blir som tidigare antytt direkt inte bättre av de oinspirerade och allt annat än MTV-kompatibla ”videokassetterna”. Videon till Styles ”Dover-Calais” går i princip ut på att bandet planlöst glider runt på en uppenbart stillastående färja. Och med ”glider runt” menas det bokstavligt talat då Christer Sandelin vid flera tillfällen kan ses slajda med fotsulan mot det hala båtdäcket.
I ”videokassetten” till Sound of Musics bidrag ”Eldorado” har någon driftig redigerare klippt in ett gäng animerade akvariefiskar som simmar omkring bland Nanne och Peter Grönvall.
Dansbandet Baden-Baden tävlar med en finstämd låt ”som handlar om freden”, vars videon hade funkat helt okej om någon bara hade förklarat för bandmedlemmarna att det ser bättre ut om det de mimar också stämmer överens med låten.
Videon till Lena Philipssons ”Kärleken är evig” är helt svartvit sånär som på en liten guldfisk (vars koppling till videon i övrigt såvitt jag förstår är helt irrelevant). Och i videon till ”ABC” anstränger sig en kille till det yttersta för att inte glutta rakt ner i Anna Books dekolletage (det går sådär).
Videon till ”E de’ det här du kallar kärlek?” utspelar sig på något slags konstgalleri där Monica Törnell och Lasse Holm dansar osynkroniserat och skvätter stora mängder färg på varandra.
Samtidigt som de ”sjunger” så tolkar Lasse Holm texten på något slags låtsasteckenspråk och runt omkring dem dansar så en brokig skara människor i konstiga kläder. Helt plötsligt och från ingenstans dyker sedan Sten Carlberg – då sextio år gammal – upp i bar överkropp och drar ett gitarrsolo på en zebramönstrad Flying V. Det hela blir om möjligt ännu konstigare om man vet att Sten Carlberg annars är mest känd för att ha skrivit signaturmelodin till Sommar i P1.
Den kanske största överraskningen kommer emellertid i ”videokassetten” till Git Perssons bidrag ”Du förför mig”. I videon sitter Git på knä i en säng iförd rosa sidendress och sjunger om hur hon ”aldrig säger nej” samtidigt som hon maniskt pressar en vit gosedjurskanin mot skrevet. Helt plötsligt dyker Jan Guillou upp i en vampyroutfit som av allt att döma är inhandlade på Buttericks-rean. Efter videon förtydligar Lennart Swahn för säkerhets skull att ”Dracula var alltså Jan Guillou, om det var någon som undrade”.
Och ungefär så här fortlöper tävlingen. Efter en timme kommer Tommy Engstrand (för 90-talister kanske mest känd för att Fredrik Lindström och Felix Herngren namngav sin stand up-klubb Tommy Engstrand – mobbad och bunden efter honom) in och försöker rädda upp situationen. Det är – med tanke på Swahns inledning – en svår uppgift. Engstrand förklarar sin plötsliga och till synes oannonserade entré med att ”de ringde från Cirkus och sa ’kom ner snabbt, Lennart behöver hjälp’”. Under andra omständigheter hade jag kanske tolkat det som ett skämt, men då Swahn onekligen är i behov av all hjälp han kan få så är det ingenting jag vågar satsa pengar på.
Samspelet mellan Swahn och Engstrand är vare sig tajt eller särskilt naturligt, men på något sätt lyckas de ändå ro tävlingen i hamn och efter ännu en timme fylld av missförstånd och tekniska missöden så står ”E de’ det här du kallar kärlek?” som vinnare.
Inför Melodifestivalen 1987 hade Sveriges Television ersatt ”videokassetterna” med en orkester och Lennart Swahn med en (relativt) nykter programledare.
Här kan du se hela Melodifestivalen 1986 på SVT:s Öppet arkiv.
Epilog: I Eurovision Song Contest 1986 slutade ”E de de här du kallar kärlek?” på en femteplats. Lasse Holm kommenterade placeringen med ”Perfekt! Det är precis där vi vill ligga.”
