The Pretty Things kommer till Sverige i maj för spelningar på Folk å Rock i Malmö (5/5) och Slaktkyrkan i Stockholm (6/5). HYMNs Fredrik Langrath har pratat med Phil May och Dick Taylor som grundade det legendariska bandet.
Att det blir enorma rubriker och utsålda hockeyarenor när Paul McCartney eller The Rolling Stones kommer hit är egentligen inget märkligt i sig. Vad som är märkligt är att det inte blir det när The Pretty Things besöker Sverige. Hur kommer det sig egentligen att ett band som existerat sedan 1963 och som har släppt några av 60-talets allra bästa album, aldrig någonsin riktigt slagit igenom?
Kännare av musik känner så klart till The Pretty Things, som bland annat släppt ett av världens bästa psykedeliska rockalbum, i och med 1968 års S.F Sorrow. Albumet var dessutom den första riktiga rockoperan som gjordes, men försäljningssuccén uteblev. Deras historier må vara korsbefruktade. Men där The Rolling Stones blivit en miljardindustri är historien om The Pretty Things en helt annan.
The Pretty Things debutalbum från 1965 tillhör bland det råaste som släppts inom garagerocken. Om The Rolling Stones fick The Beatles att framstå som korgossar fick The Pretty Things i sin tur Stones att framstå som välkammade och slätstrukna. Faktum är att Dick Taylor var medgrundare och originalmedlem i Stones, men lämnade bandet innan de albumdebuterade och startade Pretty Things tillsammans med Phil May istället.
En skillnad från Stones och McCartney är att The Pretty Things fortfarande skapar bra musik. Lyssna bara på The Sweet Pretty Things (Are In Bed Now, Of Course…) från 2015. Du får backa bandet flera decennier tillbaka för att finna ett Stones-album som låter så vitalt. Kan det bero på den uteblivna succén? Där Stones och McCartney kan leva på gamla meriter tvingas The Pretty Things fortfarande att stå på tå, för att fortsätta hävda sig. Kan en utebliven framgång vara en drivkraft och en tillgång? Hur bär man sig egentligen åt för att hålla sig relevant i över 50 år?
Phil May: – Jag tror att det är en överenskommelse och en gemensam drivkraft för oss. Vi är rörande överens om att vi aldrig släppa något om vi inte har något att säga. Även om skivbolaget verkligen skulle pressa oss för att vi inte släppt en skiva på flera år, så skulle vi inte spela in något som vi inte hade i oss. Vi har nog alltid skrämt skivbolagschefer och liknande genom att gå den vägen också, i och med att vi alltid vill att det ska kännas nytt. När vi först spelade upp Parachute blev bolaget vettskrämda, eftersom att det var så väsensskilt från S.F. Sorrow. Men för oss är det självklart, för vi hade ju redan gjort S.F. Sorrow [skrattar].
Dick Taylor: – Det är väl en fråga om attityd också. Hur pass benägen du är att sjunka ner i din fåtölj och upprepa dig, och det har vi aldrig varit intresserade av. Fast det är en balansakt i och med att du vill göra något nytt, men utan att tappa kontakten med dig själv och låta som något du inte är.
Rör det sig inte då mer om att visa olika sidor av sig själv?
Dick Taylor: – Ja, så är det nog. Det ska låta fräscht för oss, men det får inte bli någon trendjakt heller. Det vore bara löjligt. Det här är ingenting vi tänker på i studion heller. Utan balansakten består snarare i att göra en skiva som du vill göra, och göra det intressant för dig själv. Och det här måste jag erkänna att det blir svårare med åldern. Det blir svårare att uttrycka dig själv på ett sätt som känns originellt ju äldre du blir. För som jag sa vill jag vara sann mot mig själv, samtidigt som jag vill ha modet att gå nya vägar utan att bli för bekväm. När vi spelar live har det där alltid fallit sig naturligt, oavsett om det är nytt material eller gammalt material från 60-talet. Det utvecklas liksom av sig själv i en riktning som känns rätt, men det är svårare att ta med sig det in i studion.
”Om vi ger oss ut på turné och helt ignorerar våra äldre skivor skulle folk bli besvikna”
Får du fortfarande en kick av att spela gammalt material från 60-talet live?
Dick Taylor: – Definitivt! Jag tycker att publiken förtjänar det också. Om vi ger oss ut på turné och helt ignorerar våra äldre skivor skulle folk bli besvikna. Det handlar om att få till en bra mix mellan gammalt och nytt, men även material som vi sällan spelar live. Är man i vår position har man ändå en viss skyldighet gentemot sin publik, tycker jag i alla fall.
På senare år har ju vinylskivan verkligen fått en renässans och många yngre har börjat intressera sig för andra band är Stones och Beatles. Har ni märkt av detta själva?
