HYMNs Christoffer Jonsson rapporterar från helgens House of Metal i Umeå där han bland annat såg Danko Jones, Asagraum och Meshuggah.
Förra året var jag väldigt besviken över att House of Metal totalt misslyckats med att ens försöka få det lite jämställt i sin lineup. Det var ärligt talat ett skämt. Jag var nog inte den enda som gav denna kritik och uppenbarligen har House of Metal tagit åt sig av det. Visst, det är inte ultimat i år heller, men det är stor skillnad jämfört med 2017. House of Metal har fått in tänket och det glädjer mig.
Hur var festivalen i övrigt då?
Fredag
Som vanligt hade krutet förståeligt nog lagts på lördagen. Men jag hade gärna sett att lite av det krutet rann över till fredagen. Speciellt då det inte var lika många band som spelade som förut. Den lilla scenen som fanns en gång i tiden lös med sin frånvaro. Jag saknade den och tror att fredagen inte skulle ha känts lika urvattnad om två – tre band hade spelat där. Å andra sidan skulle jag väl gnälla då på att det var för många band och att jag inte skulle hinna springa mellan alla scener?
Det fredagen hade att bjuda på var Islandsbandet Sólstafir som var första bandet ut på festivalen. Personligen hade jag nästan hellre sett att de fick en senare tid än 19:00, och kanske bytt tid med Unleashed som spelade på samma scen (Idun) senare på kvällen. Speciellt eftersom Unleasheds spelning inte var speciellt intressant. Visst det lät otroligt bra. Bra låtval och så, men det fanns inte speciellt mycket karisma på scenen. Kanske var jag i och för sig lite halvt skadad av den extrema karisma från bandet Zornheym jag precis hade skådat på Studionscenen.
Sångaren i Zornheym gick all out och mickstativ flög i luften, benen bresades näst intill i spagat. Han såg lite skönt galen ut, vilket i och för sig passade som handen i handsken då hela temat på deras skiva Where Hatered Dwells And Darkness Reigns (som även ackompanjeras av en graphic novel) är skräck/mentalsjukhus. Jag blev smått tagen av Zornheym och det blev kanske lite orättvist för Unleashed då jag direkt efter hamnade på deras spelning – och de hade inte riktigt samma energi.
Nere på Studionscenen fann jag senare bandet Vanhelgd. Även om det inte var en speciellt folktät spelning så blev den ändå intensiv. Det var den där domedagskänslan jag vill ha när jag ser death metal. Jag köpte att sångaren tittade ilsket ut över publiken och sträckte ut armarna som om han åkallade underjordens väsen för att hämta oss.
Även om jag brukar ha svårt för metal på svenska accepterar jag av nån anledning det svenska språket hos Vanhelgd. Och jag upptäckte under själva spelningen att de svenskspråkiga låtarna flöt på bättre än de engelskspråkiga. Ingen aning om varför, men Vanhelgd har kanske öppnat mitt sinne lite mer för svenskspråkig metal?
Lördag
Ribban höjdes avsevärt på lördagen då kvällens första band för mig blev Danko Jones. Jag har sett dem tidigare och vet att de är vad jag definierar som “entertainers” och lördagens spelning var inget undantag. Danko trollband publiken med sin extrema charm och sitt skämtsamma publikflirtande som alla såklart föll för (även jag). Setlistan har väl sett bättre ut, men med åtta album i bagaget blev låtvalen såklart mer utspridda. Självfallet spelades klassikerna – bandet vet precis var de ska slänga in dem. En pangbörjan på lördagen, men också en frisk vind av rock under en helg av all sorts metal.
Efter Danko Jones rörde jag mig ner till Studion och inväntade Asagraum som jag verkligen sett fram emot. Efter en stunds väntan märkte jag att något var fel. På scenen stod inte fyra tjejer sminkade i corpse paint utan ett gäng killar utrustade med nyckelharpa. Eller ja, en hade en nyckelharpa. Jag hade tydligen missat att Utmarken och Asagraum hade bytt tider. Detta var förstås inte hela världen. Jag fick bara lov att vänta till midnatt innan jag fick min black metal-dos.
Utmarken levererade ändå en bra spelning. Jag ska dock vara ärlig och säga att Vanhelgd kanske ändå inte riktigt smort upp mig tillräckligt för metal på svenska. Spelningen var kul, bandet levererade och hade bra publikkontakt, men jag faller inte helt för konceptet med folkmusik, svenska texter och metal.
Jag valde därför att checka in bandet Enemy Inside som spelade på Äpplets scen. Det var deras debutspelning och kanske inte det mest folktäta gig jag varit på, men det lät överraskande bra. Inte för att jag hade några förväntningar på att det inte skulle vara det, men jag fick den där känslan man får när man är på en spelning och förundras över att det inte är mer folk som ser det en står och ser.
Kvällens huvudband var såklart Meshuggah. Även om de inte bott i Umeå på säkert 20 år så blir det något extra när de är tillbaka på hemmaplan. Det var fullsatt inne på Idun när jag kom in, men på någon vänster lyckades jag ändå slingra mig ganska långt fram när PANG!… maskineriet sattes igång.
Har du inte sett Meshuggah live tidigare bör du starta valfri låt av Meshuggah och sen tänka att man gångrar råheten och brutaliteten sisådär 83 gånger för att förstå vilket mangel jag bevittnade. Det är väldigt imponerande att se bandet starta ”Bleed” utan någon som helst inräkning. Sångaren Jens Kidman tog tre steg fram på scenen och i en exakt tajming till hans pekande blev jag slagen i ansiktet av musiken. Det är alltid en upplevelse att se Meshuggah live.
Sista bandet jag såg under årets House of Metal blev det efterlängtade Asagraum. Det var precis som det ska vara med röda spotlights, överbelastad rökmaskin, brusig black metal och corpse paint. När låten ”Leviathan” fyllde rummet var kvällen verkligen på topp – ett perfekt avslut på 2018 års House of Metal.
Det var kanske bra att Asagraum och Utmarken bytte tid. Nu avslutade jag årets festival med att se den förändring jag gnällde om förra året. Vi fick fler kvinnliga band. Så tack House of Metal för att ni tog åt er av kritiken. Vi är inte riktigt där än men på väg.
