Lucy Dacus – Historian

Lucy Dacus gör det inte direkt lätt för sig själv när hon inleder sitt andra album med det monstruösa öppningsspåret ”Night Shift”. Under sex och en halv minut reflekterar Dacus över ett förhållandes efterdyningar till tonerna av gradvis stegrande gitarrer. ”The first time I tasted somebody else’s spit, I had a coughing fit. I mistakenly called them by your name. I was let down, it wasn’t the same” inleder Dacus försiktigt, innan hon gradvis vrider narrativet från självömkan och saknad mot ilskan inför den forne partnerns tafatta försök till försoning:

“Am I a masochist, resisting urges to punch you in the teeth, call you a bitch and leave? Why did I come here? To sit and watch you stare at your feet? What was the plan? Absolve your guilt and shake hands?”

I grunden är ”Night Shift” en låt om frigörelse lika mycket som det är en uppbrottslåt. Uppbackad av en ständigt accelererande vägg av gitarrer närmar sig Dacus med knivskarp precision den förlösande finalen där saknad och osäkerhet förbytts mot en hoppfull insikt om att tiden kommer läka även dessa sår. Ett otroligt inmonterande låtbygge som nästan överskuggar resten av skivan.

För hur går man vidare efter en sådan käftsmäll? I Lucy Dacus fall gör man det genom att inte försöka upprepa den inledande bedriften utan att istället lyfta blicken och bredda perspektivet, både musikaliskt och tematiskt.

Trots den inledande låten är Historian i sig inte ett break up-album i dess traditionella mening, istället behandlar merparten av texterna olika former av avslut ur ett större perspektiv, om det så handlar om slutet på ett förhållande, en avslutad vänskap eller om döden. Med en sällsamt skarp förmåga att hela tiden alternera mellan det övergripande perspektivet och de små detaljerna lyckas Dacus skapa en tematiskt väl sammanhållen skiva trots de ambitiösa ämnet den angriper.

Förmågan att hela tiden skrapa i gamla sår påminner inte sällan om Big Thief, men där dessa oftast vänder sig inåt agerar Dacus främst utåt. Musikaliskt hamnar Dacus explosiva uttryck närmre Courtney Barnetts eller Chastity Belts gitarrdrivna indierock. Tyvärr försvinner texternas momentum allt för ofta i svårgenomträngliga gitarrmassor som med fördel hade kunnat tonas ner för dynamikens skull.

Bättre fungerar det i skivans andra stora epos ”Pillars of Truth” där tempot inledningsvis återigen är mer sparsmakat. Precis som i öppningsspåret tar Dacus tid på sig att låta kompositionen växa organiskt mot dess stora final, vilket bildar en perfekt passage mot det avslutande titelspårets emotionella epilog.

[Matador Records, 2 mars]

6