Dick Taylor: – Ja det är helt otroligt. Vårt skivbolag gav ut en ny version av S.F. Sorrow häromåret, på röd vinyl. Den såldes i butiker här i England och den sålde slut direkt mer eller mindre. Jag kunde knappt tro att det var sant! Faktum är att vi har sålt fler exemplar av S.F. Sorrow nu under de senaste åren än vad vi sålde från början när plattan kom ut 1968. Det är verkligen jätteroligt att få vara med om det. Nu fyller plattan femtio och det ska komma ut en box med både mono- och stereoversionen. Det kommer att vara lite annat med i boxen också, men allt är inte klart ännu.
Vad är den största skillnaden mellan att turnera idag mot för att turnera på 60-talet?
Phil May: – Logistiken först och främst. Allt var mycket lättare under 60-talet för att vi var yngre och ett hårt schema gick att hantera. Dessutom så flög vi överallt på den tiden, vilket också gjorde transporterna bekvämare. Jag kan faktiskt aldrig tänka mig att vi skulle kunna genomföra en turné i USA idag. Vi drar inte in tillräckligt mycket för att motivera flyg mellan delstaterna, och avstånden är för långa för att jag skulle klara av att åka buss.
Du drabbades väl av lungproblem häromåret? Har det påverkat turnerandet mycket?
Phil May: – Ja, jag har emfysem. Det är ju inget du återhämtar dig från eller som någonsin blir bättre, men du blir bättre på att hantera det. Det är den främsta orsaken till att resandet blir väldigt påfrestande för mig. Jag får jobba så mycket hårdare nu för att andas och få i mig tillräckligt med syre, och det blir tröttsamt på resande fot. Det lustiga med sjungandet är att det faktiskt används som en rehabiliteringsmetod. Folk med emfysem kan få sånglektioner i grupp. Det är folk mellan 25 och 90 typ, som sitter i grupp och sjunger. Jag besökte faktiskt en lektion för kul skull en gång. Om jag inte sjöng skulle det här troligen bli värre tidigare. Det är själva resandet som är svårt.
Phil nämner ingenting för mig om att hans lungproblem kommer att sätta stopp för turnerandet förr snarare än senare, även om det antyds. Det är först när jag pratar med Dick Taylor som det framgår att sommarens turné, som då också når Sverige, troligen blir The Pretty Things sista någonsin.
Dick Taylor: – Vi kommer nog högst troligen att sluta turnera efter det här året. Phil har verkligen svårt att mäkta med turnerandet. Jag har lite svårt att smälta det faktiskt.
Du blir ledsen av att tänka på att slutet närmar sig?
Dick Taylor: – Jätteledsen faktiskt. Jag har väldigt svårt att hantera det just nu. Jag hade föredragit att spela tills jag faller omkull. Men vi kommer säkert att göra små akustiska spelningar här och där, och vi kommer att fortsätta spela in material. Jag tänker i alla fall inte att lägga undan min gitarr ännu.
Nej faktum är att när jag pratade med Phil tidigare så sa han att du nog inte vet hur man hänger bort gitarren. Han beskrev det som att du är mer musiker än vad han är i det avseendet. Han såg sig själv som en historieberättare först och främst, och dig som en musiker som bara måste spela för att må bra.
Dick Taylor: – [skrattar] Vilken otroligt snäll sak att säga ändå. Det stämmer verkligen och jag älskar att spela musik. Jag har spelat i många små lokala band och på pubar när The Pretty Things inte turnerat, bara för glädjen att spela.
Glädjen i att spela tycks vara en drivkraft för både Phil och Dick. Mina samtal med de båda herrarna genomsyras av kärleken till musiken och bandet, en tacksamhet till fansen och en genuin respekt för varandra som medskapare. I skrivande stund håller bandet på att spela in sitt kommande album, som de hoppas ska släppas under året. Och redan nu planerar de nästa släpp, som ska bli ett mer bluesorienterat album, tillbaka till rötterna. Det är svårt att föreställa sig när jag pratar med Phil och Dick att detta var män som skrämde livet ur föräldrar på 60-talet, och som enligt de biografier som skrivits tycks ha förstört alla sina chanser till ett större genombrott.
Phil May: – Alltså vi saboterade ju för oss själva i stor utsträckning. Vi kunde ha valt en enklare väg. Fast det finns en självförstörelseknapp hos nästan alla mina favoritartister och målare. Jag kan inte förställa mig var vi hade varit om S.F. Sorrow blivit en dunderhit och om albumet blivit en listetta. Jag tror inte att vi hade spelat nu i alla fall. Vi knarkade tillräckligt mycket utan pengar, och med pengar vågar jag inte tänka vad som hade hänt. Det spårade ju verkligen ur och jag kan ärligt säga att drogerna hade ett grepp om mig. Jag kan inte komma ihåg nu när jag tog droger senast. Det var säkert två eller tre år sedan, på en fest. Men då var det som en social grej, en enskild händelse, och jag visste att jag kunde ta det eller skita i det. På den tiden, under turnéerna, hade det ett grepp om mig på ett annat sätt.
