Att bli kär i ett band kan ta tid

På söndag, 11 mars 2018, ska jag se Alvvays på Vega i Köpenhamn. I mina öron är dessa kanadensare bland det bästa som hänt indiepoppen de senaste fem åren. Vägen dit – för mig – har inte varit spikrak.

Popmusik är lurig, ofta är den förföriskt insmickrande men saknar ryggrad och man förlorar den efter några veckor. Ibland är den precis tvärtom. Alvvays är precis tvärtom. Låt oss göra en tidslinje.

April, 2014

Alvvays, som uttalar sitt namn Always men tycker det är för svårgooglat och därför stavar med dubbel-v, släpper sin debutsingel ”Archie, Marry Me”. Den får en del buzz. Jag lyssnar och gillar, men är för upptagen med annat för att låta den äta upp mig.

Juli, 2014

Alvvays släpper sitt debutalbum med det ytterst fantasifulla namnet Alvvays. Någon i min omgivning har utnämnt ”Archie, Marry Me” till årets bästa poplåt så jag lyssnar på skivan. Den låter bra. Jag lyssnar inte igen. Det släpps för mycket ny musik. Jag glömmer bort Alvvays.

Januari, 2015

Jag och en handfull vänner har vår årliga listfest. Vi går igenom de 25 album var och en tyckt är bäst under det gångna året (2014). Framåt fyratiden på natten har vi kommit till nummer ett. Jag har precis hållit ett brandtal om varför Swans To Be Kind var 2014 års bästa skiva när det är Daniels tur. Daniel har bra musiksmak (han gillar Janelle Monáe). Efter att alla andra närvarande haft ungefär samma skivor men på olika platser säger han – ”Alvvays, den är ju överlägsen, hur har ni kunnat missa den?”.

Tystnad. Ingen annan har listat Alvvays bland sina 25 bästa.

Syftet med våra listfester är för mig inte bara att få tala om vad jag tycker och att dricka orimliga mängder rödvin. Jag vill även ha tips. Jag lyssnar således på Alvvays igen. Efterhand börjar jag förstå.

De ska spela i Köpenhamn snart. Några av mina vänner ska dit. Min Fear of missing out-nerv får spel. Jag följer med.

Februari, 2015

Mina vänner ska åka över tidigare, men jag har inte möjlighet till det så jag får åka Öresundståget till Danmark själv. Denna händelse utspelade sig när försenade tåg ibland inte stannade vid flygplatsen, där man bytte till Amager, där i sin tur Alvvays skulle spela. Jag hamnade därför vilse vid Örestad och hittade till slut ett pendeltåg som skulle ta mig till Amager.

Mitt emot mig satt en tjej och en lite äldre kille som pratade engelska. Tjejen ondgjorde sig över att killen hon var intresserad av inte ens hade svarat på hennes invit om att fira nyår med henne. Jag var uttråkad och lyssnade därför på varje ord. Och kände mig säker på att den här utbytesstudenten på Köpenhamns universitet nog kommer över det när hon kommer bort från Danmark igen. Och så funderade jag på om de kanske också skulle på konserten.

Vi var framme på Amager. De två engelsktalande gick av, jag gick av och tio minuter senare träffade jag mina kompisar på Beta – det lilla spelstället intill det mer kända Amager Bio (där Prince spelade after-show i augusti 2011).

Ytterligare en halvtimme senare gick Alvvays på scen. Döm om min förvåning när sångerskan var samma person som jag just lyssnat på när hon lämnade ut sitt havererade kärleksliv på metron.

Spelningen var bra. Ruskigt bra. Så bra att jag började knarka skivan. Och efter några veckor hade den gått från bortglömd till medaljplats bland mina årets bästa album 2014. Daniel hade haft rätt hela tiden.

Juni, 2015

Jag och tre vänner är i Sidi Ifni, en turiststad vid Atlantkusten i södra Marocko. Det låter säkert varmt och lyxigt, men det stämmer inte riktigt. Det är bara 15 grader, det blåser ganska mycket och det är inga turister alls här. Säsongen är slut. Marocko har flest turister på vintern. Vi sitter och stirrar ut över havet, drickandes var sin GinTonic. Några toner börjar spelas i mitt huvud.

We walked along the rocks for nearly an hour
I caught the way you looked at me in the sunlight

Plötsligt händer det. Jag har hittat soundtracket till det jag upplever just här och nu. Precis nu när jag spanar ut över den vackra men samtidigt lite farliga klippkusten utanför hotellet. Jag spelar ”Next of Kin” på telefonen minst tio gånger i sträck och går inte att kommunicera med. Helt avknoppad från min omvärld upplever jag ett av mitt livs största musikaliska rysningar.

De flesta etablissemang är stängda, alla har åkt härifrån. Jag lämnade min älskade vid floden. Sällan har en låt knockat mig som ”Next of Kin” gjorde när jag stirrade ut över Atlanten och den stora flodmynningen norr om hotellet och det inte fanns en enda människa på den åtminstone 50 meter breda stranden.

I left my love in the river
The only one who sees
I lost his hand in the current
It was the life I wanted and I’d hoped for
And now I am left sifting through the leaves

Hur man kan träffa den dekadenta off-season-känslan så perfekt med några briljanta ackord och några textrader som egentligen handlar om något helt annat (en drunkningsolycka) övergår mitt förstånd. Det enda jag förstår är att jag återvänder dit varje gång jag känner att jag måste lyssna på perfekt popmusik. För så är det – ”Next of Kin” är i mina öron den bästa poplåt som släppts de senaste fem åren. Och varje gång jag hör den hamnar jag i Sidi Ifni igen.

Mars, 2018

Alvvays har släppt ytterligare ett album – Antisocialites (släpptes i september 2017). Mer larmigt och ibland på viss bekostnad av melodier jämfört med debuten. Men sammantaget alldeles utmärkt. ”Dreams Tonite” är exempelvis bland det absolut bästa Alvvays gjort.

Jag tittar tillbaka på vilka skivor jag påstod mig tycka bäst om 2014. Det är en helt ok lista, men hur ofta lyssnar jag på dem? Sällan eller aldrig. Det finns som ni säkert förstår ett undantag. Alvvays debutalbum lyckas på något märkligt sätt fortfarande att bli mer intressant och beroendeframkallande för varje lyssning trots att jag redan kan varenda ton utantill. I dagens ständiga och oändliga flöde av ny musik är det en otrolig kvalitetsmarkör.