Foto: Carrie Wilson
Talgoxarna sjöng i Trädgårdsföreningen under eftermiddagen och vittnade om att våren var på väg. I skymningen kom kajorna inflygande i sina dramatiskt vackra flockformationer för att övernatta. Det blev en mörk och ganska kall marskväll i Göteborg. Vintern höll fortfarande staden i ett järngrepp och våren väntade någonstans runt hörnet.
Staden hade fått fint besök från Portland, Oregon. Numera kallar de sig WIBG och släppte en platta under hösten 2017, men innan dess skrevs namnet ut fullständigt som Wooden Indian Burial Ground. Känns det igen, att man plötsligt byter namn på bandet? Ja, kanske, rent spontant kommer jag mest att tänka på John Dwyer och Thee Oh Sees (numera Oh Sees) som ju har bytt namn åtskilliga gånger. Det finns även musikaliska likheter mellan WIBG och Oh Sees. Det är ganska enkelt att placera dem i samma fack. Det handlar alltså om garagerock/psychrock när det är som allra bäst.
Jag hade förmånen att se Wooden Indian Burial Ground i samband med Liverpool International Festival of Psychedelia i september 2016. De genomförde en väldigt fin spelning ganska sent på lördagskvällen på en av de mindre scenerna så förväntningarna var stora när jag promenerade till Studio HPKSM vid 21-tiden ett och halvt år senare. Scentiden var annonserad till 22:00 men det blev tyvärr, som så många gånger förr, försenat med över en halvtimme. Denna kväll var WIBG en trio betående av trummor, bas och gitarr.
Den taktfasta basen, de larmande trummorna och den distade gitarren fyllde snabbt det mysiga lilla källarrummet och jag drevs med i tonerna som fångade mig som vågorna i ett ändlöst hav. Stundtals smekte tonerna min kind varsamt och stundtals delade de ut rejäla knytnävslag. Det var tungt och bra och jag älskar verkligen musik i denna genre. Det är så fullt av energi och det spelar ingen roll vilka låtar som spelas. Nja, kanske ändå inte, om man har skapat en låt som ”Holy Mountain” så bör man spela den. Den släpptes som singel 2011 och är sagolikt bra. Jag brukar beskriva den som att Neil Young möter John Dwyer eller Ty Segall och att de därefter skapar en låt tillsammans.
Jag saknade annars egentligen bara en sak denna fina stund. De magiska keyboardslingorna från plattorna, som påminner lite om de fina slingor som Ray Manzarek en gång skapade med The Doors, fanns inte denna kväll men det var nog det enda. Jo, en sak till, var befann sig alla människor denna kväll? Det var förvånansvärt lite folk vilket upplevdes som väldigt märkligt.
Kvällen tog slut, snön föll långsamt mot marken och kampen mellan vinter och vår fortsatte i gatlyktornas sken.