”Alla droger, vilda fester, limousiner och sådant är ju lockande till en början”
Phil May: – Jag ska inte låtsas spela ångerfull här och berätta om hur hemskt allt var. Vi hade skitroligt och det var en fantastisk tid. Men det leder alltid i en riktning som inte är hållbar. Vi splittrades ju till och med och Dick lämnade bandet. Det är inte hållbart med unga män ute på vägarna som ägnar sig åt sådant, med allt irrationellt beteende och brist på respekt för sina medmänniskor som det leder till. Det blev ganska äckligt mot slutet. Men det är klart att det var roligt att uppleva det. Alla droger, vilda fester, limousiner och sådant är ju lockande till en början. Men ganska snabbt börjar det känns fel. Det är inte verkligt helt enkelt.
Dick Taylor: – Jag tycker i och för sig att vi befinner oss på en bra plats nu, som ett kultband. Det har skrivits mycket om det där att vi ska ha saboterat för oss själva. Men saboterat vad egentligen? Det är som i början av vår karriär, när vi hade längst hår av alla rockband. Då blev det lite som ett mantra om oss, att vi var det farligaste bandet av alla. Nu har det blivit som ett mantra att vi är bandet som förstörde våra egna chanser till ett stort genombrott. Jag håller inte med. Det finns bara plats för ett par riktigt stora band som Stones och The Who. Vi blev något annat och jag mår inte dåligt för det.
Du var ju med och grundade Rolling Stones. Har du någon gång ångrat valet att hoppa av bandet?
Dick Taylor: – Nej absolut inte. För det första visste jag ju inte att det var ett livsomvälvande beslut. Hur skulle jag kunna veta att Stones skulle bli världens största band? Och även nu när jag vet det, så är svaret fortfarande nej. Det är inget självändamål att vara så löjligt känd för mig, och jag skulle inte må bra av det. Det enda som får mig att ångra det är att jag alltid får den jävla frågan [skratt]. Men nej jag trivs i mitt hus, jag älskar min fru och mina barn. Jag tycker om mitt liv helt enkelt och det är ju bara märkligt att sitta och föreställa sig ett helt annat liv.
Det finns något jordnära över Taylors svar och allt han säger låter så självklart. Det slår mig när jag talar med Phil också, att där vilar en trygghet i att livet är som det ska vara. Det verkar inte finnas någon direkt ånger över hur saker och ting har blivit, eller inte blivit. Det finns inga tendenser till kaxighet eller onödigt skryt, bara en trygghet i vetskapen om att de har skapat ett gäng riktigt bra album och levt ett fullgott liv. Allt annat tycks mer vara som en bonus än något att ta för givet.
Jag frågar Phil om hur hans relation till Taylor ser ut idag, om de pratar även utanför studion och turnerandet.
Phil May: – Ja vi pratar nog nästan varje dag. Vi pratar om hur vi ska ta oss till Skandinavien, om vad vi ska inkludera i S.F. Sorrow-boxen. Alltså vi bor ju inte i varandras fickor. De enda gångerna vi ses utanför turnéer och inspelningar är väl när jag åker hem till honom för att skriva. Men han är definitivt mer för mig än någon jag måste stå ut med på turné.
Apropå vänskap. Hur såg din relation ut till David Bowie? Jag har läst att han var ett väldigt stort fan.
Phil May: – Jag älskar David Bowies musik, och blev ledsen när han dog. Men det är viktigt att förstå att när jag tänker tillbaka på 60-talet så tänker jag inte på Bowie som en vän, utan som en stalker. Han dök upp på varenda spelning vi hade och studerade oss. Han var väl lite som Jack White är idag i det avseendet, en svamp som sög upp allt han tyckte om och hittade sätt att kanalisera det.
”När jag tänker tillbaka på 60-talet så tänker jag inte på Bowie som en vän, utan som en stalker”
Är det sant att han skrev Gud bredvid ditt namn i sin telefonbok?
Phil May: – Ja, det är faktiskt sant. Jag började tänka på det när han dog och fick faktiskt fråga vänner om det verkligen stämde att han var så besatt av mig, eller om jag förvrängt dessa minnen. Men jag fick intygat för mig att det faktiskt stämde [skratt].
Efter att ha avslutat samtalet kan jag inte riktigt skaka av mig känslan av detta. All mytologisering som finns kring den här tiden och dessa människor skalas på något sätt av, och blir både verkligare och overkligare när den filtreras genom dessa vänliga britters berättelser. David Bowie var en gång bara ett fan. The Rolling Stones var en gång bara ett band bland flera, som Dick Taylor helt odramatiskt valde att hoppa av. Det ska vi vara tacksamma för. Hade han inte tagit det beslutet hade The Pretty Things och några av 60-talets starkaste skivor aldrig sett dagens ljus. Åldern till trots känner jag mig tämligen övertygad om att det är ett spelsuget band som besöker Sverige i sommar.
