Idag debuterar Johannes Räihä med poppärlan ”Sjöarna i Idaho” och trots att han inte började skriva låtar förrän för två år sedan har han redan rott hem ett skivkontrakt med självaste Woah Dad! som senare i år kommer släppa en EP. HYMN kollade läget inför singelreleasen.
Du besjunger Närke i låten kan man säga – vad tycker du är det bästa respektive sämsta med det landskapet?
– Det sämsta är nog att Närke inte är en avskild ö mitt ute i Stilla Havet. Det bästa måste vara dialekten. Gnälligheten är obeskrivligt attraktiv. Haha, nej men helt ärligt så gillar jag att det inte fanns någon överklass när jag växte upp där. Mest ”normala” knegare som jobbade med järnvägen eller som frisörer. Sen finns det ett sunt oengagemang där som jag kan sakna här i Stockholm. Man kommer inte hem och berättar om när man träffade den och den kända personen, för ingen bryr sig ett skit om sånt. Ett paradis för janteälskaren inom mig.
Vill du berätta lite mer om hur låten kom till, jag hörde ryktet om nån födelsedagspresent?
– Det är inget märkvärdigt egentligen. En polare skulle fylla år, så i en blandning av att vara pank och av att vilja ge honom något annat än en flaska cava i present så skrev jag låten. Det blev något slags hommage till både honom och Närke. Jag tror att jag skrev låten på knappt en timme hemma vid pianot, sen spelade jag in den med en kompis som hade studio på Sveavägen. Vi skickade demon till vår vän Norbert Lukács, som nu också är min producent. Han friserade till den så att den blev lyssningsbar.
”Jag tror att jag skrev låten på knappt en timme hemma vid pianot”
Hur kommer det sig att du inte skrivit låtar tidigare?
– Jag har lite halvhjärtat försökt skriva musik i ett par år, men alltid utgått från att jag inte kan eftersom jag började med musik så pass sent i livet. Jag är dessutom jävligt självkritisk av naturen. Men den där mentala spärren försvann när jag skrivit färdigt ”Sjöarna i Idaho”, som faktiskt var min första låt. Den skapades ur 100% lust och helt utan tanke på att andra skulle höra den, bortsett från min kompis som fyllde år då förstås. Det fanns en anspråkslös lekfullhet i det, vilket gjorde att jag varken dömde mig själv eller det jag skapade.
Om du får välja en svensk och en utländsk artist som inspirerar dig i ditt låtskrivande, vem väljer du då och varför?
– Jag kanske är färgad av att vi är vänner, men Hanna Järver är alltid inspirerande, både textmässigt och i sitt driv. Vad det gäller utländska artister så får det nog bli Tobias Jesso Jr. Han gör enkel och fin musik. Det är svårt tycker jag…
Vad kan vi förvänta oss av EP:n och vad har du andra för musikrelaterade planer under 2018?
– Själva EP:n är ett gäng låtar som mest handlar om människor jag bryr mig om och om min längtan härifrån. Ganska klassiska betraktelser ur ett vanligt liv. Jag tänker att jag släpper den nu under vår och tidig sommar, gör ett och annat gig och fortsätter jobba på nya låtar. Men jag planerar inte för mycket. Jag försöker jobba så i livet – utan förväntningar blir man sällan besviken.
