Tre år efter debuten har Marika Hackman två hyllade skivor i bagaget. För HYMNs Natasha Azarmi berättar hon om sitt nya sound, sina finaste hyllningar och om hur hon aldrig tänker sluta förändras.
Marika Hackman slår sig ner i soffan.
– Fabulous!
Hon använder ordet ofta. Hennes entusiasm är en kontrast till den mörka och melankoliska musiken hon slog igenom med. Debutalbumet We Slept At Last kom 2015. Musiken var avskalad, i centrum stod Marika och hennes akustiska gitarr. På uppföljaren I’m Not Your Man, som kom förra året, rörde hon sig från folkmusiken och testade nya vatten med grunge- och garagerock. Ett mål hon hade haft länge.
– Jag har lärt mig att det kan vara kul att skriva roliga och poppiga låtar, och inte vara en plågad musiker hela tiden, säger hon.
Vi sitter i Marikas loge i Annexet där hon ska spela senare under kvällen. Hon berättar att den nya musikaliska riktningen berodde på att hon ville ha roligare på scen. Hon ville röra sig fritt och släppa loss. Men mest av allt ville hon interagera med sin publik.
– Vi gled ifrån varandra. Alla fokuserade på sina personliga minnen och erfarenheter och det blev en väldigt ensam upplevelse.
Att spela i dag handlar mer om att skapa en gemenskap.
– Det är en kollektiv atmosfär, man njuter av stunden tillsammans. Att se publiken dansa och sjunga med, det är där jag hittar energin när jag står på scen, säger hon.
Dörren öppnas försiktigt. Ett huvud sticker in.
– Vi får inte komma in, va?
– Vill du hämta något?
– En öl.
Marika skrattar.
– Fabulous, kom in. Det här är Cam, min gitarrist.
Han tar en Heineken. Marika fortsätter:
– Jag var lite orolig för vad folk skulle tycka. Men sen tänkte jag ”Well, jag kommer alltid förändras. Lika bra att bara köra och få det överstökat”.
Något som fortfarande finns kvar är ärligheten. Marikas texter har alltid varit som noga strukturerade dagbokssidor. Ibland sjunger hon om rädslan för att binda sig, ibland om att vara med någon men vara kär i någon annan. Och i ett särskilt fall sjunger hon om fascinationen kring en ex-flickväns mun. Hon kallar sig själv för en hopplös romantiker.
– Jag är besatt av förhållanden och hur de fungerar. Så det är det som kommer ut när jag skriver låtar. Om jag medvetet skulle sitta och tvinga fram något annat skulle jag förlora den där ärliga och råa känslan.
”Jag var rädd för att min sexualitet skulle bli hela min identitet och ta fokus från musiken”
I samband med I’m Not Your Man började Marika även skriva låtar om sin sexualitet. Lekfulla singeln ”Boyfriend” satte stämningen för hela skivan. Marika sjunger om att vara med en tjej som har pojkvän. Men det tog tid innan hon vågade.
– Jag var rädd för att min sexualitet skulle bli hela min identitet och ta fokus från musiken. Men nu var jag tillräckligt etablerad, så jag kunde vara en talesperson utan att det blev mitt varumärke.
Recensionerna har hyllat i kör. Men för Marika betyder lyssnarnas lovord mest. När hon turnerade runt i amerikanska småstäder förra året kom unga fans fram och berättade vad hennes musik har betytt för dem.
– De sa saker som ”Jag visste inte vem jag var förrän jag hittade din musik” eller ”Dina låtar fick mig att våga komma ut till mina föräldrar”.
Hon tittar ner, med ett halvt leende på läpparna.
– Jag hade ingen att se upp till när jag var yngre, så det är otroligt att få höra att min musik haft så stor inverkan på andra människor. Det känns som att jag verkligen gjort något stort och viktigt.
Under våren ska Marika skriva på sitt tredje album. Fram till sommarens festivalspelningar kommer hon att låsa in sig på sitt rum och bara ”skriva, skriva, skriva”. Även den här gången kommer det låta annorlunda från det hon gjort hittills.
– Det kommer att bli ett mer komplext sound. Jag vill köra på mer smart pop och samtidigt behålla det mörka. Så vi får se, men det kommer inte bli det där grungerockiga längre. Jag vill ju fortsätta förändras.
