Anders Norman Band på Folk å Rock – skickligt och prestigelöst

Foto: Niklas Månsson

Snön ligger som ett tjockt vidrigt täcke över Malmö denna fredag när jag rör mig genom Kungsparken på väg mot Lilla Torg. Nog för att det är vackert, men vi Malmöiter är ju inte vana vid snö. Vi vet inte hur vi ska hantera den. Den får oss att tvivla på vad vi ens gör här i det som plötsligt känns som en riktig skitstad i ett riktigt skitland.

Fast det är klart, det kanske bara är jag som känner så här? Och allt beror väl på att jag för exakt ett år sedan bilade runt på en långresa i USA, långt bort från snö och den vardagliga Malmörutinen. Jag blir ständigt påmind om denna resan, inte minst från bilder via Facebooks störiga ”detta gjorde du idag för ett år sedan”-tjänst, men också via mitt medvetande som aldrig riktigt lämnade USA när jag kom hem. Jag försöker hitta saker i vardagen som påminner om USA. Och det går inget vidare.

Tills den här kvällen.

Att kliva in på Folk å rock den här kvällen, denna klassiska skivinstitution, är nämligen lite som att hitta tillbaka till en av de där rockpubarna i Austin som jag så ofta romantiserande tjötar på om för alla i min närhet så fort jag får chansen. Det är egentligen inga större detaljer som gör det utan snarare det lilla, men ack så charmiga, i det som får en att glömma de snötäckta gatorna utanför. LP-skivorna på väggarna, den öldoftande atmosfären, skapad av folk ”från landet” och självklart och framförallt musiken som står för underhållningen denna kvällen.

Anders Norman, med 10 år av bland annat country och americana i bagaget, bjuder på låtar som flörtar med allt från Austin till Nashville. Och detta tillsammans med några av Malmös skickligaste musiker, så skickliga att jag vid ett tillfälle hör nån i publiken skrika ”hur fan har han råd mi dom?”, på riktig Trelleborgs-skånska. Det är också musiker som inte bara ger trovärdighet till genrerna, utan också vågar leka med dem via diverse instrumentala solo-utsvävningar.

Men det är egentligen inte så mycket erfarenheten eller skickligheten som står för trovärdigheten – nej, det är snarare det faktum att Norman och company levererar musiken prestigelöst, något som påminner starkt om den prestigelöshet jag såg musiker framföra liknande musik i just USA. En klassisk fälla för svenska musiker som ska efterhärma den amerikanska folkmusiken brukar annars vara att de försöker paketera den i ett rätt fördomsfullt paket som egentligen inte existerar. Det ska vara coolt, det ska drickas whiskey, det ska skålas till Trump och så vidare och så vidare. Och där nånstans går också glädjen och kärleken till musiken förlorad.

Anders Norman med band går inte i den här fällan. Just av den enkla anledningen att de inte verkar vara intresserade av att sätta sig själv i ett fack. Det sätter istället glädjen till musiken främst. Det är härligt att se. Och vare sig man gillar musiken eller ej blir det svårt att inte ryckas med då. Och charmas.

Det är kul att Folk å Rock satsar på den här typen av musik, den hör verkligen hemma här, precis som mycket annat ”annorlunda” som de brukar boka. Ibland kan jag tycka att de får oförtjänt lite uppmärksamhet för just deras spelningar. Och ja, jag är samtidigt medveten om att jag själv är en del av det problemet, med tanke på att jag själv sällan ser spelningar där. Men efter ikväll har jag i alla fall blivit motiverad att återvända snart igen.

Anders Normans spelning den här kvällen var för övrigt en slags repris på en liknande spelning som de gjorde på Folk å Rock för ett år sedan. Jag hoppas detta innebär att det blir en comeback även nästa år igen – när det åter är dags att glömma snön och drömma sig tillbaka till USA igen.

För detta är som sagt ett jävligt bra sätt att göra det på.