Gengahr – Where Wildness Grows

Londonbaserade indierockbandet Gengahr släpper sin andra skiva, Where Wildness Grows. Visst känner vi igen dem från debuten, men det hörs att de har utvecklats och finslipat sitt sound. Det är fortfarande luftig, gitarrdominerad indiepop men produktionen är bättre, låtarna är tydligare och sången är skarpare.

Vokalisten Felix Bushe lyfter verkligen albumet. Sången har bättre dynamik, han jobbar med olika sångtekniker och det är allmänt bra sjunget. Han varvar sin typiska falsett med sång som doftar To Kill a King och alt-J. Det är en spännande blandning som bidrar till helheten. Tyvärr är det från och till svårt att höra texterna, vilket är synd för när man väl hör dem tillför det mycket.

Albumet har flera låtar som är väldigt bra. En av de bästa är titelspåret “Where Wildness Grows”. Här har de verkligen lyckats kombinera allt. Det skramliga, det luftiga och den charmiga indiegitarren. Dessutom har de fått den elektroniska biten att passa in. Även “Pull Over (Now)” och “Whole Again” är riktigt bra.

Gengahr lider fortfarande av problem som de tampades med på första albumet, A Dream Outside. De försvinner lätt bakom en rörig ljudridå och det förekommer stycken då man känner att de inte satt ihop rätt byggstenar. De har försökt anamma en gnutta elektronik och den landar rätt vissa gånger, men andra är den helt malplacerad. Som i “Blind Truth” där de kastat in en synth mot slutet som låter som att den hör till en annan låt, medan det funkar bra i till exempel introt i “Carrion”.

Finast på skivan är “Rising Tides”, speciellt de första 30 sekunderna. Den är en av många trevliga låtar på albumet som drabbats av inbördes ojämnhet. Plötsligt kommer ett stick som inte alls passar in och så slänger de in ett tafatt gitarrsolo på det. Inte ett helt främmande inslag då albumet lider av gitarrsoloinflation.

Tyvärr känns mycket av albumet lite slarvigt vad gäller själva spelandet. Ofta låter gitarrer ostämda och det spelas falskt. Visserligen kan det vara ett medvetet grepp för att ge musiken en skev känsla men det låter rätt illa ibland. I “Left in Space” finns några vilda synthar som inte riktigt vet var de ska landa och det låter skevt, men inte på det där bra sättet som man vill åt.

Albumet är överlag en bra uppföljare och ambitionen är helt rätt. Dock är det ganska ojämnt vad gäller saker som låtdynamik och spelande. Produktionsmässigt är den hyfsat välutförd och de har, trots svackorna, lyckats få ihop det rätt bra.

[Transgressive, 9 mars]

6