När Walesbandet Chupa Cabra släppte sin debutsingel “My Girl” för några år sedan så gick den på repeat hemma hos mig. Trots – eller kanske på grund av – att “My Girl” upprepar sig så mycket att den får Ramones låtar att framstå som under av variation. Det kan finnas en jävla kraft i riktigt primitiv rock, en oerhörd charm hos band som vägrar skriva låtar mer komplicerade än ett simpelt riff och åtta rader text.
Chupa Cabras debutalbum lever verkligen upp till förväntningarna som satts av singelsläppen – det här är skitig punkrock när den är som allra bäst. Smutsiga sönderdistade gitarr-riff kombinerade med enkla framskrikna texter.
Tankarna går till klassiska band som The Cramps, The Gories och The Scientists. Men här finns också likheter med samtida akter, särskilt andra band i den nya brittiska punkvågen (som Cabbage, LIFE och Fat White Family).
Precis som de banden så tar Chupa Cabra element från den klassiska punken och bygger något eget och intressant av delarna. Den stora skillnaden mellan Chupa Cabra och de andra nya brittiska punkakterna är dock att det här är musik som bygger lika mycket på klassisk garagerock (som The Sonics och The Monks) som på punk.
När skivan är som bäst så är den verkligen just bäst. Låtar som “Assembly Line” och “Venice & Mars” är briljanta. Den enda låten som känns överflödig är den avslutande covern på Little Willie Johns klassiker “Fever” (populariserad av Peggy Lee). Det egna låtmaterialet är alla gånger intressantare och “Fever” har ändå redan spelats in i fler coverversioner än någon människa kan vilja lyssna på.
Men förutom “Fever” så är Chupa Cabras debutalbum 25 minuter garagepunk av allra bästa sort, 25 minuter rent briljant primitiv rock.
[Trashmouth Records, 3 mars]
